Men skam den som ger sig

Nu ska vi koka knäck.

Men tindra med ögonen ungar!

Inte den här gången heller.

Replikskifte i Åretruntparadiset:

Mamma, hon tog min kula.
Mamma, hon hängde för nära min.
Mamma, jag vill hänga den dääääääär (tjuter)
Mamma, det är fel glitter.
Mamma, varför har vi bara rööööda kulor?
Mamma, det stiiiiicks.

Slutligen.

Mamma, jag tyckte granen var finare oklädd.

Nej. Jag klarade mig inte.

Over and out.

Tänker på något trevligare - nyårsmenyn!

Vi tänker hämta vår nyårsmat i år. Vi är slitna, vi som firar - en del mer än andra - och vi ska ta det lugnt har vi bestämt.

Stefan Eriksson Matstudio har menyn för oss:

SKALDJUR & FISK “COCKTAIL”
Inkokt & skalad hummer, räkor, krabba, röding & musslor från Västkusten,
skaldjursdressing, äppelcrème, citron & selleri
Surdegsbröd & ekologiskt smör

•
KLASSISKT FRÅN FILÉLANDET
Oxfilé, rödvinssky, vispat tryffelsmör, gotländska rotfrukter & mandelpotatiscrème

•
SAMBIRANO CHOKLAD
Chokladcrème, hasselnötskola, syrlig nougat, kryddiga päron & småkakor ”confetti”

Usch och fy

Jag sitter här hålögd i natten och väntar på nästa kräkning. Nu är det barn modell större som insjuknat, lagom till dess barn modell mindre börjat bli frisk.

Undras om vi klarar oss, vi som är föräldrar? Vi gör vårt bästa med hjälp av alkogel och ytdesinfektion i mängder.

Nu kollar vi på Dumbo tillsammans (nå, jag jobbar). Och väntar.

Den stackars nioåringen är förtvivlad och hon tackar mig om och om igen för att jag tar hand om detta äckliga åt henne. Jag försöker förklara att det ingår när man är mamma och pappa. Det är vårt jobb.

Jag skulle torka kräk varje dag i resten av mitt liv för hennes skull. Och mer därtill.

Fröken Mindre är hungrig

Fröken Mindre avbryter sig mitt i en av tjogtalet kräkningar denna natt och morgon. Säger med hög röst: "Men, jag har ju inte fått någon frukost."

Nej, just det.

Samtal med min inre slarver

Nämen. Hejsan! Dig har jag inte sett på länge. Knappast någonsin faktiskt. Du syntes sannerligen inte när jag var liten. När jag städade tvångsmässigt. Varje kväll, fixade och donade, vägrade gå till sängs innan allt var i ordning. Kaos inuti, ordning utanpå. Inhämtade beröm, för jag var ju så ordningssam. Bekräftelse. Om allt ser ok ut så är det nog ok.

Och inte har du synts till mycket efter det heller. När du försökt slå dig fram har jag tryckt dig tillbaka, för jag har blandat ihop känslor av stress och ordningssinne så länge att jag nästan tappat helt förlorat känslan för vad som är vad. Mer och mer stress. Kaos inombords. Mer och mer ordning. Rättat till en hårborste som legat snett. Inte kunnat slappa i soffan förrän borden var torkade, hemmet iordningplockat, kläderna ihopvikta. Om och om igen prioriterat så grundläggande fel. När tiden väl kom för slappandet har jag varit trött, sliten, ledsen och irriterad.

Mest irriterad på maken som har förmågan att slappa trots ett yttre kaos. Han har andra flyktmekanismer. Men jag flyr in i ordningen. In i plockandet. In i styrauppandet. In i listskrivandet. Jag har inte vågat stanna upp. Känna vilken känsla det är som jag håller i schack med att putsa glans på ytan.

Men nu. Ser man på! Jag är inte ordningssam! Jag gör revolt! Jag är slarvig! Jag kan ha stökigt hemma! Jag kan städa utan att oron kryper i kroppen. Nu städar jag för att det behövs. Det är en milsvid skillnad. Milsvid. Oändlig. Enorm. Förlösande.

Det var dyrt att hitta dig, slarver. Mycket dyrt, för det kunde jag minsann inte göra själv. Och det tog tid. Ett år, och ännu kan det hända att jag trycker tillbaka dig i lådan och drar igen. Men jag ska inte slänga bort nyckeln den här gången. Oj, vad jag har vunnit. Lugn. Frid. Vila. Acceptans.

Så du, slarver! Kom! Låt mig få se på dig. Vad är du för en? Vem kommer jag att vara när du slagit följe med mig? När ångesten över att inte hinna mildras och jag kan låta mig själv vara som de flesta, mänsklig? Det blir spännande, du. Vart ska vi ta vägen?

Dagens Fröken Mindre

Jag: Fröken Mindre, vem blev Lucia nu då i er klass?
Fröken Mindre (surt): Vendela.
Jag: Jaha, och vad ska Kalle vara då?
Fröken Mindre: Vet inte. Kanske tomte, som han var förra året.
Jag: Men tänk om han också vill vara Lucia då, som du?
Fröken Mindre (skrattar högt): Mäh. Det går ju inte. Nää. Mamma...
Jag: Gör det inte?
Fröken Mindre (tvärsäkert roat): Näpp. Nu tänkte du allt för långt, mamma.

Det susar

Jag irriteras över ett buller. Inte det höga, påträngande från trafiken eller flyplatsen här intill. Nej, det är det där pipandet, surrandet och brummande i kontorslandskapet som driver mig till vansinne. Retar livet ur mig på det. Dränerar mig på lugn och kreativitet.

Kollegans två datorer, med switch emellan är värst. Och råkar man skicka något för utskrift så sätter skrivaren igång att brumma efter det (den har tack och lov energisparläge och då är den tyst).

Ljudföroreningar, det är vad det är. När kontoret vaknar - lite senare - hörs inte ljuden. Men nu. Jag har alltid varit likadan. Jag minns mitt första jobb, där jag ibland var ensam på kontoret. Litet företag, många kundbesök. Då gick jag och stängde av i tur och ordning faxarna, kopieringsapparaten och skrivarna. Och njöt av tystnaden som spred sig som ett mjukt täcke över våningen där kontoret låg.

Nä, jag tror jag öppnar fönstret och lyssnar lite på flygtrafiken. Den är åtminstone inte monoton.

Update: Så. Både kråkor och propellerflygplan. That's more like it.

Nä, om man skulle ta sig en stund på spikmattan

Innan det är dags att hämta barnen. Måste man ställa en larmklocka, tro?

Update: Ja, det måste man. Hade jag inte ställt ett larm hade jag garanterat somnat. Tio minuter kändes som en timme. Vilken vila!

Upplästa SMS

Är det någon mer än jag som tycker de är lite läskiga? När man öppnar sms:et så är det en riktigt otäck röst som läser högt och osammanhängande. Typ: "Kan. Du. Hämta. Nisse. På. Skolan. Idag. Olle. Kommer. Inte. Hem. Förrän. Klockan. Sjutton. Och. Förtifem."

Scary.

Jag har låtit mig mutas idag

Eller, rent tekniskt tror jag knappast att det var en muta. Det var dock ett företag (potentiell leverantör) som väldigt gärna ville bjuda på en schysst lunch, och då fick de det. Fast vi inte ska köpa just dessa tjänster just nu. Och kanske, bara kanske, svävade jag på målet angående vår tidsplan för aktuellt projekt. Men rent formellt vet jag ju faktiskt inte heller resultatet av vår budgetprocess ännu (informellt vet jag att detta projekt får rött ljus, klarrött).

Men på ett företag som inte ens har råd med julbord detta år får man ta vad som bjuds, eller hur? Om än det är en lunch på en trevlig innerstadskrog. Och vi åt inte ens någon efterrätt.

Kollegan har förstört december

Jag hade bestämt mig för att december skulle bli en riktigt bra viktmånad. Jag har gått ned sju kilo och hållit den vikten ganska stabilt trots resor, fester och andra excesser. Nu hade jag tänkt göra ett litet ryck i några veckor för att knapra bort ett eller ett par kilo till fram till jul.

Men vad gör min kära kollega? Jo, nu ska ni få höra.

Hon kommer med Leilas bok. Till mig. I present. GI, släng dig i väggen, här kommer Leila.

Jag klurar på strategier. Om jag bara gömmer den för Fröken Lite Större så kanske, kanske det kan gå att låta bli att baka, baka, baka och baka mera. Om hon hittar den så; Nej. Då går det absolut inte. För att hindra henne från att göra någon av Leilas alla rulltårterecept kommer icke att vara möjligt.

Men vad är det här?

Ska det vara så här mörkt? Det är ju rent becksvart. Och klockan är nästan nio. Nu börjar tiden på året då jag tycker det är svårast. Hösten går an, då är det friskt och skönt ute, och fortfarande ljust. Men detta.

Regn som kilar sig in i öronen. Mörker som man famlar i på morgonen. Imma på bilrutan. Leriga barnkläder och kängor som alltid är blöta.

Kan någon radera ut december, januari och februari ur almanackan? Man kan väl fira jul i mars?

Spikmattan invigd

Jag fick en shaktimatta/spikmatta i present när jag fyllde år. Och igår hämtade jag den äntligen på posten. Vilken grej!

Jag hann bara provligga den sisådär sju minuter igår kväll, men efter det kände jag mig pigg, avspänd och mjuk i hela ryggen. Jag är oväntat och positivt överraskad. Den är rejält vass, fast det är inte spikar utan någon slags piggar som sitter som små rosor över hela mattan. Man får lägga sig ned försiktigt...

