...salt i hjärta... Nej.
Men ute; På gatan är det massor och åter massor av salt. De häller ut salt i stora bitar som ser ut som is. Enorma mängder. Men så är gatorna isfria också.
Och inne; När en svensk kollega till maken kommer med en kvantum-kasse till brädden fylld med salt godis är festen ett faktum.
onsdag 16 december 2009
Dyr-skinka
Note to self:
Om du nästa år vid jultid ser en skinka i delikatessdisken som ser ut exakt som den vacuumpackade färdigkokta svenska skinka vi äter vid jultid, lyssna då på den fråga du får av affärsbiträdet. Lyssna. Tänk att frågan "Do you really want the whole ham?" kan betyda att det är något lurt. Vänta inte tills du betalat och kommit utanför kassorna med att titta vad skinkan egentligen kostade. Vänta. Inte.
Det var bara det.
Om du nästa år vid jultid ser en skinka i delikatessdisken som ser ut exakt som den vacuumpackade färdigkokta svenska skinka vi äter vid jultid, lyssna då på den fråga du får av affärsbiträdet. Lyssna. Tänk att frågan "Do you really want the whole ham?" kan betyda att det är något lurt. Vänta inte tills du betalat och kommit utanför kassorna med att titta vad skinkan egentligen kostade. Vänta. Inte.
Det var bara det.
fredag 11 december 2009
Stressrester?
Innan vi åkte till Kanada hade jag några hyfsat påfrestande år. Kris på familjefronten, kris på barnvälbefinnandefronten, älskade mamma som dog, hyperstressigt jobb som jag till slut lämnade, en dos arbetslöshet, ett understimulerande jobb och så flytten som icing on the cake. Och egentligen var dessa år bara kulmen på tio tuffa år dessförinnan.
Jag har balanserat länge på den gräns där ett felsteg kunde betyda att jag föll ned i avgrunden och åts upp av ångest och svart stress. Men jag trillade aldrig riktigt ned. I stället har jag med hjälp av hårt (och dyrt) arbete med mig själv blivit mycket bättre.
Men ibland kommer det ikapp. Det är som ärr på själen. Stress-ärr. Eller kanske snarare sår som nästan, nästan läkt men som är ack så känsliga. Det är bara det att nu krävs det så lite för att de ska gå upp. Jag menar, jämfört med mitt "hemma-liv" i Sverige är det som händer dessa dagar ingenting.
Det är en luciakonsert med övningar inför den. Det är ett luciaframträdande där nervös dotter ska peppas. Det är ett julkalas för flickorna och deras allra närmaste kompisar. Det är julbak, julgodis och ett minimum av julmat. Det är en jullunch och några sociala aktiviteter. Det är en present till en 40-åring, några julklappar och packning för en skidresa. Det är en gran som ska kläs och ett hus som ska städas och några lärare som ska avtackas.
Tja, ni hör ju själva. Inte på något vis värre än någon annan människas julförberedelser. Snarare oerhört mycket lättare.
Men min kropp reagerar med gråt och sömnlöshet. Med huvudvärk och irritation. Och så blir jag ledsen. Ledsen att jag känner så här och ledsen för att det går så långsamt att läka.
Var rädda om er, govänner. Man har bara en kropp och en själ.
Jag har balanserat länge på den gräns där ett felsteg kunde betyda att jag föll ned i avgrunden och åts upp av ångest och svart stress. Men jag trillade aldrig riktigt ned. I stället har jag med hjälp av hårt (och dyrt) arbete med mig själv blivit mycket bättre.
Men ibland kommer det ikapp. Det är som ärr på själen. Stress-ärr. Eller kanske snarare sår som nästan, nästan läkt men som är ack så känsliga. Det är bara det att nu krävs det så lite för att de ska gå upp. Jag menar, jämfört med mitt "hemma-liv" i Sverige är det som händer dessa dagar ingenting.
