Kollegan är av den strukturerade sorten. För henne är planerandet halva nöjet. Jag planerar i och för sig också, men bara lite. Jag samlar på mig grejer att läsa och sedan läser jag dem i sista stund.
Hon däremot gör kompendier. Ett par månader innan resan fick jag hennes word-fil med samlade klipp från internet om New York. Jag lovar er att den var 50 A4-sidor tjock. Hon har kompletterat med egna kommentarer och "musts". Dessutom har hon hela hösten skickat mig artiklar på internet eller kommit med utskrifter som hon lagt på mitt bord.
Hon planerar sin shopping också. Långa listor på exakt vilka artiklar som ska inhandlas på GAP, Sephora och Banana Republic. Jag planerar jag med, men på en enklare nivå. Mer av listor där det står saker som jeans, sneakers, shampo och kostym.
Och sedan har vi restaurangätandet. Hon har förespråkat hela hösten att boka allt i förväg. Och faktiskt, vad gäller detta har jag lyssnat. Jag har bokat bord till alla kvällar utom en. Man behöver ju inte bekräfta sedan, det är ju bara att inte dyka upp. Kollegans värsta mardröm är att hamna på ett ställe som är kasst och turistigt bara för att man inte hittade något annat. Jag har gjort valet att göra som hon mest för att jag vill äta bra mat och inte skräpmat och detta kommer att bidra.
Men - det räcker inte med det. I packningen ligger kollegans väl slitna Zagat-guide med inklistrade notor, små kommentarer och kuriosa. Den lånar hon gärna ut, för då blir den mer tummad och får fler kommentarer. Risken att vi ska äta dåligt är härmed eliminerad...
Tre guideböcker har jag fått låna. Och så har jag fått lova att spendera minst en halv dag i Brooklyn. Sedan var kollegan nöjd.
4 kommentarer:
Jo, jag har ju glömt en viktig sak. Det är den kommentar du skrev efter att jag uttryckt min desperation kring Loppans sexårstrots.
Jag har läst dina ord flera gånger, och är så tacksam för dem. Sedan dess har jag tagit allt till mig, pratat mig samman med maken och försökt "kartlägga" Loppan, men kanske framför allt vårt eget beteende.
Om du bara visste vilken skjuts vi fått av din kommentar, den betydde mycket. Så; ett hjärtligt tack till dig. Jag är glad för mina bloggkontakter!
Trevlig resa förresten! Har du packat klart (ha ha ha)?!
anna: Tack, det gör mig glad att höra! Jag vet så väl hur desperat och förtvivlad man kan känna sig när man på något sätt målat in sig i ett hörn med sitt beteende gentemot barnen. Låsta positioner, trängda lägen. Jag grät floder i telefonen när jag till slut var tvungen att be om extern hjälp. Vilket misslyckande. Men nu har vi verktyg att ta till!
Och nej, jag har inte packat. Alls :).
Jag tycker det är så synd att det ska kännas svårt att be om hjälp. När jag berättade för mamma att vi övervägde det, så svarade hon med att "det klarar ni säääkert av själva, ska du se".
Om vi inte har fått lite mer ordning på varandra till jul, så kommer jag att kontakta skolpsykologen efter julhelgen. Se där, där tog jag ett beslut. På din blogg. Inte illa!
anna: Ja, det är riktigt tabubelagt det där. Men det var en sten som föll från hjärtat faktiskt när all hjälp rullat igång ordentligt. Och vår Fröken Lite Större mår så mycket bättre nu, härligt att se. Och vi med, för den delen.
Skicka en kommentar