Barnen provade också och tyckte det var jätteskönt. Fröken Lite Större låg på den en bra stund innan hon skulle lägga sig.

Fast jag tycker att shaktimattan.se kunde jobba lite på sin image. Åtminstone gillar inte jag att känna mig som en riktig flummis, och det är ju svårt att låta bli när man tittar här:
http://www.shaktimattan.se/Gallery.aspx

Jag klådde singstar-mästarinnan

En tre-fyra gånger i rad klådde jag henne, på hennes egen planhalva. Hon skyllde på att hon var för full. Som om jag varit spiktnykter.

Till sist slog hon mig med två poäng och då slutade vi. Men hon muttrade hela vägen ut att "nästa gång skulle hon spöa skiten ur mig".

Det ska vi bli två om.

Jag känner mig rikast i världen

Gårdagen var fest. En fin ceremoni i kyrkan. Varm lyckokänsla. Min make. Mina barn. Min släkt. Mina vänner. Hela kyrkan var full av dem!

Och sedan tårta och mat och dryck och prat och mera prat. Och härliga, omtänksamma, speciella presenter.

En av mitt livs lyckligaste stunder, alldeles helt sant var det så.

Och idag går jag omkring och ler. Tack, tusen tack hörni.

Dagens existentiella frågor

Frågor från Fröken Lite Större till fadern.

"Pappa, varför pratar man inte om raser när det gäller människor, utan bara om djur, som hundar?"

"Pappa, varför säger man inte att människor är djur? Vi är ju djur."

Grunna på dem ni. Bra svar på dessa snyter man inte ur näsan.

Dagens Fröken Mindre

Fröken Mindre: Pappa, du har en rosa handduk runt magen, killar kan inte ha rosa, det är en tjejfärg.
Pappan: Det är det väl inte. Jag ska ha en rosa slips i kyrkan på lördag.
Fröken Mindre: Nähä. Det ska du inte alls.

...efter en stund...

Fröken Mindre: Mamma, visst luras han?
Mamman: Nej, det tror jag inte. Ska vi gå och se efter.

Vi tittar på slipsen. Den är väldigt, väldigt rosa. Och paisleymönstrad. Inte urmaskulin direkt.

Fröken Mindre (medan hon springer in på sitt rum): Uäääähhhh! Jäkla skitpappa! Jäkla dumma skitpappa!

Resten av familjen hade svårt att hålla sig för skratt. Inklusive storasyster, som förstått att det där med könsroller inte är riktigt så enkelspårigt som man kan tro när man är sex år. Det blir tufft för Fröken Mindre på lördag.

Jag glömde en födelsedag igår

Fy på mig.

Så, därför utnyttjar jag detta lilla forum som jag har tillgodo i cyberrymden till att häva ur mig ett rungande HARDENÄRAN i efterskott på födelsedagen, kära Votum!

...och nej. Det är inte jag på bilden. Och det är inte han heller. Tackochlov.

Sämsta mamman i världen

Känner ni igen känslan?

I måndags kväll var det min tur. Påsen med simkläder var packad, Fröken Lite Större hade till och med kommit ihåg att man skulle ha en extra femma till skåpet när man simmar med scouterna. Planerande mamma fixade så att Fröken Mindre kunde stanna hos en granne och vi for iväg till grannortens simhall i god tid.

Och väl där så finns inga scouter. Jo, det fanns det förresten - men de tillhörde fel kår. Enda slutsats; Vi är på fel simhall. Gråtande barn. Gråtande mamma.

Men det var bara att bita ihop och åka hem igen. Till snälla grannen som bjöd på middag och var allmänt deltagande.

Men klumpen i magen försvinner inte omedelbart. Trots att dottern säger snällt att "du behöver inte känna dig dum, mamma".

Men nu har jag lovat Fröken Lite Större att vi ska åka och simmma på min lediga dag nu på måndag. Och det verkar som om hon ser fram emot det nästan ännu mer än hon såg fram emot scoutsimmet.

(Ssscchhhh... lova att inte säga något till Fröken Mindre. Det kan leda till en Potentiellt Knivig Situation.)

Avlastning av hjärnan

Det är fantastiskt att ha en nioåring. Plötsligt börjar det vara en till som kommer ihåg saker här hemma. Som själv håller reda på när det ligger ett viktigt papper i väskan som ska skrivas på och som minns vilken tid olika aktiviteter är och som klarar av att ringa samtal när det behövs. Det är ljuvligt. Man blir påmind om matsäckar, gympapåsen packas av sig själv (nåja, ibland) och det är någon som planerar för födelsedagsfrukosten på fredag.

Älskade, goa, fina gosunge. Så stor och samtidigt ändå så liten. Imorse bad hon med snällaste rösten om att få bli påklädd och belönade mig sedan med en alldeles extra tillgiven kram. Någon som ville sno åt sig lite mammatid, månne?

Jag när en liten jätte vid min barm

Åtminstone kan man undra hur det ska gå med hennes fötter. Jag köpte denna fantastiska sko i USA till lilla damen i storlek motsvarande europeisk 36. Och tror ni hon kan ha den? Nej just det.

Så nu har vi gråt och tandagnisslan och en mamma som lovat köpa en likadan sko på nätet. Tror ni det blir billigt? Nej just det.

Då måste man nämligen betala ordinarie pris plus frakt.

Någon som vill köpa en skitsnygg Ed Hardy-sneaker direkt från USA med kartong och allt för en femhundring? Hör av er.

Igår kom den en alldeles speciell delivery boy

Det ringde på dörren här hemma igår vid niotiden. Det var en kär släkting som kom med leverans av ett beställningsjobb. Det gäller att välja sina släktingar med omsorg, för I tell ya, diamonds sure are a girl's best friend.

Och nej, han har inte stulit diamanterna. Inte tillverkat dem heller, som jag precis höll på att skriva. Han har smitt in dem. Eller vad det kan heta när man guldsmedar =).

1,7 mil gick vi i Washington

...och då har vi inte räknat alla avstickare i butiker och på smågator i Georgetown. Jag har mappat upp det nu på den här coola sajten: http://www.gmap-pedometer.com/

Inte bra. Inte bra alls. För mitt ben, alltså. Det är fortfarande svårt att gå på nämligen. Rejält ont gör det. Vi får se om jag kan köra till jobbet idag. Det är nämligen inte skönt att vinkla foten upp och ned och det är svårt att gasa och bromsa utan den manövern.

Jag måste nog ha ett par lågklackade skor som backup till den stora festen på lördag.

Min make ville dela med sig av fler bilder...

Seinfeld och vi

Vi åt brunch på Brooklyn Diner här mittemot igår förmiddag, efter det att vi tagit tåget hit från Washington DC. Vi kom in, och självklart tog maken upp kameran det första han gjorde. Stämningen var skön och han gillar ju sin nya leksak storligen. Vi slappade där säkert en timme innan maken säger till mig:

”Det är ju Jerry Seinfeld som sitter där i hörnet”. Och ser man på, han hade helt rätt. Där satt Jerry i godan ro och käkade med sitt sällskap (det såg ut som om det var en kompis).

Nåväl, det är ju en sak. Men tror ni inte att Jerry lyckades fastna på bild? Helt oavsiktligt?

Jo, det är precis vad han gjorde. Toppa det, den som kan!

Världens största hotellrum

Folk brukar säga att det är små rum på hotellen i NY. Då har de inte sett juniorsviterna på Salisbury hotel. Vi bor i en lägenhet. En hall – stor – med kokvrå. Ett jättestort vardagsrum. Ett sovrum stort som ett mycket stort vanligt hotellrum. Tre rejäla gammeldags garderober. Inte lyxigt alls, men funktionellt. Och som sagt, stort.

Klimatet och USA

Som alltid i USA häpnar man över det öppna, abrupta och skamlösa miljöslöseriet. På hotellet går centralvärmen för fullt samtidigt som AC:n, i samma rum! Kranarna i badrummet har bara ett läge, fullt ös. Duschen slösar så mycket vatten att man får ont på ryggen av den. Toaletten spolar mängder med vatten. Lastbilarna ute på gatorna drivs med motorer som spyr ut avgaser. Och på teven berättar man att bensinen nu i New Jersey återigen är nere på 2 dollar per gallon. Och efterfrågan på SUV:ar har gått upp igen.

NY first impressions

Även här ville maken dela med sig av lite bilder.

Bilder från Washington

Maken ville visa några bilder från Washington. Visst syns det att vi hade en helt fantastisk dag? Strålande sol, lagom varmt, inte så mycket folk. Det enda smolket i glädjebägaren är att vi gick så långt och mina gympadojor är så slut, att jag har fått ordentlig benhinneinflammation i ett av mina skenben. Det gör så ont att jag har svårt att gå nu två dagar efteråt. Vi ska mappa ut på Google maps hur långt vi gick.

Oj, oj, oj

Nu har vi precis kommit tillbaka från en gratis middag. Ja, den blev nästan helt gratis faktiskt.

Vi startade med complimentary drinks i receptionen.

Sedan skulle vi äta. Vi beställde, fick in ett gott vin och bröd och väntade sedan. Cirka 50 minuter efter det att vi fått maten kom det in lite friterade risottokulor och servitören ursäktade sig med "lite trouble i köket". Tio minuter senare kom fisken. Fel fisk för Robert dock, han fick rockfish i stället för halibut.

