Sportanalfabetism

Kajsa är sportanalfabet. Märks det att vi stammar från samma träd?

Kvinnlig kollega imorse: Jag säger bara det, Henke Larsson!
Jag: Vaddå? Vad har jag missat nu då.
Kvinnlig kollega: Men herregud skärp dig! Det står ju på varje löpsedel.
Jag: Jag läser inte sportdelen, den är på baksidan och jag vänder inte på DN.
Kvinnlig kollega: DN och DN, det står ju överallt!
Jag: Vad är det som har hänt då?
Kvinnlig kollega: Henke Larsson gör comeback.
Jag: Jaså, hade han slutat.
Kvinnlig kollega: Jag ger upp.
Jag: Ja, bättre Henke i alla fall än Zlatan. Men det får man väl inte säga härinne.
Kvinnlig kollega (trånar): Zlatan. Aaaaah.

Det är synd om mig

Ni kan ju bara föreställa er hur det känns att bli opererad på tungspetsen. Tre tjocka bedövningssprutor i tungan. Kniv som skär. Sys ihop. (Inte för att jag kände dessa bägge senare fenomen. Tre bedövningssprutor, ni vet...)

Därefter: tungan är tjock, två stygn med tillhörande trådar som sticker ut en halv centimeter. Detta hemska ska sitta kvar i en vecka ungefär. Doktorn tyckte inte att jag skulle hålla något föredrag de närmsta dagarna. Jo, tjena, skulle inte tro det. Jag schluddrar som om jag hällt i mig en flaska vin alldes schälv. Även om det är bättre idag än häromdagen. Nu kan jag åtminstone säga s, t och d igen.

Nä, tacka vet jag bloggande.

(Varför? Jo, jag hade en liten knopp ytterst på tungspetsen som doktorn ville ta bort. Troligen inte något farligt alls. Bara ruskigt obekvämt.)

Stresshantering på vardagsplanet

En kaffe och en bulle på ett storstadsfik gjorde susen för Fröken Lite Större och hennes mamma imorse efter läkarbesöket. Ger energi för flera dagar. Man klarar hur mycket stress som helst bara man återhämtar sig emellan, säger de kloka. Sant, så sant.

Nu är de här

De små, otäcka krypen. Barnen hann precis få sin TBE-spruta, och så - igår - var det dags. Årets första. Tyvärr hann jag inte fotografera den för fröken Mindre insisterade under stort hallå på att den skulle bort från hennes armveck. Usch. Bilden är således lånad.

Vidrigt, avskyvärt, omdömeslöst och oetiskt

Att SVT ska sända Englas begravning är precis så förskräckligt som min rubrik antyder. Tycker jag.

Maken och det där med att passa tider

Ikväll skulle maken resa till Rom. Han reser en dag innan möte börjar, för att hinna få se lite av staden med det magiska, romantiska och historiska ryktet. Det höll på att inte bli någon resa.

Han skulle åka 18.30, det var han säker på. Fram till dess tog han sig en förmiddagspromenad, drog upp lite maskrosor och grälade med grannen. Framåt ettiden fick han för sig att kolla lite på respapperet för att se exakt när planet lyfte för att veta när han skulle behöva åka.

Med liten, men dock fullt skönjbar panik, hörs ett: "Men du, nej. Planet går 15.30!". Han hade så klart tittat på ankomsttiden. Klantskalle.

Vilken enorm tur att klockan var ett och inte två eller till och med tre. Maken slängde sig i duschen, jag strök skjortor och packade. 13.35 lämnade taxin Åretruntparadiset på väg mot flygplatsen. Jag antar att han hann, för jag har inte nåtts av något telefonburet nödrop.

Trädgårdsfantaster, hur orkar ni?

Tänk, bara att hinna med det allra nödvändigaste i trädgården tar evinnerlig tid.

Hur hinner ni som ägnar er åt frösådd, omplantering, pallkragar och odlingsbäddar?

Nåja, jag ägnar mig också åt pallkragar (den inköptes och ligger i boden), frösådd (fyllnadssådde gräsfrö i gräsmattan), omplantering (planterar om de kryddväxter som dog i sina krukor av för lite vatten i vintras och sätter dit nya fräscha) och odlingsbäddar (gräver upp mina och rullar ut gräs över dem). Ja ni hör ju vad ambitiös jag är...

Idag har jag sedan arla morgon räfsat, rensat ogräs, skurat trädgårdsmöbler och altandäck, klippt gräset så kirsen inte ska komma upp och dragit upp mängder med maskrosor med grab-it. Och jag är helt och fullständigt slut. Ryggen värker och jag är matt i hela kroppen. All annan ambitionsnivå vore helt omöjlig.