Det är en luciakonsert med övningar inför den. Det är ett luciaframträdande där nervös dotter ska peppas. Det är ett julkalas för flickorna och deras allra närmaste kompisar. Det är julbak, julgodis och ett minimum av julmat. Det är en jullunch och några sociala aktiviteter. Det är en present till en 40-åring, några julklappar och packning för en skidresa. Det är en gran som ska kläs och ett hus som ska städas och några lärare som ska avtackas.
Tja, ni hör ju själva. Inte på något vis värre än någon annan människas julförberedelser. Snarare oerhört mycket lättare.
Men min kropp reagerar med gråt och sömnlöshet. Med huvudvärk och irritation. Och så blir jag ledsen. Ledsen att jag känner så här och ledsen för att det går så långsamt att läka.
Var rädda om er, govänner. Man har bara en kropp och en själ.
torsdag 10 december 2009
Förenat med livsfara
Förra året dödades tre personer av snöröjningsfordon i den här staden. Och jag förstår sannerligen varför. När det kommer tre snöplogar i bredd på huvudgatan då gäller det att hålla sig undan. Likaså när de forsar fram på trottoarerna. Och så är de grymt många, som små myror arbetar de överallt för att "dig out the city" som det stod i tidningen.
Snö!
Det har klagats på bloggtystnad. Men inspirationen har inte funnits. Även i Åretruntparadiset är det mycket att tänka på inför jul och det verkliga livet har gått före ett tag.
Och i det verkliga livet har årets första snöstorm passerat Montreal. Tja, de kallar det snöstorm, men själv kallar jag det tätt snöfall. Eller "big dumpings" som man kan säga här i nordamerika, fast det låter så hemskt illa.
Hursomhelst så är staden nu inbäddad i ett 2-3 decimeter tjockt snötäcke. Ljust, ljuvligt och juligt.
Och i det verkliga livet har årets första snöstorm passerat Montreal. Tja, de kallar det snöstorm, men själv kallar jag det tätt snöfall. Eller "big dumpings" som man kan säga här i nordamerika, fast det låter så hemskt illa.
Hursomhelst så är staden nu inbäddad i ett 2-3 decimeter tjockt snötäcke. Ljust, ljuvligt och juligt.
onsdag 2 december 2009
Boklycka
Idag kom posten med ett eftersänt stort brev. Och inte vilket brev som helst utan en bok från Adlibris. Vi har hittat ett sätt att beställa svenska böcker! Man får beställa en i taget och det är nog bäst det är barnböcker som är tunna och säkert går som brev. Fröken Större kommer att bli väldigt glad för det som kom är andra delen i Prismagalaxen. Jag gjorde en felbeställning tidigare så moster kom med del ett som hon tyvärr redan hade. Boken är alltså mycket efterlängtad.
Förresten kom jag på att om man vill skicka något i ett brev till oss och tycker att portot är för högt så går det ju alldeles utmärkt att använda sverigeadressen och låta posten skicka det eftersom vi har eftersändning minst en gång i veckan (ofta kommer det post flera gånger fast vi bara betalar för en gång). Då måste man bara tänka på att det man skickar går som brev, inte för tjockt och inte för tungt. Smart, eller hur!
Förresten kom jag på att om man vill skicka något i ett brev till oss och tycker att portot är för högt så går det ju alldeles utmärkt att använda sverigeadressen och låta posten skicka det eftersom vi har eftersändning minst en gång i veckan (ofta kommer det post flera gånger fast vi bara betalar för en gång). Då måste man bara tänka på att det man skickar går som brev, inte för tjockt och inte för tungt. Smart, eller hur!
tisdag 1 december 2009
Dagens humoristiska
Jag ber eder notera sista rådet från Simon Davies i den här artikeln. Kontrollbehovet har just fått ett nytt ansikte.
* Ett bra tips för den som brukar ha klapparna under granen är att skicka ett snyggt julpapper till alla som du tror kommer ge dig en present. Då blir alla inslagna i samma papper och de kommer att se snyggt ut under granen.
* Ett bra tips för den som brukar ha klapparna under granen är att skicka ett snyggt julpapper till alla som du tror kommer ge dig en present. Då blir alla inslagna i samma papper och de kommer att se snyggt ut under granen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)