Den var god, men i mitten lite rå. Lite rosa helt enkelt, inte vit som den skulle. Vi åt, men managern kom förbi och frågade hur maten var. Vi svarade sanningsenligt att den var under cooked men i övrigt ok. Dinners on us tonight, just so you know, svarade han.

Vi hörde inte riktigt vad han sade men när vi sedan nekade dessert (för mätta och trötta) upprepade servitören samma sak. Dinner is on us.

Så nu har vi ätit middag utan att betala, vi gav bara ungefär 10 dollar i dricks, för servitören hade ju inte gjort något ont.

Konstigt land detta. Det hade aldrig, aldrig, aldrig hänt i Sverige.

Nu ska jag snart gå på restaurang i mina gamla gympadojor

Men jag antar att jag får skylla mig själv när jag använde försäkringspengarna från SAS till att köpa en festklänning.

Can't have a great lady if your armpits stink

Maken var just nere i receptionen för att köpa en deodorant, för de är så klart också i våra väskor.

Den store, svarte hisspojken kommenterade detta:

Oh. Deodorant. That's essential in life, man. Can't have a great lady if your armpits stink.

Nu vet ni det.

Jakten på champagnen

Vi flög Economy Extra till Washington. Trevligt och bra med lite större säten med skönt fotstöd och god mat. Tur dock att maken är erfaren resenär. Han vet han, att SAS har fri champagne även i Economy Extra och inte bara i business. Men de gömmer flaskorna längst in, längst ned i vagnen och tar bara fram dem om man frågar explicit. Det är inte så att de erbjuds direkt när de rabblar upp vad de har att dricka...

De erbjuder dock hur många gin tonics som helst att döma av de 5-6 stycken som damen i sätet framför klämde i sig.

Själva nöjde vi oss med champagnen.

Utan väskor i USA

En hälsning från Georgetown, Washington DC kommer här. Och ni läste rätt. Trots 2 timmars transfer i Köpenhamn lyckades SAS inte se till att våra väskor kom med planet över Atlanten.

Tursamt nog är mitt handbagage packat med åtminstone mediciner och linser och tandborste fick vi på planet. Men resten...

Igår kväll tillbringade vi alltså med att strosa i Georgetown men i stället för att bara strosa var vi tvungen att gå in och köpa oss nya underkläder och varsin ny tröja att ha idag. Jag rekommenderar inte Abercrombie & Fitch eller Urban Outfitters med sex timmars jetlag på kvällen....

Yra i huvudet efter den jobbiga uppgiften hamnade vi till sist på en italiens restaurang, åt fantastiskt gott och bara njöt. Georgetown är underbart mysigt med små hus i flera våningar brevid varandra. Riktigt, riktigt pittoreskt.

Nu är vi snart redo för en dag på stan och vi ska börja med att hitta ett ställe som öppnar kl 06 för att äta frukost. Ikväll klockan åtta först kommer väskorna, så frågan är om det måste inhandlas ett par skor också, för det känns sådär att gå på fin restaurang ikväll iförd gamla sunkiga gympadojor.

Nä, nu loggar jag ut

Åtminstone för denna gång på denna sida av Atlanten.

Går det så återkommer jag nog under veckan. Vi har datorn med oss.

Hur i hela glödheta ska jag hinna?

På agendan:

Ställa tillbaka möblerna i de rum där golvsliparen slipat och lackat golven. Check.
Stryka. Check.
Packa. Check.
Vika tvätt. Check.
Röja lite så farmor inte får en chock när hon kommer och ska vara barnvakt. Check.
Hämta och lämna barn på kalas. Check, lämnat.
Handla. Blir inte gjort. Farmor får handla själv.
Tanka bilen. Check.
Beställa taxi. Check, vi kör Volvon i stället.
Ordna alla papper till resan och till farmor. Näpp. Inte klart.
Betala räkningar. Hmm. Det var därför jag satte mig här.
Hämta farmor vid tåget. Check. Det gör maken.
...sade jag packa?

Men först ska jag dricka den stora caffe latten som står här på bordet vid datorn. Koppla av en liten stund innan det virvlar till här hemma. Check.

Man reser på olika sätt

Kollegan är av den strukturerade sorten. För henne är planerandet halva nöjet. Jag planerar i och för sig också, men bara lite. Jag samlar på mig grejer att läsa och sedan läser jag dem i sista stund.

Hon däremot gör kompendier. Ett par månader innan resan fick jag hennes word-fil med samlade klipp från internet om New York. Jag lovar er att den var 50 A4-sidor tjock. Hon har kompletterat med egna kommentarer och "musts". Dessutom har hon hela hösten skickat mig artiklar på internet eller kommit med utskrifter som hon lagt på mitt bord.

Hon planerar sin shopping också. Långa listor på exakt vilka artiklar som ska inhandlas på GAP, Sephora och Banana Republic. Jag planerar jag med, men på en enklare nivå. Mer av listor där det står saker som jeans, sneakers, shampo och kostym.

Och sedan har vi restaurangätandet. Hon har förespråkat hela hösten att boka allt i förväg. Och faktiskt, vad gäller detta har jag lyssnat. Jag har bokat bord till alla kvällar utom en. Man behöver ju inte bekräfta sedan, det är ju bara att inte dyka upp. Kollegans värsta mardröm är att hamna på ett ställe som är kasst och turistigt bara för att man inte hittade något annat. Jag har gjort valet att göra som hon mest för att jag vill äta bra mat och inte skräpmat och detta kommer att bidra.

Men - det räcker inte med det. I packningen ligger kollegans väl slitna Zagat-guide med inklistrade notor, små kommentarer och kuriosa. Den lånar hon gärna ut, för då blir den mer tummad och får fler kommentarer. Risken att vi ska äta dåligt är härmed eliminerad...

Tre guideböcker har jag fått låna. Och så har jag fått lova att spendera minst en halv dag i Brooklyn. Sedan var kollegan nöjd.

Det är fredag, hörni.

Även om maken envist hävdade detsamma igår. "Det är fredag", sade han. "Det känns som fredag, så då är det fredag".

Tyvärr var jag tvungen att väcka honom imorse och tala om att det fortfarande var fredag och det innebar att han måste gå upp och lämna barnen till skolan.

Men det är inte vilken fredag som helst, det är fredagen före en lång vecka av semester.

Storstad. Frukost på stan. Cocktails i skybarer. Muséer. Massa, massa affärer. Maken för mig själv.

Det ska bli helt fantastiskt underbart.

Omoget och utlämnande

Men jag ska berätta ändå för er, govänner. Ibland känner jag mig fortfarande som den där lilla flickan som står på skolgården och undrar varför ingen vill leka med henne. Den där som funderade på om hon skulle ha kalas egentligen för då blottar man sig. Tänk om ingen vill komma.

Nyligen inträffade det när ett par som redan tackat ja till min fyrtioårsfest ringde och meddelade att de inte kommer. De hade helt giltigt förfall, en kalifornienresa för hela familjen kom ivägen, men ändå. Usch, det är trist.

Jag jublar varje gång någon tackar ja (tänk, att de vill komma på MIN fest!) och får lite småont i magen varje gång någon tackar nej (nähä, ingen som ville leka med mig den här gången heller).

Inte särskilt moget, det inser jag. Det kommer massor med goda vänner på min fest och de som inte kommer har självklart något annat skoj för sig och har all rätt till det. Det ska bli ljuvligt härligt och underbart att fira en stor stund med en hop människor jag bryr mig om. Att alla inte är där får man leva med.

Och jag inser föjande. Det finns en del puts och fix att göra fortfarande på den där självkänslan.

Sitter och väljer bland cateringmenyerna

Och det skulle ju kunna vara en fröjd. Men det är så svårt att bestämma sig. Att fråga maken är ingen idé alls, för beslut är verkligen inte hans starka sida. Han kan stå en halvtimme på ICA för att välja vilken sorts krossad tomat han ska köpa.

Nu väljer jag mellan en massa goda minibufféer. Ska man välja provencesmaker, cypriotiska smaker eller kanske charksmaker? Eller ska jag gå på skördesmakerna, bryggarsmakerna eller de norrländska smakerna.

Just nu lutar det åt steakhousesmaker (peppergrillad fläskfiléspett, rökig BBQ-sås, örtigt vitlökssmör, sallad på majskolvar, mozarella och cocktailtomat, sötpotatis och solrosfrösallad med koriander, bröd och smör) eller globetrottersmaker (marinerad biffrad i tunna skivor med kokos och sesamfrön, spiskumminkryddad Kubakyckling, vitlöksmojo, asiatisk skaldjurssallad med koriander och lime, rosépepparlax med örtfärskost, disonkryddad potatissallad, bröd och smör).

Svårt, svårt. Men det är ju inte varje dag man fyller fyrtio.

Så var de trista nyheterna ute då

Och den ledsna stämningen ligger som en tjock, blöt ullfilt över företaget. Tung, som dimman utanför fönstren.

Udda PR-läge

Jag sitter och förbereder en pressrelease som vi vill ska flyga under radarn. Till skillnad från allt det andra vi gör vill vi alltså inte att denna ska tas upp alls. Motsägelsefullt, eller hur? Nytt för mig åtminstone. Och trist. Man vill ju komma med goda nyheter.

Fjärilar i magen

På lördag drar jag och maken till Washington och New York. Jag har resfeber. Det brukar jag inte ha, men denna gång är den högst påtaglig. Det handlar om att åka ifrån barnen, att komma ihåg allt innan och om bestyr inför både resan och festen jag ser fram emot en vecka efter det att vi kommit hem.

