Do you want to be my friend?

En sådan dag. Gråten i halsen, på förälder och på två flickor, som blev så små, så små. Klädda i sina marinblå klänningar och vita blusar. Bägge vaknade fort, nervösa, ivriga. Aptiten obefintlig, magen redan full av fjärilar.

Snälla vuxna tog hand om dem utanför skolan. Den äldsta fick klara sig själv och hitta sin klass med lite hjälp. Den yngre blev uppropad och sedan fick vi säga adjö. Time to say goodbye. Jag irrade runt för att se efter den stora men blev hemskickad med orden "you will want to go home and have a cup of tea". Well, I didn't men jag gick hem.

Hämtade två modiga, stora flickor. Den lilla nöjd och belåten. Ingen fara på taket. Den stora också helt ok, fast hon hade gråtit. Två gånger. Inte hunnit äta upp, rasterna var så korta. Men hon har skaffat sig en favoritlärare, Alex, snällast i världen. Och fått frågan "Do you want to be my friend?". Och klarat att svara. "Yes. But I don't want to play right now, I have to get used to this."

Hjärtat sväller, gråten i halsen. Älskade, älskade barn. Så modiga. SÅ modiga.

Håll en tumme, hörni!

Imorgon klockan kvart i åtta smäller det. Då befinner vi oss på skolgården och letar efter rätt lärare och klasser. Det är inte utan att det pirrar i magen. På mamma såväl som på flickorna.

Dagens Fröken Mindre - Oro

Fröken Mindre på lördagkvällen. I sängen, läggdags.

Fröken Mindre: Mamma, vilken dag är det imorgon?
Jag: Söndag.
Fröken Mindre: Åååååh, nej. Mamma, jag vill inte gå till skolan. Tänk om andra barn pratar med mig och jag inte vet vad de säger. Vad ska jag göra då?
Jag (dröjande): Åh, det ordnar sig.
Fröken Mindre: Ska jag säga: Aj dånnt know inglish sowell?
Jag: Det blir bra!

Fröken Mindre vänder på sig och somnar.

Det är äntligen svalare

För första gången sedan vi kom hit till Montreal kände jag att jag skulle ha behövt en kofta att hänga över axlarna ikväll när vi satt på vår terass. En liten aning av kyla kändes i luften och vinden var frisk. Luftfuktigheten har också sjunkit och närmat sig de svenska nivåerna. Det är så skönt.

Alla vi träffar här säger att de haft sin sämsta sommar i mannaminne, och ändå har vi upplevt det som så varmt. Dagarna har varit upp till 34 grader varma och på kvällarna har temperaturen sällan gått under 20 grader. Sommaren är helt klart mycket mer behaglig här än i Sverige. Vi ser fram emot att upptäcka klimatet här under resten av året.

Note to self

Om du tappar ett glas bräddfyllt med äckelgul Berocca vitamindryck på golvet blir det väldigt kladdigt. Ge därför f-n i det i fortsättningen.

Klant-målare

Smartskaftet till målare hade sopat upp allt spackeldamm efter sliperiet i källaren och hällt det i toan. Samma toa där vi hade stopp när vi precis flyttat in. Det är säkert bra för rören. Eller?

Tomorrow is another day

Tänk att dagar kan skilja sig så från varandra. Igår var en riktigt eländig dag. Jag kan ärligt talat säga att jag grät mig igenom hela förmiddagen. Och en del av eftermiddagen också. Allt kändes trögt, ensamt, ledsamt och trist. Orsakerna kan vara sömnbrist, oro, kulturchock och kanske alldeles vanlig deppighet.

Under dagen inhämtades tröst från mitt favoritforum men också från ett samtal med en älskad lillasyster och då kändes det bättre.

En natts sömn i relativ svalka följde och denna dag har varit positiv och enormt effektiv. Jag har betat av allt på min att-göra-lista och det som inte blev gjort idag blir gjort en annan dag. Jag ringde en del obehagliga samtal (i och för sig gör min milda telefonfobi alla samtal obehagliga i större eller mindre grad).

Jag blev uppringd också, och det samtalet gjorde mig så glad. Någon som ringer mig och pratar bort närmare en timme, om allt och ingenting och som har tid att lyssna och som man kan berätta för. En av de personer jag saknar mest efter min flytt, alldeles oväntat egentligen. Livet på en pinne.

Internet är en välsignelse och det faktum att man kan ringa oss på vårt åretruntparadisnummer och komma till bestmount i stället är ju helt otroligt.