Fortfarande ger hon mig ömhetsbetygelser, nästan varje dag.
Ibland lite abstrakt, så där så det nästan inte märks: "I love mommies. And monkeys."
Ibland väldigt direkt. Så här, häromdagen:
"Mom, you're the best mom in the whole world."
"Jag gör bara mitt bästa."
"And it sure works."
Och så kramarna. Jag trodde det skulle bli mindre gosigt när de växte upp, barnen. Men 164 cm långa barn har långa armar och det blir bra kramar. Svårslaget.
3 kommentarer:
Visst är det underbart att stora barns kramar är lika härliga som små barns. Annorlunda, men är dom bara äkta och innerliga, så spelar ingenting någon roll.
Märker att ni på många sätt förbereder er på att komma hem igen. Hem är ju där man bor, men kan kännas främmande en stund vid själva bytet. Ni kommer att känna er hemma efter en dag, men också sakna det ni lämnar tror jag. Tänk så fort den här tiden ändå har gått och så stora och ännu duktigare tjejerna blivit. Jag är så glad att ni ska komma hem igen. Välkomna tillbaka och så hoppas jag att ni har en underbar resa i er "cirkel" innan hemresan börjar på allvar...Svärmor Gunmari
Ja jag håller med. Jag trodde att kramarna skulle bli färre och kännas annorlunda när de blir större, men de är lika härliga :) och större :)
Svärmor: Du har så rätt! Skönt att vi är välkomna. Stor kram.
Mimmi: Visst är det så!
Skicka en kommentar