Tidigt på morgonen, när det ännu är skumt ute och dryper av nattregn i buskar och gräs, då är Åretruntparadiset ganska sömnigt. Då befolkas området av en speciell typ av varelser. Hurtbullarna. De känns igen på sina träningskläder, sin ofta något knubbiga kroppshydda och den envisa blicken. "Jag ska fast jag är jättetrött. Jag ska fast jag är jättetrött. Jag ska fast jag är jättetrött. Jag ska..."
En del joggar. Det ser trögt och jobbigt ut. En del går utan stavar. En del går med stavar.
Själv tillhör jag de tröttaste, trögaste och sömnigaste. Men jag är där. Och jag går. Fort, fort. Så hinner jag inte tänka på hur gott det skulle vara därhemma under mitt täcke.
"Jag ska fast jag är jättetrött. Jag ska fast jag är jättetrött. Jag ska..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar