Vad sade du? Ch... vaddå?

Den kanadensiska vardagens förtretligheter. Jag sitter här och ska skriva en check. Ja, just det. En check. När såg ni senast en check? Ja, jag tänkte väl det. Det måste varit omkring 1988. Åtminstone tror jag att läsekretsen på den här bloggen möjligen kan vara så gamla att ni haft checkhäfte med vidhängande noteringshäfte.

Men var i hela glödheta ska man skriva vad? Man kan ju tycka att för en nybörjare borde det finnas någon slags manual. Pay to the order of står det. Där tror jag man ska skriva vem som ska ha checken. Men var ska man skriva beloppet? Och var ska man signera? Ska man överhuvudtaget signera? Och var ska man skriva datumet?

Jag måste googla.

UPDATE
Internet är grejen. Man lär sig.

Att betala hyra

Vi har inte fått hyran för innevarande månad betald av vår hyresgäst. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hyresgästen är en "nästan-kollega" till maken och därför vet vi att vi FÅR pengarna vi vet inte bara när, annars hade jag oroat ihjäl mig.

Nu tycker jag mest synd om den stackars hyresgästen. Första månadshyran är dubbel, det ska också betalas deposition. Den ska betalas av hyresgästens kanadensiske arbetsgivare som i sin tur använder sig av någon form av agent. Vi fyllde i god tid i en blankett med en hel hop bankuppgifter och dessutom skickade vi en faktura - allt på begäran av dem. När sedan datumet för hyrans betalning närmade sig (den 1:a) så väntade vi och väntade och väntade. Inget hände. Vi åkte på semester, och då plötsligt ringer en re-location-konsult från Sverige som hjälper hyresgästen där och säger att det saknas någon underskrift på ett kontrakt. Det är alltså sisådär två veckor efter den första då hyran skulle ha betalats.

Vi ber att få veta vad som saknas, och inget händer. Så i fredags ringer de igen, både från re-location-konsulten och från agenten. Nu ska vi fylla i en helt annan blankett för betalningen har inte passerat deras audit. Kommer de på NU?! Jag undrar om de fattar att jag enligt svensk lag har all rätt att slänga ut hyresgästen på gatan, vilket jag självfallet inte gör, men ändå.

Och för att kunna skriva på en blankett så måste den först skrivas ut, och sedan scannas in och skickas. I helgen inköptes således en skrivare. Men nu är målaren här och alla sladdar urdragna utom den jag surfar på. Det får bli senare.

Och imorse fick jag följande mail från hyresgästen: The money should finally have been transferred last Friday. Can you confirmed that is really done?

Tror ni att den ena handen vet vad den andra gör? Det tror inte jag. Det blir spännande att se hur det går med nästa månads hyra. Puh.

Mycket på gång

När man är en home maker så får man se till att fixa det som behöver fixas. Denna den sista veckan innan skolan ska börja så är det en hel del:

Barnen behöver skoluniformer. Vit piketröja och marinblå underdel, kjol eller byxor, inte jeans. I ett antal uppsättningar.
Barnen behöver skolmaterial. Lite har jag köpt, lite återstår.
Jag ska maila till skolan och höra efter om jag får vara med dem i början.
Vi ska ha lite växter (förhoppningsvis på rea) som blir fint till hösten på vår takterass.
Det är lite presenter som ska inhandlas.
Det ska skickas lite gåvor från barnen till deras vänner.
Barnen och jag ska registreras på höstens aktiviteter, sker vid ett tillfälle mot kontant betalning tillsammans med alla andra invånare här i Westmount.
Maken får besök från sverige-kolleger så det ska bjudas på lite mat eller en öl på terassen.

...och så säkert en tio grejer till och en massa små administrativa småsaker som inte ens räknas.

Tur man inte jobbar.

Ett gryende socialt liv

En sak är säker, det går inte i en handvändning att skaffa sig ett socialt liv när man kommer till en ny stad. Inte för att det är nödvändigt heller, vi har varandra och vi har vänner hemma och målet med den här resan är att stärka oss som familj och ha det bra tillsammans. Men ändå, ibland behöver man näring utifrån.