Jag har skrivit en bruksanvisning om Fröken Mindre och Fröken Lite Större till farmor som ska passa barnen. Hon är en redig kvinna, det kommer att gå galant. Men ändå. Pirrigt.

Sju saker

På Radhustankar kan ni läsa sju saker ni inte vet om henne. Jag gör likadant. Lite förströelse så här en grå tisdagmorgon.

1. Jag har gått i täten på högvakten på Svenska flaggans dag, i musikkåren. Iklädd uniform med vita damasker, vit hjälm och hela baletten.
2. Jag har sett alla (säger alla!) avsnitt som någonsin sänts av amerikanska Survivor. Snart sänds den sjuttonde säsongens sjunde avsnitt.
3. Jag har skrivit 2,0 på högskoleprovet.
4. Jag gillar inte att åka tunnelbana. För mycket folk, för nära. Helt politiskt inkorrekt och olämpligt i dessa tider, jag vet.
5. Jag har en våghalsig gen. Finge jag leva om mitt liv så skulle jag dyka mer, klättra mer, skärmflyga mer, åka brantare skidor och rida fler galopper. För då är jag som allra friast och lyckligast. Inte mycket av det i mitt vardagliga liv idag, direkt.
6. Jag har (som min syster så snällt påminde mig om häromdagen) ägnat säkert 5.000 timmar av mitt liv åt att spela skalor.
7. Om jag kunde försörja mig skulle jag sluta med vanligt lönearbete fortare än kvickt.

Less of me

Mitt mål kommer jag inte att nå. Det beror delvis på att jag lyckades gå upp två kilo över sommaren och fick alltså längre att gå till målet, idiotiskt.

Men sju hela kilo har jag nu lyckats göra mig av med! Kanske blir det bara sex kilo fram till 40-årsdagen om jag går upp lite i USA, men jag är ändå nöjd!

Jag får fortsätta traggla mig nedåt sedan. Till skidresan i februari räknar jag med att vara tillbaka på vikt f.b. (före barn). Då har det bara tagit 9,5 år :).

Och till det kommer bättre flås och lite muskler. Härligt för mitt arma, blodtrycksbelastade hjärta!

Sålde två hockeybagar nyss

Det var en kille som köpte dem till sina två tjejer som spelade ringette. Tänk, det hade jag aldrig hört talas om. Någon som känner någon som utövar den sporten?

Två tjejer, sex och åtta år har nu i sin ägo har varsin 180 liter stor hockeybag.

De förtretliga tårarna

Tänk att det ska vara så svårt för tårarna att låta bli att trilla när jag blir arg, berörd och ledsen. Jag skulle prata med fritids om en jobbig grej idag och trots att jag verkligen förberett mig så kom det tårar som jag var tvungen att blinka bort.

Just i det här läget gör det inget, de kan gott se att jag är ledsen och arg.

Men ibland är det så ruskigt olämpligt. Till exempel när man ska prata om något jobbigt och viktigt med chefen. Någon lärde mig en gång att man ska titta upp i taket för att det är fysiskt omöjligt att gråta när man gör det. Men det ser ju å andra sidan lite konstigt ut om man gör det hela tiden, eller hur?

Skum däcksverkstad

Det slår aldrig fel. Varje gång maken ringer för att boka däcksbyte på tjänstebilen, så säger däcksfirman att de hittat ett fel på ett eller flera av hjulen. Vare sig det är sommardäcken eller vinterdäcken. Varje gång; Ska vi byta det?

Snacka om verksamhet. Man frågar kunden, som i 99 fall av 100 är tjänstebilsägare och struntar fullkomligt i företagets extrakostnader, och kunden säger ja. Och sedan säljer man fina, fullt funktionsdugliga däck vidare.

Eller är det jag som är konspiratorisk?

Skrämselhicka av Boomer

Tro mig, jag höll på att skrämmas ihjäl när det visade sig att denna herre flyttat in i vårt hus, och placerat sig precis vid min dator.

Det var tydligen så att Boomer bott på makens jobb, och när de nu byter arbetsplats fick Boomer följa med hem. Vad ska man göra med maken som släpar hem nytt skrot hela tiden?

Nu vet jag. Jag kanske inte behöver maken längre nu, när jag har Boomer?

Och nu var det Coop!

Och de vill ge mig "ett försprång i födelsedagsfirandet" genom att skänka ett paket rökt eller gravad lax. Man tackar :).

Språkgranskning över natten

Min partner gällande språkgranskning finns i Australien. Hon är en ruskigt effektiv och trevlig (ja, åtminstone mailledes) tjej som för oss har den extremt stora fördelen att hon sitter där hon sitter. Det är nämligen så att nästan allt hon granskar åt mig är tillbaka i min inkorg rättat och klart morgonen efter det att jag skickat det. Tidsskillnaden åstadkommer detta magiska. Och mailen, så klart.

Hjälp. Jag har förvandlats till en floskelgenerator.

Det har sina sidor att jobba med marknadskommunikation. Här; Några utdrag ur mitt senaste alster (editorial till kundtidning):

"ökad försäljning"
"tagits emot mycket väl av marknaden"
"flexibilitet"
"bevisat sin plats där konkurrenterna går bet"
"unik kombination"
"ytterligare höjer nivån"
"arbetar kontinuerligt med"
"tagit stora kliv framåt"
"på en konkurrensutsatt marknad"
"spela en viktig roll"
"rustade för att möta framtiden"

Och det är inte översatt till engelska ännu. Tro mig, det kommer att bli ännu värre.

Lovely, indeed

Någon har bjudit mig (okej, maken också) på middag ikväll. Får man fresta? Eller vad sägs om:

• crostini med rökt lax och pepparrot
• helstekt rådjursytterfilé med svartvinbärssås, palsternackspuré, apelsinmarinerade morötter och glacerade smålökar
• chokladmousse

På mig ankommer att välja därtill lämpligt vin. Sämre förpliktelser kan man ju ha. Alldeles extra mycket så eftersom de små monstren sover borta. Nå, det allra minsta monstret kommer att vara närvarande men fyra vuxna på en ettåring är ju rena barnleken. Hon är ju dessutom inte ens min, så visar hon sig från sin lite mindre jättegoa sida så kan jag lämna henne tillbaka till mamma :-).

Obehagliga mobilstörningar

Alltså, kan någon förklara för mig varför det kommer ett sådant där mobilstörningsljud (ja, ni vet det där pam-pada-bam-pada-bam...) från datorns högtalare bara för att mina mobiler ligger bredvid den? Och så tror jag att det ska ringa hela tiden och så gör det inte det. Mäkta frustrerande. Extra mycket så eftersom det är så tyst här hemma och mobilen gott kunde ringa.

Tänk förresten, i augusti och september blev jag på tjänstemobilen fullkomligt nerringd av säljare. Nu verkar de ha lagt av hela högen. Ger de upp så lätt när det blir lågkonjunktur? Det borde ju rimligen vara tvärtom?

Nätverkstjänster för riktigt små företag?

Kom ihåg, govänner bloggläsare, att min käre make inte bara är tekniknörd på hemmaplan utan också värsta billiga fixaren av nätverkstjänster, medialösningar och allehanda programmeringshack i sin egna firma.

Han är inte så bra på att marknadsföra sig, maken - men han är svår att slå på fingrarna när det gäller att få till fungerande it-lösningar för det lilla familjeföretaget eller den lata med teknik- och medieintresserade lilla familjen. Most bang for the buck är hans mantra.

Han har en - mycket trogen och mycket nöjd och glad - kund. Men det skadar inte med fler. Hur når man nu denna stjärna? Inte alls, just nu. Men en mailadress ska jag nog kunna fixa till intresserade själar, snart :).

Allt på en liten sticka

När vi reste på långresa hela familjen för snart två år sedan hade vi hela vårt datorstöd på en liten sticka. Alldeles eminent sätt att kolla mailen, surfa på webben, msn:a, skype:a och spara dokument utan att lämna minsta spår på de virusnedlusade internetcaféerna.

Nu har jag bestämt mig för att det är min väg även framöver. Maken - älskade tekniknörd - har gjort i ordning en ny sticka till mig. Med Firefox portable, Thunderbird portable och Pidgin portable (eller något liknande...). Någon slags ordbehandlare knödde han in också. Och så har han sett till så alla mina (privata) mail tankas ned till denna sticka så jag alltid har tillgång till hela mailboxen, och dessutom gjort backuplösningen simpel. Puss på dig, make.

Hädanefter kommer jag att blogga från den portabla stickan. Slutsurfat på jobbets dator alltså. Åtminstone i så måtto att de kan se det =).

Ica vet hur en slipsten ska dras

Jag fyller snart jämnt. Det vet ICA.

Hur jag vet det?

Jo, idag skickade de ett presentkort på en gräddtårta. Och sannerligen, jag är en lättledd konsument, och blir jätteglad.

Det finns trots allt fördelar med personlig elektronisk marknadsföring. Storebror ser dig. Och att du fyller år.

Kanske läge att jobba hemifrån på fredag?

För det är ju inte så att vinterdäcken hunnit åka på direkt. Med tanke på att de åkte av i slutet av maj. Vi har inte bråttom här i Åretruntparadiset.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3652416.ab

Oj, vad kollegan har lärt sig mycket nytt idag

Idag har vi haft Åretruntparadisets lilla webbskola här på jobbet. Kollegan har lärt sig vad en RSS är. Och fått se hur en RSS-läsare kan se ut.

