Jag är en trögjobbad person. Jag kan sitta och skjuta upp starten på en arbetsuppgift i timmar. Tänka att snart ska jag. Alldeles strax ska jag. Men jag ska bara.
Men sedan när jag sätter igång måste jag säga att det går svindlande snabbt. Det säger bara svisch så är det där jobbiga gjort. Jag skriver artiklar på rekordtid när jag väl sätter igång, jag lovar. Det finns ingen som slår mig. När jag väl sätter igång, alltså - sade jag det?
Idag till exempel skrev jag en artikel som jag skjutit på i veckor. Bara att komma till skott och boka in intervjun med själva sakkunskapen tog sin modiga tid. Den gjorde jag igår, och nu väntade jag hela förmiddagen på att sätta igång, och jobbet som säkert kunde tagit en annan person ett par dagar (nå, en långsam person) tog en timme. Knappt.
Nöjd med det, alltså. Men det är ju så jobbigt innan jag kommer dit. Jag önskar hett och intensivt att den där startprocessen var kortare.Tänk så otroligt mycket jag skulle åstadkomma då. Om jag höll det tempot hela tiden, eller åtminstone halva dagarna så skulle jag kunna vara ruskigt effektiv. Och så får jag så dåligt samvete av det här skjutauppandet.
Varför kan man aldrig vara nöjd för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar