Full speed ahead!

Det rör på sig. Äntligen börjar det lossna på vänfronten för flickorna. Fröken Mindre har det bra i sin klass och trivs efter lite små bråk och diskussioner för någon månad sedan. Fröken Större som känt sig ensam så länge har börjat få lite mer frihet - och det ger resultat. Hon har lekkamrater då och då på helgerna och häromdagen skulle hon leka i parken med sina vänner. Det blev, helt enligt Murphy, snöstorm som de säger här i Montreal och de lekte här hemma i stället. Och till och med M från Iran fick komma hit hem och tog till och med av sig slöjan ett tag (eftersom det inte var några karlar i huset).

Men bäst av allt är nog deras aktiviteter. Man måste ha aktiviteter här, det säger alla man talar med. Jag förstod inte riktigt vad de menade, men nu förstår jag att eftersom barnen inte leker så mycket efter skolan så är det så de träffas. Och det är sant. I höstas gick bägge töserna på konstskola på Centre des arts visuels här nere på gatan och det var en fröjd att se dem glittra av glädje efter varje besök. Nu till våren fick Frk Större inte plats på fortsättningskursen och började en kurs på stadshuset i stället. Inte riktigt lika bra, men rätt kul ändå (Frk Mindre är kvar på centret). Dessutom har Frk Mindre börjat med karate. Första gången var hon rädd så hon darrade och satt i mitt knä och grät före lektionen. Men så fort den började och läraren började rada upp barnen så for hon upp på mattan. När jag frågade henne senare hur hon tänkte så uttryckte hon att "det såg så kul ut" och att "det var ju pinsamt att sitta i mitt knä". Hon tycker det är otroligt kul. Det är vissa tae-kwon-do-inslag i kursen och roligast är brottningen. Frk Mindre är stark och fysisk och välter omkull även de gulbältade barnen innan de hinner blinka. Bra för självkänslan!

Häromdagen var det dags att anmäla Frk Större till tennislektioner. Här finns tennis som after school-aktivitet och efter en timmes köande fick Frk Större plats på det nu till våren. Hon vill ha söta kjolar på sig säger hon. Och jag säger inget - hon vill testa och det får hon.

Skönt. Jag vill att mina barn minst ska ha en fysisk aktivitet och en för sinnet. En motvikt till DSI:n, datorn och teven. Det är faktiskt inte frivilligt. De fick en termins respit men nu är de igång!

------------

Things are surely happening. Finally the girls are getting good friends. Miss Smaller is doing well in her class and Miss Bigger has also had friends visiting to play lately. Even M from Iran has been to our house to play.

Best of all though - their activities. I have been told that the kids here need to have some after school activities since that is the way they meet. And that is true. In the fall the girls started two separate courses at the art center down the street, and they loved it. They are still doing art, but Miss Smaller has also started doing karate. Before the first lesson she was shaking from fear and she sat in my lap and cried. As soon as the instructor started lining up the kids though she jumped up and on to the mat. She loves it. She is strong and the sport suits her.

The other day it was time to sign Miss Bigger up for tennis lessons. Here in Westmount tennis is available as after school activity and after an hours' waiting in line Miss Bigger was in. She wants to wear the pretty skirts she says. And I say nothing about that. She wants to try it and that is alright.

It feels great. I want my children to do at least one physical activity and one for the mind. It balances the time spent with the DSI, the computer and the television. It is really not optional. They had one term's respite but now they are back on track!

Hockey for everyone

I staden där hockey är religion och målvakten Halak för närvarande är Jesus är hockey en stadsangelägenhet. Så när gårdagens sjunde (!) match mot Washington Capitals tog Canadiens vidare till kvartsfinal i Stanley cup firade hela staden. Otaliga var de canadiens-tröjor jag såg i morgonrusningen och lika otaliga var de flaggor som prydde stadens bilar. För att inte tala om bussarna som i stället för linjenummer dagen till ära visade texten "Felicitations Canadiens".

In the country where hockey is religion and the goalie Halak for now is Jesus, hockey is not taken lightly. So when yesterday's seventh (!) game against the Washington Capitals resulted in Canadiens moving on to the quarter finals of Stanley cup, the whole city celebrated. I cannot count the number of Canadiens jerseys I saw in the morning rush hour or the number of flags on people's cars. Last but not least the city's buses today, instead of showing the line number, signalled "Felicitations Canadiens".

Prata i sömnen. Talking in your sleep.

Jag vaknade inatt av att Fröken Mindre pratade i sömnen. På engelska. Det kändes konstigt. Mycket konstigt.

Tonight I was awoke by Miss Smaller talking in her sleep. In English. That felt strange. Really strange.