På väg till skolan

Häromdagen var det fint ena sekunden och barnen var söta så mobilen åkte fram.

Nästa sekund öste regnet ned. Himlen öppnade sig. Katter och hundar. Och allt det där.

(Beviset på att det var blå himmel när vi gick hemifrån; Jag hade skinnjacka på mig. Övriga kommentarer överflödiga.)

Labor day på La Ronde

Vår favorit är Goliath.

Och så här såg Större ut just innan. (Det är jag och hon som åker. Maken stannar helst på marken.)

Lite gladare var hon lite senare. Efter Splash. Lite våtare också.

(Bilderna är dåliga, jag vet. Men kameran fick stanna hemma. Bara mobilen fick följa med.)

Det händer att min make tråkar ut mig

Inte så ofta, men dock. Ibland.

Senast ville han diskutera kamerateknik hela vägen från Ottawa till Montreal. I detalj. Olika filmtyper, olika marknadssegment av kameror, prisstrategier. You name it. Inget är för detaljerat, för djupgående eller för tekniskt.

Till saken hör att han inte hör när jag säger att jag fått nog. Han fortsätter glatt.

Och nyss skickade han mig en länk och säger att jag ska vara tacksam att jag inte är gift med Leica-mannen. Och det kan han förstås ha rätt i.

Vardagsgnet

Om det är trist att komma på och packa barnens matsäckar så är det inget emot hur trist det är att packa upp och göra rent dem. Blott Sverige svenska skolluncher har.

1,8 kilo

Skördade igår. Tomaterna mognar med blixtens hastighet och eftersom väderrapporten hotar med blåst så tänkte jag att det är bäst att plocka in de mogna så de inte trillar av. Det blev 1,8 kilo. Otroligt.

Imse vimse

Jag har inget emot spindlar. Jag hade spindelfobi förut. Tio år i ett hus där den svarta, stora husspindeln härjar har gjort mig nästan immun. Inte så att jag vill gulla med dem i sängen men jag kan suga upp dem med dammsugaren utan att svimma.

Men nu. Nu måste jag få påpeka att jag tycker att de kunde låta bli att spänna upp sina nät i mina tomatplantor och ligga i bakhåll där och skrämma slag på mig när jag ska skörda tomater på kvällarna och inte ser så bra i mörkret. Det tycker jag faktiskt. (Och så tycker jag att de kunde vara mindre. Mycket mindre.)

Klibb, klibb

Jag och flickorna gick till skolan. I 25 graders värme och 80% luftfuktighet. Det är så klibbigt att det känns som om huden är täckt med mikroskopiska vattendroppar. Idag är sista dagen på värmeböljan, sedan vidtar mer normal sensommar. Det bästa med Montreal? Klimatet.

Nu; Kaffe på terassen.

Update: Det var vad jag trodde. Att jag skulle dricka kaffe på terassen alltså. Innan jag insåg att detta var dagen då telefonstolparna på grannens tomt skulle bytas och att dessa stolpar skulle lyftas över vår terass. Så mycket death wish har jag inte att jag sätter mig under quebecois när de ska hissa stolpar i en vajer upp över mig. Nix pix.

Update 2: Kan någon upplysa quebecois om att det nog vore smartare att gräva ned ledningarna än att byta stolparna? När de ändå håller på, menar jag...