Hon utbrast förtjust efter en liten genomgång:

"Åh, så det är det den där lilla gula saken betyder som jag ser däruppe vid webbadressen!"

...varpå intresset snabbt vändes från den där lilla gula saken till rubriken om att Carolina Klüft är skadad.

Nå, vi har olika fokus helt enkelt. Om jag är sportanalfabet så finns det andra som är webbanalfabeter, sanna mina ord.

Fler med jetlag?

Igår kväll var jag ensam hemma. Lugnt och skönt och jag tänkte titta på teve en stund och få bestämma helt själv över fjärrkontrollen. Trodde jag. Efter cirka en kvart började ögonen klippa och klockan var inte ens halv nio. En kvart senare gav jag upp och somnade alltså ungefär klockan tjugo minuter i nio.

Imorse var jag så klart klarvaken hyfsat tidigt.

Men, men - det är skönt. Flickorna fick god tid på sig imorse och eftersom det är höstlov finns inga skarpa deadlines vid lämningen.

Det jag undrar är bara hur det ska gå när jag åker till USA om en dryg vecka. Om jag har så här svårt att klara av en timmes jet lag, vad kommer att hända när det handlar om sex timmar? Jag gissar att jag och maken kommer att vara morgonpigga.

Somliga är av naturen mer ambitiösa

Fröken Lite Större blev medbjuden att följa med en inrest kompis med vidhängande mamma idag. Underbart för henne att få en härlig dag med dem. Deras schema är späckat:

Klockan tio avlämnade jag dottern på Tekniska. Där skulle de se på en film och gå på muséet. Sedan åt de lunch på Kaknästornet. Efter det begav de sig till Naturhistoriska där de gick på muséet först och sedan ska de gå på Cosmonova.

Och nu ringde mamman just och bjöd med mig och Fröken Mindre för att äta hemlagad pizza hos en släkting till dem senare ikväll.

Gissa om dottern kommer att somna i bilen på vägen hem? Undrar bara hur jag ska hålla mig vaken...

Det kom kuvert från Banco fonder idag

I sann anda av förnekelse så tänker jag för första gången någonsin inte öppna dem alls.

Vinterhostan är här

Så jag känner mig lite zombielik idag. Redan igår kväll började hackhostan. Fram med bricanylen och pulmicorten illa kvickt. Fröken Mindre suger girigt i sig, men det hann inte riktigt verka. Hon hostade. Och hostade. Och hostade. Och hostade.

Till slut var jag tvungen att göra som jag brukar och tog upp henne i soffan där hon fick sova sittande tills djupsömnen satte in. Då går hon att lägga, men hon fick ligga i makens säng bredvid mig. På det sättet kan jag medicinera henne när det kommer tillbaka under natten, för det gör det alltid. Host. Host. Host.

Sedan följde liten överdosering av Bricanyl, så hon började darra lite i kroppen. Dricka vatten. Ny nässpray. Sova nära, nära. Jag flyttar henne åt sidan. Hon flyttar tillbaka.

Upprepa tio gånger. Då har ni min natt.

Vid fyratiden protesterade hon ljudligt: Det är ju inte mysigt när du vänder ryggen till, mamma. Nähä. Host. Host. Host.

Vid femtiden höjs rösten och hon säger plötsligt klarvaken: Mamma, på Skansen har de mumier. Nej, oj... Lemurer. Man får gå in till dem.

Åhå. Aldrig har espressomaskinen känts mer motiverad än nu. Men som tur är har jag lärt mig att man inte dör av att vara trött, inte ens av att vara dödstrött.

Herregud vad jag fryser

En dag på Skansen med enbart uteaktiviteter vid den här årstiden gör att jag nu sitter och värmer mig med raggsockor, tredubbla tröjor och en tjock sjal. Fingrarna är stelfrusna, trots att jag var hyfsat varmt klädd.

Höjdpunkten på Skansen? Jo, för sexåringarna var det helt klart ponnyridningen. Och lemurerna. Fröken Mindre har längtat efter hästarna i veckor. Det är bara att inse; Det går inte att hålla emot längre. Får hon inte börja på "hästskola" snart så kommer hon att tjata sönder mina öron. Som den hästtjej jag är i själv och hjärta så är jag förskräckligt medveten om att de gott kan bli lite större när de börjar. Men nu får jag lov att ge upp.

Knaperi, knaperi knus

Det är någon som knaprar på mitt hus!

Jag ska bara berätta något som inte är trevligt. Det är inte trevligt att vakna på natten (trots öronproppar i öronen) av att det är något som knaprar. Högt och ljudligt. Med resonans. Det kändes som om någon satt under sängen och åt på något som knastrade ordentligt. Typ trägolvet. Troligen har vi råttor i huset. Frågan är var? Väggarna? Golvet? Taket?

Nå, så länge de inte:
1) dör och ligger och ruttnar
2) springer runt i tvättstugan eller i förråden
så är det lugnt.

Tro mig, jag har redan upplevt bägge ovanstående.

Men nu är det nog ändå dags att ringa till Anticimex.

Säger som Dora

Jag gjorde det, jag gjorde det, jag gjorde det - jaaa. I did it, I did it, I did it, yeah....

Och varför är man så satans osäker på sig själv

Artikeln jag skrev gick ju fort. Jag skickade den till sakkunskapen för granskning, och tänkte att hon får väl läsa även om jag såg det som ett utkast som var i grövsta laget. Men icke. Hon är tvärnöjd. Citerar:

"Superbra! Jag har lagt till lite förslag på ändringar, men kärnan i det du skriver är superbra och tydligt!"

Jag måste, måste, måste bli bättre på att lita på min egen förmåga att få till det och att vara nöjd med det jag gör för det är sannerligen good enough.

Men. Jag. Skulle. Ju. Sluta. Blogga.

Over and out.l

Åkej, jag tar väl och kavlar upp ärmarna

Ska se om jag kan slå rekord och klämma en artikel till idag. Mässnytt från Företaget. Låter skoj, va? Men vi har snygga bilder från mässorna så det ska nog gå att klämma fram lite floskler som funkar med bilderna. Det borde jag hinna på sista timmen den här dagen. Om jag bara slutar blogga och... sätter igång. Så var det, ja.

Det där med att jobba

Jag är en trögjobbad person. Jag kan sitta och skjuta upp starten på en arbetsuppgift i timmar. Tänka att snart ska jag. Alldeles strax ska jag. Men jag ska bara.

Men sedan när jag sätter igång måste jag säga att det går svindlande snabbt. Det säger bara svisch så är det där jobbiga gjort. Jag skriver artiklar på rekordtid när jag väl sätter igång, jag lovar. Det finns ingen som slår mig. När jag väl sätter igång, alltså - sade jag det?

Idag till exempel skrev jag en artikel som jag skjutit på i veckor. Bara att komma till skott och boka in intervjun med själva sakkunskapen tog sin modiga tid. Den gjorde jag igår, och nu väntade jag hela förmiddagen på att sätta igång, och jobbet som säkert kunde tagit en annan person ett par dagar (nå, en långsam person) tog en timme. Knappt.

Nöjd med det, alltså. Men det är ju så jobbigt innan jag kommer dit. Jag önskar hett och intensivt att den där startprocessen var kortare.Tänk så otroligt mycket jag skulle åstadkomma då. Om jag höll det tempot hela tiden, eller åtminstone halva dagarna så skulle jag kunna vara ruskigt effektiv. Och så får jag så dåligt samvete av det här skjutauppandet.

Varför kan man aldrig vara nöjd för.

Fröken Mindre om köttproduktion

Fröken Mindre har varit på besök på bondgården.

Fröken Mindre: Pappa, förut hade de grisar på bondgården.
Fadern: Jaha...
Fröken Mindre: Men nu är de slaktade.
Fadern: Mhm...
Fröken Mindre (mumlar för sig själv): ...så nu har dom limpa så dom klarar sig...

Tajmingen var väl sådär

Mina lediga måndagar började nästan exakt samtidigt som fonderna störtdök och räntorna gick upp. Vi får väl se hur länge familjen Åretruntparadis har råd.

Men. Det är. Ack.Så.Skönt.

Måndagarna är ljuvliga. Ingen stress. Ro. Lugn att färdigställa det annars så stressiga. Möjlighet att sova middag om man vill det (inte så att jag gjort det men bara tanken). Ledighet inte för att hämta barnen eller laga middag eller handla eller så utan bara för MIG.

Maken är dessutom en glimrande pärla, och deklarerade igår att om jag städar och fixar och donar på den lediga dagen så är det sannerligen inget som han begär. För hans del får huset se ut exakt som han lämnade det på morgonen och han bryr sig inte om vad jag hinner med, utan bara om hur jag mår.

Så småningom ska jag träna, både kropp och mindfulness på dessa måndagar, och använda dem för fortsatt personlig utveckling. Men jag har prioriterat att bara vara de två dagar som hittills varit. Och det är ju det som mindfulness egentligen handlar om.

Härligt.

Jag försökte returnera skolfoton idag

För ärligt talat, de blev inte jättebra. Hon ser liksom lite... black ut... Blek om nosen. Fast glad, och söt förstås - men mer för att hon är min dotter om ni förstår hur jag menar. Jag pratar om Fröken Mindre förresten, pratkvarnen och gullvippan med de röda glasögonen.

