Att bejaka det lustfyllda

Det är något jag funderar mycket på. Känna efter med magen. Vad vill jag? Vad känner jag verkligen för?

Således försöker jag lära barnen detsamma. Så för andra gången i rad fick Fröken Lite Större strunta i scoutmötet, för när hon beskrev Ceremoni som var temat för kvällens träff så lät det måttligt kul. Hon sade något om att de skulle presentera varandra och göra scoutropet fem gånger så alla lär sig och öva en massa annat utantill som hon redan kan.

Nästa gång är det läderarbete, då minsann vill hon gå. Och det får hon såklart. Vi övar på maggropskänsla.

Vi funderar på en lagidrott också, Fröken Lite Större och jag. För då får man öva på att ställa upp för sitt lag och på teamkänsla - och det kan man också behöva. Men scouterna får klara sig utan Fröken Lite Större idag och det går garanterat alldeles utmärkt.

Jag har flyttat mina pengar

Efter en lördagsdiskussion med sakkunskapen drog jag slutsatsen att jag gör bäst i att flytta morsarvet från högräntekontot på Kaupthing till en svensk bank. Det finns de som inte håller den isländska bankgarantin så högt.

Och så ska jag sälja Rysslandsfonderna. I längden kan man inte ha pengar i länder som stänger och öppnar sina börser lite som de känner för. Det är det nog fler än jag som tycker.

Kotler

Förresten så funkade det strålande med Kotlers adaptionsprocess. Åtminstone på de deltagare som var med hela workshopen.

Att komma i tid

Om det skulle inträffa att en nyckeldeltagare i en workshop ankommer (utan att tidigare ha meddelat sig) när tvåtimmarsworkshopen redan hållit på i en timme och en kvart, vad gör workshopledaren då?

Ett dilemma som Åretruntparadiset ställdes inför idag. Inte en helt lätt nöt att knäcka.

Sådana här dilemman var lättare när man var konsult, på flera sätt... Men vem har sagt att jobbet ska vara lätt?

Alla duktiga flickor (och pojkar)...

...den här är till er. Ni är inte ensamma. Klippet kommer från en av mina favoritplattor alla kategorier. Alanis Morrisette, Jagged Little Pill.

Jag har läst att det tar sex veckor

Sex veckor, för att etablera en ny vana.

Då borde jag alltså ha vant mig nu, vid nyttig mat och motion. Det vete katten. Det känns fortfarande lite... ovant. Fast behagligt och ganska skönt ovant.

Det är skillnad!

Mitt gamla jag hade vaknat på lördagmorgonen och bakat scones eller croissanter (på burk, sjukt goda).
Mitt nya jag käkade en tallrik naturell yoghurt och hemgjord müsli.

Mitt gamla jag hade såsat runt i morgonrock hela förmiddagen.
Mitt nya jag cyklade sex kilometer till gymmet och körde styrka i en timme. Och cyklade sedan tillbaka samma sträcka.

Mitt gamla jag hade nallat av barnens lördagsgodis.
Mitt nya jag festar loss på ett kokt ägg och en kaffe latte.

Mitt gamla jag hade lunchat på något som fanns i kylen i all hast, varmkorv och bröd kanske?
Mitt nya jag lunchar på fisksoppa från igår och massor av vatten.

Herregud. Var ska detta sluta? Tur vi får gäster ikväll så att jag kan synda åtminstone litegrann.