Tålamod

Idag har jag gjort läsläxan, eller halva läsläxan för att vara exakt, med Mindre. Det är en fascinerande företeelse, läxläsandet. Det är nämligen så att det går åt betydligt längre tid till att komma igång med läxan än att verkligen göra den. Först är läxboken glömd i skolan. Då får man gå till grannen och låna. Sedan ska det börjas.

Då är det kallt, plötsligt. Och det gör ont, plötsligt. Och det är obekvämt på stolen, plötsligt. Och mamma är inte koncentrerad. Eller stressar på. Eller är ointresserad. Eller stirrar.

Tjugo minuter tog det idag, kommaigångandet. Det var ett knepigt första ord. Det behövdes liksom tas sats. Mamma behövde på något sätt hjälpa till.

Det första ordet? "Det".

Det är inte lätt att vara hemvändande utlandssvensk nioåring.