Men se, det gick icke. Jodå, inte för att skolfotoföretaget eller maken eller någon annan nära berörd hade något emot det. Men det hade kollegan mittemot. När hon fick se att jag tänkte skicka tillbaka dem så tog hon fram den mest indignerade rösten.

"Ska du säga det sedan? Att hon inte blev så bra på bilderna så du skickade tillbaka dem? Hur ska det låta? Det finns bilder på henne från alla år men inte från sexårs för hon såg inte så bra ut?"

Och okej. Mammaskulden lade sig som ett grått moln över axeln och jag tänker att hon är ju rätt söt ändå, blek men ändå jättesöt och go och bara min. Och dessutom väldigt lik mig, får jag tillstå.

Aj keep.

Söndagsutflykt i Åretruntparadiset

Familjen har ny kamera. Inte för att jag får röra den så där vidare värst mycket för den har suttit ihop med maken på något sätt.

Jag lyckades dock stjäla den och ta några bilder i söndags, då familjen var på utflykt i närområdet. Härligt höstigt, eller hur?

Det var tillochmed så att man fick lite färg på nosen.

Det finns folk av alla sorter

Jag måste bara bjuda på en tråd jag råkade på på ett forum häromdagen. Temat för dagen; Bröllopsinköp.

Trådstartaren:
Första inköpet färdigt!
Ha ha...jag har gjort mitt första inköp till bröllopsfesten, toalettpapper!! Men det var inget åttapack ifrån Coop utan åtta vackra rullar med brudpar på.
Dyrt men absolut värt att lägga några kronor på en kul detalj.

Svararen:
kul med detaljer även om jag inte köpte just sånt papper men vara lite sugen på ica vanliga för det har hjärtan men jag blånekar om nån frågar hoppas det är vanliga toapappershållare där du ska ha festen nu då och inte sådana här stora rullar som dom satt in på flera ställen..hört om flera som råkat ut för det nämligen dom ställde papperen på handfatet vilket också fungerar men tar bort lite av iden

Trådstartaren:
*S* Ja, det får vi verkligen hoppas, så långt tänkte jag inte. Nåja, det ordnar sig nog.

Hallå?! Menar de på fullt allvar att de tycker att det är ok att torka sig med brudparet i rumpan?! Det var nog faktiskt det fånigaste och dummaste jag sett på bra länge. Jag ser framför mig hur de går och pillar loss toapapperet ur hållarna vid festlokalen för att byta dem mot de svindyra med brudpar på. Som folk ska använda till ni-vet-vad?!

Och sedan skrivs det i tidningarna om att bröllop blir dyra. Tacka sjutton för det.

Kasst, Gjensidige!

Här sitter jag och väntar. Och hummar. Och bloggar lite. Vad jag väntar på? Jo, Gjensidige (Tennant) och deras Live Support. Jag trodde själva idén med en chatt på webbplatsen var att man skulle få svar direkt. Inte att man skulle behöva vänta i en kvart. Då går det oerhört mycket fortare att få svar i deras telefonkundtjänst. Uselt, Gjensidige. Och min förfrågan rör en potentiell nyteckning av försäkring, vilket gör det hela ännu konstigare. Att de har tekniska problem syns väl på bilden ovan (tecknen), och det är ju heller inte så kul för mig som kund. Ska nog ta mig en funderare på den där försäkringen, Gjensidige.

Update: Jag fick svar, men inte förrän jag skrivit en ilsken kommentar om att jag hade väntat länge nog. De hade inte sett min fråga, något var väl tekniskt krångligt tänker jag. Men det spelar ingen roll, så tålmodiga som jag är nog få kunder...

Bakslug?

Jag råkade på en sida som beskrev mitt stjärntecken; Skorpionen.
Och fick finna mig i att bli beskriven som bland annat bakslug och intensiv. Vad tror ni gott folk? Ligger det något i detta? Själv känner jag bara igen mig delvis. Jag är till exempel (numera) inte svartsjuk. Men självklart utåtriktad och intelligent :). Varför är det förresten så att skorpionkvinnan tydligen är "bakslug" medan skorpionmannen är "smart". Skorpionkvinnan är "destruktiv" medan skorpionmannen "kämpar till slutet".

Se själva:

Allmänt: För skorpionen finns inget mitt emellan, bara antingen eller. Han älskar och hatar med samma glöd. Han är analytisk, skarpsint och genomskådar allt och alla. Skorpionen tål inga hemligheter om det inte är hans egna. Skorpionen avslöjar aldrig sig själv men kan heller inte ljuga. Skorpionen grubblar ständigt på de stora livsfrågorna och forskar och går till botten med varje problem. Skorpionen passar ihop med: Kräftan och Fiskarna.

Skorpionkvinnan är känslomässig, intensiv och bakslug. Hennes humör pendlar hela tiden och hon kan ibland vara mycket destruktiv. När hon känner sig hotad blir hon farlig och försvarar sig med sin giftgadd. En Skorpionkvinna är oerhört svartsjuk och glömmer aldrig vad som hänt. Om någon sårat henne och hon är på krigsstigen är det bäst att hålla sig undan. Skorpionen är utåtriktad, intelligent och har ett högt utvecklad intuition. När hon väl har var valt en partner är hon honom trogen och när det gäller vänskapen är hon väldigt lojal.

Skorpionmannen är oberäknerlig och smart. Han glömmer aldrig en oförrätt, men minns varje vänlig gest. Att ge upp existerar inte i Skorpionmannens liv och om det blir strid kämpar han till slutet. Det går inte att lura en Skorpionman, varken på pengar eller kärlek. Han genomskådar varje försök att komma åt honom och hans hämnd blir skoningslös. Med koncentation och energi sätter han sig in i varje utmaning som intresserar honom. Det skall vara med passion annars får det vara.

Nu känns det skönt att jag flyttade pengarna från Kaupthing

Flyttade ju mitt långtidssparande för en dryg vecka sedan för att det inte kändes tryggt med den isländska banken Kaupthing. Jag var tydligen inte ensam, för nu är Kaupthings aktie handelsstoppad. Jag brukar inte skryta med det, men denna gång är jag glad att jag följde strömmen. Det känns ack så skönt. Det känns som om jag har roligare saker för mig än att bråka med den isländska insättningsgarantin.

Att våga be om något

Ibland måste man våga be om något som man vill djupt in i själen. För man har kommit på att man verkligen vill det. Att det är viktigt, riktigt viktigt. Våga fråga om något som känns ouoppnåeligt och oerhört. Ta risken att bli avvisad. Nekad. Stoppad.

För mig som sällan grävt allra djupast i vad jag vill och måste är det otäckt att be och fråga. Lättare att kompromissa bort, förhandla ner. Tänka att inte ska väl lilla jag. Men nu har jag öppnat dammluckorna. Och tänk, jag fick. Faktiskt fick jag. Och det är stort. Så stort och riktigt.

En liten pladdermaja

Vi är inte tystlåtna i vår familj. Det kan man inte säga. Men guldmedaljören i snacksalighet den tar Fröken Mindre hem med marginal.

Jag lovar att imorse när vi gick i skolbussen var hon inte tyst så mycket som tio sekunder i sträck. Stackars klasskamrater, de måste få skavsår i öronen.

Herreminje.

Vandrande skolbuss i Åretruntparadiset

Idag avgick en vandrande skolbuss för första gången från den lilla vändplanen utanför Åretruntparadiset.

Klockan kvart i åtta var chauffören (undertecknad) och Fröken Mindre påklädda och klara och stod vid samlingsplatsen för att ta emot fyra andra små förskoleklassare. De droppade in en efter en och bussen avgick som planerat mot skolan och tog 25 minuter på sig att nå sin ändhållplats - kapprummet i skolan.

Möjligen fick man skynda på de som gick sist i bussen litegrann och möjligen fick man tysta pladderkvarnen som gick i mitten (Fröken Mindre), men vi kom fram i tid och barnen var pigga och glada. Vilken höjdare!

Ännu bättre blir det ju veckans övriga dagar då vi faktiskt helt och hållet slipper lämna utan bara kan öppna vår egen dörr och släppa ut fröken Mindre och vinka adjö. Det är nämligen tänkt att vi som föräldrar tar en dag i veckan för att "köra" bussen.

Fem bilar mindre utanför skolan och fem pigga barn till skolan. Kan det bli bättre?

OK, jag inser att det kan bli sämre. Det kan ösregna, snålblåsa och småsnöa. Men den dagen, den sorgen.

Ledig idag!

Från och med denna vecka jobbar jag 80%. Det kan ju tyckas smått idiotiskt att samtidigt som räntorna går upp på våra rörliga lån gå ner i tid och sänka inkomsten med 20% (nåja, lite mindre netto) men livet är ändligt.

Just nu har jag möjligheten att vara hemma. Om ett par år är det inte längre möjligt, åtminstone inte med hänvisning till föräldraledighetslagen. Så it's now or never. För att inte fastna i hämtabarnenochfixamiddagen-fällan så har jag valt att vara ledig en dag i veckan. Och jag känner mig inte ett dugg skyldig. Jag ska göra bara-mig-saker och jag tänker göra dem helt skrupelfritt. Typ blogga.

Idag började dagen med att jag som förare i den vandrande skolbussen, som jag ska skriva mer om, gick med fem små knattar till skolan. Sedan gick jag en timme i solskenet med en god vän och pratkamrat. Ljuvligt. Nu sitter jag här - nyduschad och med lungorna fulla av höstluft och magen full av kaffe latte. Sämre har jag haft det.

