Dyra stövlar, generös expedit

Vi var med om något speciellt i söndags. Fröken Lite Större hade haft sönder sina höst- och vårskor och behövde akut något nytt. Familjen gav sig iväg till ett av stadens köpcentra. Vi drev runt där lite. Bland annat fylldes Fröken Lite Störres pysselskåp på ytterligare när hon spenderade ett antal veckopengar på cernitlera.

Vi var inne på ett bar billiga skoaffärer, men jag tilltalas icke av att sätta extremt plastiga konstläderstövlar på ett par barnfötter. Fröken Lite Större har dock stora fötter (36) så det blir dyrt att hitta skor åt henne.

När jag precis tröttnat så tänker jag att jag kilar bara in på den där dyra skoaffären intill, och där finns så fina stövlar. I skinn med liten pälskant. Ack så dyra. Men ack så fina. Jag konstaterar, med blandad lättnad och besvikelse att de bara finns upp till 35 i storlek.

Så kommer familjen. Och maken börjar snacka med expediten. Om skokvalitet. Om USA. Om livet i allmänhet.

Plötsligt har expediten mätt upp stövlarna, som visar sig passa precis (stora i storleken). Jag ger med mig - ok, för den här gången då. Och då kommer frågan till flickorna:

- Vill ni ha en varsin väska?

Flickorna tittar på mig med tvivel i blicken, för väskorna som hängde bakom disken var varken billiga eller fula.

Maken och jag ojar oss och säger, nej, det måste du inte och oj, ska du verkligen...

Men hon insisterar. Flickorna får välja varsin väska. Och dessutom lägger hon dit varsitt par mycket söta strumpor och vill ge mig en mätsticka till barnskor.

Vad var det som hände där egentligen? Vi undrar fortfarande. Men sure; Det är hennes butik. Hon får göra vad hon vill. Och hon gillade nog oss.

Och vi vet var vi kommer att köpa barnens kängor framöver.