Men än finns det lite att lära för de små. Att bjuda till. Att vara flexibel. Att bita ihop när det är jobbigt och kallt och man inte vill gå ut. Bara för att någon annan vill det. Empati.
Det gnälls. Det knölas. Det suckas. Någon är trött. Någon är hungrig. Någon är törstig.
Men så här är det. Om gud vill och hängslena håller så åker maken och jag på lördag till andra sidan kontinenten. Utan barn. Det blir ljuvligt. Och längtigt.
3 kommentarer:
Ja jag ska i alla fall göra allt för att ni ska komma iväg ;0))...kram..
Wow, åker ni till Sverige själva? Jag längtar faktiskt till den tiden också, när man kan göra lite mer saker på egen hand.
Men jag försöker njuta av nuet, för fy vad tiden går fort! Lovisa har blivit så stor på bara några månader. Men laga mat utan att bli dragen i byxbenet kan jag förstås inte göra än... He, he...
BaraJag - vi väntar :).
Karin - Nej, andra sidan kontinenten = Whistler och Vancouver! Det ska bli härligt och svärmor är fantastisk som kommer och passar barnen. Och visst går tiden fort, sjukt fort faktiskt... Jag tycker L var en liten bebis alldeles, alldeles nyss! Och snart har du en till. Otroligt!
Skicka en kommentar