Läst: I huvudet på en mamma - Hanne Kjöller

Nu har jag plöjt igenom Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma.

Den var lättläst och jag läste hela på en helg, vilket på ett vis är lite förrädiskt eftersom boken ger en del att tänka på. Jag tror jag läser om den rätt snart.

I det stora hela uppfattar jag bokens hela poäng som att vi ska njuta av nuet, våra barn och att vi fått dem och inte gnälla så förbaskat. Och jag tycker att Hanne på många sätt träffar mitt i prick.

Hon tycker att vi krånglar till saker och ting vi mammor (och pappor också, tänker jag) - och det gör vi ju också. Att vi är urusla på att ta för oss och må bra själva, och att vi när vi gör det måste sällskapa med mammaskulden. För en riktigt bra mamma offrar sig för sina barn.

Det finns stycken där jag är lite mer osäker på om jag håller med Hanne, men det är ju befriande eftersom jag tvingas tänka efter. Hon resonerar klokt kring curlingbegreppet, kring det heliga moderskapet och dagens anknytningsteorier, kring utmattning och depressioner och kring delad föräldraledighet - och hon gör det bra.

I huvudet på en mamma är lite tunn på sina ställen, men å andra sidan orkar man därför igenom boken. Och jag vill genast köpa tre kopior och skänka till några av mina vänner som jag faktiskt tycker behöver läsa den här boken. Det får ändå ses som ett mycket gott betyg. Intressant, Hanne Kjöller.

Från barn och dårar...

Två pojkar i sjuårsåldern står utan för barnens skola och kastar en ryggsäck upp i kastanjen för att kastanjerna ska trilla ner så att de kan få plocka upp dem.

Ryggan trillar ner en bit ifrån mig.

Pojke ett: "Akta, den trillade nästan i huvudet på den gamla tanten."
Pojke två (viskar högt): "Det där var faktiskt inte särskilt snällt sagt, så får man inte säga."

Well, man börjar närma sig fyrtio. Är således sannerligen ingen ungdom längre. Men gammal tant, that's a first. Tur man inte har åldersnoja.

Att vara en nätidiot

Idag tog det stopp i min skalle. Jag försökte nämligen tänka ut ett sätt att säga till kollegan att jag skaffat mig ett nytt lunchsällskap. Och inte bara ett lunchsällskap vilket som helst då. Utan en person som jag aldrig träffat, utan messat på ett forum med några gånger fram och tillbaka. Av en slump har vi upptäckt att vi jobbar intill varandra. Och bara det faktum att vi hänger på samma community säger oss att vi nog har utbyte av en lunch med varandra, det är ju själva grejen med community, att man är communal liksom...

Men jag kan inte säga det till min kollega. Hon skulle tro att jag hade blivit helknäpp. För hon skulle aldrig, aldrig, aldrig luncha med en person som hon inte ens vet vad hon heter. För jag vet inte vad den här människan heter. Bara vad hon kallar sig på det forum jag besöker. Och för somliga är det helt enkelt inte good enough.

Så jag ligger lågt.

I love TripAdvisor...

...och för varje resa jag ska göra blir jag mer och mer förälskad. Men - jag utfärdar härmed en varning; den som har lätt för att arbetsfly ska inte sitta här och börja läsa om hotell man bott på förr, för då hamnar man på memory lane och det vet man aldrig var det slutar.

Tripadvisor är en fantastisk tjänst. Man kan hitta tamejsjutton varenda hotell man kan tänka sig och dessutom i många fall få ett antal prisförslag på dessa från olika sajter. Sortera kan man göra på längden och tvären och se bilder och läsa otaliga recensioner. Wonderful.

Nu senast använde jag sajten som hjälp för att boka hotell i NY och Washington. Vilket resulterade i att vi ska bo här:

Hotell Palomar

...och här...

Salisbury

Dyra stövlar, generös expedit

Vi var med om något speciellt i söndags. Fröken Lite Större hade haft sönder sina höst- och vårskor och behövde akut något nytt. Familjen gav sig iväg till ett av stadens köpcentra. Vi drev runt där lite. Bland annat fylldes Fröken Lite Störres pysselskåp på ytterligare när hon spenderade ett antal veckopengar på cernitlera.

Vi var inne på ett bar billiga skoaffärer, men jag tilltalas icke av att sätta extremt plastiga konstläderstövlar på ett par barnfötter. Fröken Lite Större har dock stora fötter (36) så det blir dyrt att hitta skor åt henne.

När jag precis tröttnat så tänker jag att jag kilar bara in på den där dyra skoaffären intill, och där finns så fina stövlar. I skinn med liten pälskant. Ack så dyra. Men ack så fina. Jag konstaterar, med blandad lättnad och besvikelse att de bara finns upp till 35 i storlek.

Så kommer familjen. Och maken börjar snacka med expediten. Om skokvalitet. Om USA. Om livet i allmänhet.

Plötsligt har expediten mätt upp stövlarna, som visar sig passa precis (stora i storleken). Jag ger med mig - ok, för den här gången då. Och då kommer frågan till flickorna:

- Vill ni ha en varsin väska?

Flickorna tittar på mig med tvivel i blicken, för väskorna som hängde bakom disken var varken billiga eller fula.

Maken och jag ojar oss och säger, nej, det måste du inte och oj, ska du verkligen...

Men hon insisterar. Flickorna får välja varsin väska. Och dessutom lägger hon dit varsitt par mycket söta strumpor och vill ge mig en mätsticka till barnskor.

Vad var det som hände där egentligen? Vi undrar fortfarande. Men sure; Det är hennes butik. Hon får göra vad hon vill. Och hon gillade nog oss.

Och vi vet var vi kommer att köpa barnens kängor framöver.

Jag har kompisladdat

Det är härligt med vänner. Jag är lyckligt lottad och har en hel bunt med goa vänner, och igår träffade jag en av dem jag inte träffat på ett bra tag. Vi var kolleger för ett par år sedan. Hon är en av de klokaste människor jag känner, och det är så härligt att sitta och bara prata bort ett par timmar. Trots att vi träffas så sällan och faktiskt aldrig egentligen umgåtts privat så flyter samtalet och jag upplever att det ger oss båda massor. Att det också är kul att uppdatera sig på det senaste från det där företaget där allt är nästan bättre än en dokusåpa bidrar till den positiva upplevelsen. Jag känner mig tacksam. Och så lyckligt lottad.

Osmakligt, SSU

Så alltigenom vidrigt att på minsta sätt tycka att det är något att skratta åt att 100 personer blir magsjuka, vad magsjukan än beror på. Omoget, och ovärdigt av SSU.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=833130

Dagens wake up call från Hanne Kjöller

Mer Hanne Kjöller. Citerar:

"Om man säger att det är svårt att vara förälder idag, då ställer jag frågan - i vilken tid har det varit lättare, eller i vilken del av världen? Är det lättare att vara förälder i Sudan? Är det lätt att vara förälder i Amerikan där man inte har någon föräldraförsäkring? Är det lätt att vara förälder i Kina, är det lätt att vara förälder i Malaysia, eller i Bangladesh? Var är det lättare?"

Adlibris, älskade adlibris...

...så blev ytterligare en hög böcker hemklickade till Åretruntparadiset.

Denna gång blev det faktiskt bara ett par romaner, annars är det väldigt seriös litteratur.

Det som fällde slutligt avgörande, som fick det att kännas att nu går det jädrarimig inte att vänta längre på att beställa, var faktiskt Hanne Kjöllers nya. Jag lyssnade på en radiointervju med henne igår och hon hade mycket klokt att säga om föräldraskapet och dagens föräldrars förhållningssätt till detsamma.

http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1365512&BroadcastDate=&IsBlock=0

Redan efter radiointervjun kände jag att jag njöt lite extra av att gosa med nioåringen igår kväll och sexåringen imorse. Jag har det så otroligt bra!

Nåväl, jag ska läsa Kjöllers bok. Och återkommer sedan.

Eniros utsiktssök

Om ni inte redan testat Eniros utsiktssök så rekommenderar jag er genast att göra det. För den nyfikne är det väldigt skoj att se hur folk bor, och nu också få se hur deras hus ser ut ganska så detaljerat. Man kan lätt fördriva någon timme på Eniro om man inte passar sig, I tell ya.

Det gick inte att sjunga

I söndags var vi kyrkan. Det var dopfest för dem som döptes för sex år sedan, och Fröken Lite Störres kör skulle sjunga. Så hon bestämde, helt resolut, att syrran - den döpta - skulle gå till kyrkan med oss. Då kunde vi både lyssna på henne och hämta en Barnens bibel till dopfödelsedagsbarnet, två flugor på smällen.

Vi satte oss längst fram. Idiotiskt val. För där satt jag och skulle försöka sjunga Guds kärlek är som stranden och som gräset. Och det gick inte. För då sköljde flodvågen upp över mig igen, den sorgliga, svarta, tomma flodvågen. Mamma. Mamma. Mamma. Tårar. Tårar. Tårar.

Du skulle ju varit här och lyssnat på din största barnbarnsflicka. Du skulle ju tagit en fika i församlingshemmet efteråt med oss. Du skulle ha blivit vallad runt av Fröken Mindre så hon fick visa dig allt där hon sjunger varje torsdag.

Men det fick du inte.

Strax bakom mig satt mamman som delar sorgen och som tog med oss för att gå på Gösta-teatern och som vet precis. Så efteråt fick jag det jag behövde - en varm, vänlig, medkännande kram. Och grät ännu mer.

