Så jag känner mig lite zombielik idag. Redan igår kväll började hackhostan. Fram med bricanylen och pulmicorten illa kvickt. Fröken Mindre suger girigt i sig, men det hann inte riktigt verka. Hon hostade. Och hostade. Och hostade. Och hostade.
Till slut var jag tvungen att göra som jag brukar och tog upp henne i soffan där hon fick sova sittande tills djupsömnen satte in. Då går hon att lägga, men hon fick ligga i makens säng bredvid mig. På det sättet kan jag medicinera henne när det kommer tillbaka under natten, för det gör det alltid. Host. Host. Host.
Sedan följde liten överdosering av Bricanyl, så hon började darra lite i kroppen. Dricka vatten. Ny nässpray. Sova nära, nära. Jag flyttar henne åt sidan. Hon flyttar tillbaka.
Upprepa tio gånger. Då har ni min natt.
Vid fyratiden protesterade hon ljudligt: Det är ju inte mysigt när du vänder ryggen till, mamma. Nähä. Host. Host. Host.
Vid femtiden höjs rösten och hon säger plötsligt klarvaken: Mamma, på Skansen har de mumier. Nej, oj... Lemurer. Man får gå in till dem.
Åhå. Aldrig har espressomaskinen känts mer motiverad än nu. Men som tur är har jag lärt mig att man inte dör av att vara trött, inte ens av att vara dödstrött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar