I söndags var vi kyrkan. Det var dopfest för dem som döptes för sex år sedan, och Fröken Lite Störres kör skulle sjunga. Så hon bestämde, helt resolut, att syrran - den döpta - skulle gå till kyrkan med oss. Då kunde vi både lyssna på henne och hämta en Barnens bibel till dopfödelsedagsbarnet, två flugor på smällen.
Vi satte oss längst fram. Idiotiskt val. För där satt jag och skulle försöka sjunga Guds kärlek är som stranden och som gräset. Och det gick inte. För då sköljde flodvågen upp över mig igen, den sorgliga, svarta, tomma flodvågen. Mamma. Mamma. Mamma. Tårar. Tårar. Tårar.
Du skulle ju varit här och lyssnat på din största barnbarnsflicka. Du skulle ju tagit en fika i församlingshemmet efteråt med oss. Du skulle ha blivit vallad runt av Fröken Mindre så hon fick visa dig allt där hon sjunger varje torsdag.
Men det fick du inte.
Strax bakom mig satt mamman som delar sorgen och som tog med oss för att gå på Gösta-teatern och som vet precis. Så efteråt fick jag det jag behövde - en varm, vänlig, medkännande kram. Och grät ännu mer.
2 kommentarer:
Och nu börjar jag också gråta.
kajsa: kram på dig.
Skicka en kommentar