Att bejaka det lustfyllda

Det är något jag funderar mycket på. Känna efter med magen. Vad vill jag? Vad känner jag verkligen för?

Således försöker jag lära barnen detsamma. Så för andra gången i rad fick Fröken Lite Större strunta i scoutmötet, för när hon beskrev Ceremoni som var temat för kvällens träff så lät det måttligt kul. Hon sade något om att de skulle presentera varandra och göra scoutropet fem gånger så alla lär sig och öva en massa annat utantill som hon redan kan.

Nästa gång är det läderarbete, då minsann vill hon gå. Och det får hon såklart. Vi övar på maggropskänsla.

Vi funderar på en lagidrott också, Fröken Lite Större och jag. För då får man öva på att ställa upp för sitt lag och på teamkänsla - och det kan man också behöva. Men scouterna får klara sig utan Fröken Lite Större idag och det går garanterat alldeles utmärkt.

Jag har flyttat mina pengar

Efter en lördagsdiskussion med sakkunskapen drog jag slutsatsen att jag gör bäst i att flytta morsarvet från högräntekontot på Kaupthing till en svensk bank. Det finns de som inte håller den isländska bankgarantin så högt.

Och så ska jag sälja Rysslandsfonderna. I längden kan man inte ha pengar i länder som stänger och öppnar sina börser lite som de känner för. Det är det nog fler än jag som tycker.

Kotler

Förresten så funkade det strålande med Kotlers adaptionsprocess. Åtminstone på de deltagare som var med hela workshopen.

Att komma i tid

Om det skulle inträffa att en nyckeldeltagare i en workshop ankommer (utan att tidigare ha meddelat sig) när tvåtimmarsworkshopen redan hållit på i en timme och en kvart, vad gör workshopledaren då?

Ett dilemma som Åretruntparadiset ställdes inför idag. Inte en helt lätt nöt att knäcka.

Sådana här dilemman var lättare när man var konsult, på flera sätt... Men vem har sagt att jobbet ska vara lätt?

Alla duktiga flickor (och pojkar)...

...den här är till er. Ni är inte ensamma. Klippet kommer från en av mina favoritplattor alla kategorier. Alanis Morrisette, Jagged Little Pill.

Jag har läst att det tar sex veckor

Sex veckor, för att etablera en ny vana.

Då borde jag alltså ha vant mig nu, vid nyttig mat och motion. Det vete katten. Det känns fortfarande lite... ovant. Fast behagligt och ganska skönt ovant.

Det är skillnad!

Mitt gamla jag hade vaknat på lördagmorgonen och bakat scones eller croissanter (på burk, sjukt goda).
Mitt nya jag käkade en tallrik naturell yoghurt och hemgjord müsli.

Mitt gamla jag hade såsat runt i morgonrock hela förmiddagen.
Mitt nya jag cyklade sex kilometer till gymmet och körde styrka i en timme. Och cyklade sedan tillbaka samma sträcka.

Mitt gamla jag hade nallat av barnens lördagsgodis.
Mitt nya jag festar loss på ett kokt ägg och en kaffe latte.

Mitt gamla jag hade lunchat på något som fanns i kylen i all hast, varmkorv och bröd kanske?
Mitt nya jag lunchar på fisksoppa från igår och massor av vatten.

Herregud. Var ska detta sluta? Tur vi får gäster ikväll så att jag kan synda åtminstone litegrann.

Gillade förresten G4S formulering när de ringde...

...efter det att den till larmcentralen kopplade brandvarnaren tjutit en stund.

- Brinner det?

Vad ska man svara på det? Jo, det gör det, men i öppna spisen?! Och om det hade brunnit, hade man inte haft annat att göra då än att svara i telefonen? Men det är väl det som är vitsen i och för sig, för svarar man inte i telefonen så kommer brandkåren. Smart. Men lite kul var det allt.

- Brinner det?

Nå, nu vet vi att även det där funkar. Det är inte bara fusk att den där brandvarnaren är kopplad till larmcentralen.

Det brann i åretruntparadiset igår.

Plus: Brandvarnarna funkar. Alla tre, både de optiska och de andra.
Minus: Det rykte något förskräckligt.

Vi eldade i vår kassett igår. Och, visst. Det stod i instruktionen att det kunde ryka lite de första gångerna när färgen härdade. Och, jo. Det gjorde det.

Hoppas det blir bättre ikväll. Men vackert var det, och stämningsfullt. Och jädrar, vad det blev varmt. Det pyste ut värme långt in på nattkröken.

Upp som en sol, ner som en pannkaka...

...eller var det tvärtom?

Det är tur att jag ser fondsparande som långsiktigt. Eller borde man sälja Rysslandsfonderna?


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=830082

Drakarna får passa sig

Det diskuteras om sökmotoroptimering.

Jag gjorde ett litet experiment, och skrev inlägget om mataffären nedan med tanke på google på mitt alldeles egna amatörmässiga vis. Med en rubrik som kopplar till innehållet på ett tydligt sätt. Och se, vad som hamnar högst just nu om man söker på google på mataffären och biogasbilar. Intressant.

Magi i en röst

Det är något med röster. Något fullständigt magiskt. En väl balanserad, melodisk mansröst är en njutning att lyssna på.

Det finns människor som jag låter bara prata på när de finns i närheten. Det är inte så noga vad de säger. Jag kan till och med komma på mig själv med att fullständigt stänga av och segla bort. Slappna av. Lyssna på melodin och orden.

Maken har den effekten på mig. Ibland. Speciellt när han pratar på om kameror, projekten på jobbet eller något som bara måttligt engagerar. Då kan jag koppla bort, han kräver inte så mycket engagemang eller svar utan är fullständigt nöjd med att bara babbla. Då hör jag på, utan att höra vad han egentligen säger.

Men det finns andra som har nästan samma effekt på mig. En kollega brukar komma in på mitt och kvinnliga kollegans rum när han har lite tråkigt. Och han är en riktig snackpåse, som kvinnliga kollegan säger. Pratar, pratar och pratar. Och jag lyssnar och njuter. Jag vet inte vad det är. En mild stockholmsdialekt, ett vänligt stråk i rösten...

Rösten har betydelse även på motsatt sätt. En man i grannskapet är riktigt snygg. Så där lite George Clooney-aktigt elegant good-looking, precis rätt avvägd, mycket medveten, med skäggstubb och dyra kläder. Så länge han är tyst; Väldigt attraktiv. Tills han öppnar munnen. Good gracious! Hans stämma är nasal, gnällig och ansträngd. Inget man flyter bort till under ett möte precis.

Update: Det slår mig när jag läser detta att jag gillar de där snackpåsarna. Den tysta manstypen göre sig icke besvär här i Åretruntparadiset. Jag blir bara nervös. Chefen är sådan. Tyst och nervositetsframkallande. Talk to me, baby!

Vi fick inte elda på tre dagar

Vi fick inte elda på tre dagar efter det att vår spiskassett installerades, det var vad murarna sade. Och tre dagar sedan är det ikväll.

Så ved, ett rejält lass, har hämtats in från boden för att torka så den blir så där riktigt sprakande. Och ikväll är det invigning.

En brasa, ett stor glas med Bin 555 och något vackert att lyssna på i stereon - vad kan man mer begära. Oj, glömde maken. Förstås. Måste bara hejda honom från att sätta vår Pinnacle Sound Bridge radio på någon obskyr radiostation från mellanöstern. Han har en förkärlek för det.

Räknar ner. Inte många timmar tills Åretruntparadiset är on fire.

Mataffären har för få biogasbilar

Mataffaren.se, som jag skrivit om tidigare, har uppenbarligen leveransproblem. Det går inte att få leverans inom två dagar om man beställer från dem en vardag, åtminstone inte där jag eller kollegan bor. Det är fullt på alla leveranstider utom mitt på dagen, och hade jag tid att vara hemma mitt på dagen skulle jag också ha tid att handla, eller hur?

Trots allt lyckades jag planera livet så pass att jag nu i onsdags fick en leverans som jag beställde på söndagen. Döm om min förvåning när godset körs ut av ett vanligt speditionsföretag i stället för med de biogasbilar med mataffärens käcka logga på som kommit till oss tidigare.

Inte snyggt, mataffären. Det står på mataffaren.se att de "Endast i situationer där vi pga väldigt hög beläggning eller då våra biogasbilar inte kan vara i drift köps transporter in som kan komma ske i andra typer av fordon."

Det ska bli spännande att se hur länge denna situation med väldigt hög beläggning kvarstår. Har de månne lyckats lite för väl med sin pr?

Förresten har jag sett att gamle, goe Netxtra har börjat annonser igen. Smart att surfa på svallvågen som mataffären har dragit upp.

Det är häftigt med människor som vågar byta bana

Jag har en kompis som verkligen gjort det. Först gick hon på riktig, engelsk butlerskola. Sedan blev hon civilingenjör och jobbade på ett stort, svenskt teknikföretag. För att sedan rätt plötsligt lämna och bli VD för familjeföretaget, ett rätt stort företag i konditoribranschen. Jag tycker det är coolt.

En annan kompis var (och är fortfarande till stor del) konsult i it-säkerhet. Han började i liten skala sälja gitarrdelar, och nu gör han det i ganska stor skala. Han har inte riktigt slutat med konsulteriet, men trappat ner betydligt.

Sedan har vi ju vännen som hyr ut husbilar. Han har inte lämnat sitt day job ännu, men vem vet?

Jag låter mig inspireras. Undrar vad jag ska bli när jag blir stor?