Ibland måste man våga be om något som man vill djupt in i själen. För man har kommit på att man verkligen vill det. Att det är viktigt, riktigt viktigt. Våga fråga om något som känns ouoppnåeligt och oerhört. Ta risken att bli avvisad. Nekad. Stoppad.
För mig som sällan grävt allra djupast i vad jag vill och måste är det otäckt att be och fråga. Lättare att kompromissa bort, förhandla ner. Tänka att inte ska väl lilla jag. Men nu har jag öppnat dammluckorna. Och tänk, jag fick. Faktiskt fick jag. Och det är stort. Så stort och riktigt.
2 kommentarer:
Svårast är det att ta steget över tröskeln.
Det fanns en bok en gång som hette "Våga fråga";-)
Peter: Visst är det så. Och jag är tydligen inte ensam om det där.
Skicka en kommentar