Men jag ska berätta ändå för er, govänner. Ibland känner jag mig fortfarande som den där lilla flickan som står på skolgården och undrar varför ingen vill leka med henne. Den där som funderade på om hon skulle ha kalas egentligen för då blottar man sig. Tänk om ingen vill komma.
Nyligen inträffade det när ett par som redan tackat ja till min fyrtioårsfest ringde och meddelade att de inte kommer. De hade helt giltigt förfall, en kalifornienresa för hela familjen kom ivägen, men ändå. Usch, det är trist.
Jag jublar varje gång någon tackar ja (tänk, att de vill komma på MIN fest!) och får lite småont i magen varje gång någon tackar nej (nähä, ingen som ville leka med mig den här gången heller).
Inte särskilt moget, det inser jag. Det kommer massor med goda vänner på min fest och de som inte kommer har självklart något annat skoj för sig och har all rätt till det. Det ska bli ljuvligt härligt och underbart att fira en stor stund med en hop människor jag bryr mig om. Att alla inte är där får man leva med.
Och jag inser föjande. Det finns en del puts och fix att göra fortfarande på den där självkänslan.
2 kommentarer:
Såklart alla vill kommma, så även vi. Har bara glömt bort att svara...
votum: Nu blev jag så där glad igen *hoppar upp och ned*. Kul med ett livstecken från dig förresten. Jobba inte ihjäl dig.
Skicka en kommentar