Den är inte alltid helt lätt att skaffa. För det är nämligen ingen som bjuder in en sådär helt apropå. Folk är väldigt trevliga här. Och intresserade. De småpratar, frågar var vi kommer ifrån, hälsar oss välkomna och är allmänt vänliga. Men sedan håller de distansen. Inte alls konstigt, men det är svårt som främling. Det är ju stor, stor, storstad detta också, vilket säkert bidrar.

I veckan var vi därför väldigt glada att bli hembjudna till en familj som bor i St Lazare några mil utanför stan. Killen som bjöd hem oss är kollega till en vän ifrån Åretruntparadiset, och han hade varit på besök hos sin kollega någon vecka tidigare och hade med sig pyssel från kollegans barn som är vänner till våra barn. Detta skulle överlämnas, och vi blev bjudna på middag med poolbad. Hans fru är danska och barnen talar danska, engelska och lite franska. Det blev en mycket trevlig kväll vid hans helt fantastiska pool (tänk organiska former, tänk ljus i flera färger, tänk snygg stenläggning, tänk vattenfall, tänk vattenrutschbana). Det var så skönt att prata med ett par med stor portion humor, värme och stor erfarenhet av att vara expats. Det var också värmande att se hur barnen lyckades överbrygga blygsel och rädsla för att ta för sig och leka ordentligt med dessa engelskspråkiga barn.

Nästa helg är vi också bortbjudna, då till en tjej som jag fått kontakt med via ett forum för utlandsföräldrar. Jag ser fram emot detta alldeles väldigt och är mycket tacksam för att dessa för oss helt okända människor välkomnar oss. Det betyder så mycket.

Läget over here

Det flyter på här i Montreal i östra Kanada. Familjen har installerat sig, bott in sig och funnit sig tillrätta.

Jag har kommit av mig med bloggandet av någon anledning. Konstigt, för jag har väl aldrig haft så mycket att dela med mig av som jag haft nu de senaste veckorna. Det är antagligen så att tiden på något sätt gått ändå och det har varit mycket med det jordiska.

Som att man flyttar in i en lägenhet där det saknas till och med en korkskruv fast det skulle vara fullt möblerat och utrustat.

Som att man haft en vattenskada i källaren där ett av ens barn bor och upptäckt mögel som bredde ut sig på väggen mer dag för dag.

Som natt det bor en tanta under oss som röker så det kommer in i vår lägenhet.

Som att trädgårdsmöblerna på vår gigantiska terass föll sönder när man satte sig på dem.

Men också....

Som att huset bytte ägare. Plötsligt kom nya köksutensilier, nya terassmöbler och nya väggar och nytt golv i källaren.

Som att vi bor i de mest underbara kvarter mitt i stan, allt finns inom gångavstånd och det är otroligt mysigt.

Som att vi sakta men säkert lär känna lite folk.

Som att barnen älskar sitt hus och sina rum och sina sängar.

Som att det är varmt jämt och det är riktig sommar och man behöver inget långärmat.

Som att vi haft semester och sett fyra amerikanska delstater.

Dagens Fröken Mindre

Så länge kan jag väl bjuda på dagens kreativa tillmälen från minstingen i familjen.

Dumkorv och snigelstjärt.

Vem som blev åthutad? Yours truly, off kårs.

Men herregud, två månaders bloggtystnad

Det går ju sannerligen inte an. Och govänner i läsekretsen - nu börjar det röra på sig. Åretruntparadiset har flyttat till Kanada. Och det innebär att infrastrukturen totalt rivits ned på it-fronten och nu så saktliga börjar byggas upp igen. Och igår blev datorn med bildbehandlingsprogram, internet fick vi ett tag dessförinnan. Så nu ska jag blogga. Åretruntparadiset finns kvar, men jag kommer också att skapa en blogg med lösenord där jag kan lägga bilder på mina kära ungar och mig själv och maken med, den som vill ha lösenordet får la' höra av sig. Hoppas på att fixa något tills imorgon!