Tålamod

Idag har jag gjort läsläxan, eller halva läsläxan för att vara exakt, med Mindre. Det är en fascinerande företeelse, läxläsandet. Det är nämligen så att det går åt betydligt längre tid till att komma igång med läxan än att verkligen göra den. Först är läxboken glömd i skolan. Då får man gå till grannen och låna. Sedan ska det börjas.

Då är det kallt, plötsligt. Och det gör ont, plötsligt. Och det är obekvämt på stolen, plötsligt. Och mamma är inte koncentrerad. Eller stressar på. Eller är ointresserad. Eller stirrar.

Tjugo minuter tog det idag, kommaigångandet. Det var ett knepigt första ord. Det behövdes liksom tas sats. Mamma behövde på något sätt hjälpa till.

Det första ordet? "Det".

Det är inte lätt att vara hemvändande utlandssvensk nioåring.

Saker man vill höra

Större frågade mig med förundrad röst imorse: "Mamma, är det verkligen fredag igen?"

Hon fortsatte med att säga att hon ju bara gått en månad i skolan men det känns som om hon gått "jättemånga kanonbra veckor".

Hon trivs verkligen. Det är så skönt att inse det.

Det händer sig...

...ibland att man har ont i kroppen när man ska göra läxan.

I huvudet, i ryggen, i benet och faktiskt också i käken.

Joråsåatt.

Man ska inte göra så, nej.

När maken ringer och säger att han och australiensaren som ska komma på middag inte kommer klockan sju som man tänkt utan att de i stället åker ifrån jobbet typ nu. Som i "de är framme om tjugo minuter". Det är då man inte ska blogga utan dammsuga och torka golvet och torka rent toaletterna. Häpp.

Update: Är det inte också intressant, att när maken säger att han ska komma tidigt så kommer han sent och när han säger han ska komma sent så kommer han tidigt. Oh well. One of life's great mysteries.

Att säga ifrån

Mindre, nio år - nu hemma i Sverige - upplever den svenska konflikträdslan. Bristen på vilja från personalen i skolan att ta itu med saker. Den brist som leder till att Mindre drar sig för att säga till fröken när flickorna subtilt trycker ned varandra. Hon uttrycker det på sitt eget sätt.

"Mamma, det finns för få allvarliga ord i svenskan. När de säger till så låter det så... snällt. Inte som om någon gjort något fel."