Språkligt knepigt

Ibland är det inte det lättaste att komma ihåg den där svenskan. En familjemedlem - vi nämner inte denne vid namn idag - sade följande igår:

"Kan jag få slicka pottan?"

När en annan familjemedlem med återhållet skratt rekommenderade ett annat ord så försöktes det igen:

"Kan jag få slicka potten?"

Ack ja. Ni förstår säkert att ordet som avsågs var "bunke". Pot på engelska. Pottan. Solklart.

Snörvel och nys

Vi märker när halten av björkpollen i luften går ned och byts mot gräspollen. Då börjar Mindre och Maken att klaga över ögonkli och rinnande näsor medan jag själv och Större drar en lättnadens suck och tänker att det äntligen är över. Olika falla ödets lotter. Tur åtminstone att vi inte är allergiska mot alltihop, allihop.

Stor kärlek

Min stora är oändligt kärleksfull. Jag tänker ängsligt; Hur länge ska det vara? När blir hon som är så stor också avståndstagande? När ska hon känna att hon behöver skapa distans? Hon glider iväg, jag märker det. Men det går långsamt.

Fortfarande ger hon mig ömhetsbetygelser, nästan varje dag.

Ibland lite abstrakt, så där så det nästan inte märks: "I love mommies. And monkeys."

Ibland väldigt direkt. Så här, häromdagen:

"Mom, you're the best mom in the whole world."

"Jag gör bara mitt bästa."

"And it sure works."

Och så kramarna. Jag trodde det skulle bli mindre gosigt när de växte upp, barnen. Men 164 cm långa barn har långa armar och det blir bra kramar. Svårslaget.

Mindres stora dag

Idag är det dags. Det är prisutdelning i McEntyre writing contest. Och min lilla fina Mindre har vunnit första pris i sin årskurs med sin berättelse om att flytta till Kanada.

Hela familjen är bjuden till stadshuset där det först kommer att hållas mottagning och sedan prisutdelning. Ibland får man ta emot priset av the mayor himself, vi får väl se hur det blir ikväll. Mindre längtar. Och hoppas att hon ska få en stor prisbuckla. Jag tror mer på en bok och ett diplom jag. Vi får väl se.

Ja, priset delades ut av borgmästaren själv. Och priset var en slant i ett kuvert och ett diplom. Fint var det hursomhelst. Och Mindre var omgiven av sin stolta lilla familj och två stolta lärare - hennes home room teacher och hennes Language Arts teacher.

Men vad hände?

Bloggen liksom bara vilade en månad. Det fanns säkert mycket att säga men ingen riktig lust att säga det.

Sommarvärmen är här. Den där riktigt sköna, ljuvliga, fuktiga värmen som är ack så sällsynt i Sverige. Och jag njuter Så jag njuter! 23 grader klockan sex på morgonen. Närmare 30 till sena kvällen. Trots den regniga vår vi haft så är det klimatet jag kommer att sakna nästan mest när vi är tillbaka i Sverige.

Nästan mest. För det jag kommer att sakna mest är att ha tid med mina barn. Riktigt ordentligt med tid, tid som inte infaller efter klockan sex på kvällen, tid som inte är fylld med matlagning, stress och tjat. Sann och ren lyx.

Jag sade det till barnen i bilen imorse när jag körde dem till skolan. På nordamerikanskt manér fick jag av Större ett "aaawwww" till svar. Ni vet ett sådant som annars bara är ämnat för söta kattungar och annat gulligt. Gosunge.