Nämen. Hejsan! Dig har jag inte sett på länge. Knappast någonsin faktiskt. Du syntes sannerligen inte när jag var liten. När jag städade tvångsmässigt. Varje kväll, fixade och donade, vägrade gå till sängs innan allt var i ordning. Kaos inuti, ordning utanpå. Inhämtade beröm, för jag var ju så ordningssam. Bekräftelse. Om allt ser ok ut så är det nog ok.
Och inte har du synts till mycket efter det heller. När du försökt slå dig fram har jag tryckt dig tillbaka, för jag har blandat ihop känslor av stress och ordningssinne så länge att jag nästan tappat helt förlorat känslan för vad som är vad. Mer och mer stress. Kaos inombords. Mer och mer ordning. Rättat till en hårborste som legat snett. Inte kunnat slappa i soffan förrän borden var torkade, hemmet iordningplockat, kläderna ihopvikta. Om och om igen prioriterat så grundläggande fel. När tiden väl kom för slappandet har jag varit trött, sliten, ledsen och irriterad.
Mest irriterad på maken som har förmågan att slappa trots ett yttre kaos. Han har andra flyktmekanismer. Men jag flyr in i ordningen. In i plockandet. In i styrauppandet. In i listskrivandet. Jag har inte vågat stanna upp. Känna vilken känsla det är som jag håller i schack med att putsa glans på ytan.
Men nu. Ser man på! Jag är inte ordningssam! Jag gör revolt! Jag är slarvig! Jag kan ha stökigt hemma! Jag kan städa utan att oron kryper i kroppen. Nu städar jag för att det behövs. Det är en milsvid skillnad. Milsvid. Oändlig. Enorm. Förlösande.
Det var dyrt att hitta dig, slarver. Mycket dyrt, för det kunde jag minsann inte göra själv. Och det tog tid. Ett år, och ännu kan det hända att jag trycker tillbaka dig i lådan och drar igen. Men jag ska inte slänga bort nyckeln den här gången. Oj, vad jag har vunnit. Lugn. Frid. Vila. Acceptans.
Så du, slarver! Kom! Låt mig få se på dig. Vad är du för en? Vem kommer jag att vara när du slagit följe med mig? När ångesten över att inte hinna mildras och jag kan låta mig själv vara som de flesta, mänsklig? Det blir spännande, du. Vart ska vi ta vägen?
1 kommentar:
Oj vilket härligt inlägg - och tänkvärt för många inkl mig!
Skicka en kommentar