Det är något med röster. Något fullständigt magiskt. En väl balanserad, melodisk mansröst är en njutning att lyssna på.
Det finns människor som jag låter bara prata på när de finns i närheten. Det är inte så noga vad de säger. Jag kan till och med komma på mig själv med att fullständigt stänga av och segla bort. Slappna av. Lyssna på melodin och orden.
Maken har den effekten på mig. Ibland. Speciellt när han pratar på om kameror, projekten på jobbet eller något som bara måttligt engagerar. Då kan jag koppla bort, han kräver inte så mycket engagemang eller svar utan är fullständigt nöjd med att bara babbla. Då hör jag på, utan att höra vad han egentligen säger.
Men det finns andra som har nästan samma effekt på mig. En kollega brukar komma in på mitt och kvinnliga kollegans rum när han har lite tråkigt. Och han är en riktig snackpåse, som kvinnliga kollegan säger. Pratar, pratar och pratar. Och jag lyssnar och njuter. Jag vet inte vad det är. En mild stockholmsdialekt, ett vänligt stråk i rösten...
Rösten har betydelse även på motsatt sätt. En man i grannskapet är riktigt snygg. Så där lite George Clooney-aktigt elegant good-looking, precis rätt avvägd, mycket medveten, med skäggstubb och dyra kläder. Så länge han är tyst; Väldigt attraktiv. Tills han öppnar munnen. Good gracious! Hans stämma är nasal, gnällig och ansträngd. Inget man flyter bort till under ett möte precis.
Update: Det slår mig när jag läser detta att jag gillar de där snackpåsarna. Den tysta manstypen göre sig icke besvär här i Åretruntparadiset. Jag blir bara nervös. Chefen är sådan. Tyst och nervositetsframkallande. Talk to me, baby!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar