Kvällskaffe

Man behöver det när man har jet lag. En cappuccino med en dubbel espresso i. Borde göra susen tycker jag.

Vissa mig närstående personer tycker att det inte räknas med jet lag när det bara rör sig om sex timmar. Det är ju tur för dem då - tänker jag - att de inte känner av sex timmars jet lag. För det gör tyvärr jag. Som ju annars tillhör sorten som vaknar likt Skalman på ett visst klockslag.

Gå den extra milen

Ibland får man "walk the extra mile". Bokstavligt talat. Efter en lång promenad i den montrealska vårkylan och det iskalla regnet högg jag precis den allra sista platsen till Störres teaterkurs på våren och försommaren. Jag var tills i morse helt övertygad om att teaterkursen var slut för terminen efter deras avslutning i fredags. Men Större frågade mig om jag anmält henne till fortsättningen. Ni vet ju svaret på frågan redan.

Jag valde att inte ta bussen, utan gå hem efter att jag uträttat ärenden vid Atwater en bit in mot stan. Trots att det regnar är det skönt att röra på sig. Jag tänkte ta registreringen till teatern på vägen hem fast jag egentligen trodde kursen var full. När jag kom fram hade registreringen till kurser flyttat från arenan till stadshuset nu när registreringsperioden officiellt är över, så det blev en extra promenad. En kall. Ibland är det tur man rationaliserat bort mascaran från makeuprutinen. När det regnar från sidan till exempel.

Och snart ska jag ut i kylan igen för att hämta flickorna vid bussen. Burr.

Arla morgon

Jag är så trött. Eftersom det är sverigeresa och Högskoleprov på gång tänkte jag försöka ställa om tiden till sverigetid redan några dagar i förväg. Jag gick alltså och lade mig klockan nio igår. Jag var trött då, så jag tänkte att jag skulle somna. Men det gjorde jag inte. Möjligen småsov jag litegrann, men klockan ett tittade jag på klockan och lade mig på spikmattan och efter det slappnade jag av och somnade och kunde riva bort spikmattan någon timma senare.

Imorse ringde klockan 05.00. Så det är inte så sprudlande i Åretruntparadiset idag. Fördelen är väl att jag åtminstone bör vara trött ikväll så att jag somnar. Tanken var att gå upp fyra imorgon bitti. Vi får väl se hur det går med det.

Mitt balettpass

Stretch and balance heter mitt favoritpass på gymmet. Det ger mig nämligen inte bara en bättre hållning och ordentlig ben- och corestyrka utan även en angenäm känsla av att uppleva något som inte finns någon annanstans.

Instruktören, Julian, är spansk. Och exentrisk. Han bryter kraftigt, flirtar mycket med damerna, mer ju äldre de är. Och han lindar dem runt lillfingret. Men man får inte låta sig luras, han är den mest noggranne gyminstruktör jag någonsin sett och drar sig inte för att gå fram och putta på dig eller med ett hårt pekfinger peta dig i magen för att se att du jobbar med musklerna ordentligt och är i balans.

Damerna som går på passet är fina. De kommer varje vecka. En av dem har drabbats av ett stroke, är en bra bit över åttio men kämpar ändå med balans och styrka. Tendu, fondu, plié och relevée. De franska balettermerna smattrar och det gäller att behålla fokus. Andas. Tänja. Sträcka.

Weight on the ball of your feet. Lower, go lower, lower! Lengthen your spine, lengthen, lengthen, lengthen! Jag tror jag är två centimeter längre efter passet än före.

Och så har vi vår egen häxa. Det låter elakt, tänker ni nu. Men hon är en vacker häxa. Håret alltid utsläppt och färgat korpsvart, ibland med en röd eller lila slinga i. Figur som en ung flicka, tights och en gammal svart t-shirt och ett skärp i midjan. Alltid sminkad. Rejält sminkad. Mer smink faktiskt än jag hade när jag hade 40-års-fest. Och det är något över henne som andas sann magi.

Så det är spännande på onsdagförmiddagarna. Alltid spännande.

En (udda) tyst minut

På mitt onsdagspass på gymmet är det jag och ett gäng damer som är... hur ska jag säga det... lite äldre än jag. Men jag har lärt mig att inte bedras av ett lite av tiden åtgånget yttre. Många av damerna är i sitt livs form. De gör pass efter pass på detta gym och det märks.

I onsdags mitt under passet bröts tystnaden och instruktörens taktfasta räknande plötsligt av att en av damerna högljutt säger: "Elizabeth Taylor är död".

Det tog lång tid för gruppen att hämta sig. Reaktionen blev enorm. Gruppens egen häxa tog till orda och ville ha en tyst minut. Och det blev en tyst minut. Tänk bara. Först "transfer your weight into the oriental seating position" och så en tyst minut när vi ställt oss upp igen.

Konstigt. Jag tyckte själv att det hade varit mer passande att ha en tyst minut för de drabbade i Japan, eller för uteliggarna på gatan utanför eller möjligen för alla dem som dör i trafiken i Montreal varje år. Nu sade jag ju förstås inte det. Det är ingen idé att slåss mot väderkvarnar. Så på Westmount Y hade vi en tyst minut för Elizabeth Taylor.

(Och även om nästan alla i gruppen stod still med ögonen slutna den där minuten fanns det åtminstone ett par till som ägnade sig åt att torka svetten ur pannan och diskret plocka upp sin matta från golvet i stället. Det finns ännu hopp för mänskligheten.)

Lilla tösen min

Nyss grät hon hejdlöst för att hon bara fått 92% på matteprovet. Ett strålande resultat om du frågar mig. Men det bryr hon sig ju inte alls om att jag tycker. För hon hade ju ansträngt sig så med detta och kontrollräknat och allt. Vi får nog jobba lite med det där. Det blir jobbigt i livet om allt ska vara perfekt när man är snart nio år.

My precious

Jag har köpt en flöjt. På e-bay. Låt oss alltså hoppas (don't wanna jinx it) att den anländer som den ska till min goda vän i USA så att jag kan komma och hämta den. Men den ska vara min!

Som jag längtat. Många är de gånger jag velat spela de senaste åren men hindrats av att min gamla flöjt helt enkelt passerat bäst före-datum med råge. Visst skulle den gå att renovera, men det är bättre att lägga pengarna på en ny flöjt. Och vilken flöjt, sedan!

Vackert hantverk i finaste silver. Ibland måste man använda pengarna i stället för att samla dem på hög. Tack make för att du fick mig att inse det. Fast det sved ordentligt i plånboken.