Passa dig, Tommy

För om jag får tag på dig Tommy Tvättbjörn så är du illa ute.

Vi har i några månader kunnat lura honom genom att ställa komposten på framsidan i stället för vid köksingången. Tills idag.

Så äckligt. SÅ äckligt.

Groundhog eller marmot

Faunan i Montreal är lite annorlunda än hemma. Framför allt är det de vanligaste djuren som är lite andra än i Sverige. Harar till exempel har jag inte sett några här ännu. Eller rådjur - de finns inte alls här så det skulle vara konstigt förstås...

Men det finns ekorrar en masse det har ni förstått. Och tvättbjörnar. Skunkar. Och så finns det murmeldjur. Groundhogs kallas de på engelska och marmot heter de på franska. En del är tama. Som denna som jag träffade på La Ronde. Söt, va? Han tiggde så klart. Och ja, jag klappade honom. Och till er som ryser och tänker att han säkert har loppor så säger jag bara live a little. Walk on the wild side!

Dricker ur en vattenpöl.

Det gula är min klänning. Systerdotterns barnvagn till vänster. Och så Scoobys fot. Scooby? Ja, den som systersonen vann. Size small child.

Min fot. Och murmeldjuret...

En fregatt i hamnen

Idag åkte vi in till stan för att titta på Halifax-fregatten som låg i Old Port. Vi fick gå långt åt fel håll och sedan rätt håll i hamnen innan vi hittade den och det var varmt. Väldigt varmt. Nu har maken fått sitt lystmäte och man kan väl säga att det var arbetstid för honom eftersom han arbetar med uppdateringen av detta fartyg. En bonus var sushin före fartygsbesöket och ölen efteråt.

Nu är energin slut.

Augustivärme

Jag var på väg att sätta på mig mina skönaste jeans i morse. Tills jag kom på att jeans inte är någon höjdarklädsel när det är 27 grader varmt. Så det fick bli tunna bomullskjolen, ett linne och flipflopsen. Och jag klagar inte.

Förunderligt

Vattnet i Montreal är inte så gott, men drickbart. Vårt vatten är ok och vi dricker det men i en del stadsdelar är det näst intill äckligt och smakar dy. Det finns så klart vatten att köpa. Man ju tro då att det skulle inhandlas i stora dunkar. Men jag har sett att det ofta är billigare att köpa vattnet i 33-cl eller 25-cl-flaskor som förstås genererar enorma mängder sopor. Och folk köper, förstås. Obegripligt. Ytterst obegripligt. Plånboken före miljön. Som så ofta.

Inte lätt vara Mindre

Hon talade just om för mig att det suger att vara liten och att hon undrar varför jag födde henne egentligen för jag bryr mig ju inte ens om henne.

(Anledningen? Jag talade om att jag ansåg att hon redan fått fredagsmys (hon hävdar motsatsen, har kanske glömt mängden ostbågar hon åt igår när vi hade gäster) och att hon tyckte mängden lördagsgodis hon fått var löjeväckande liten. Det verkar som om jag vill att hon ska svälta ihjäl, säger hon.)

Mom here

Well, it's now official. I am no longer "mamma". Mindre has just started calling me "mom".

Skolglädje

Åh, jag vill gå till skolan, utbrast Större i morse när hon satt i soffan och åt frukost.

En ynnest att stilla bedja om är vad det är att ha barn som är acklimatiserade och känner lust till sin vardag.

Jetlag

Det har sina fördelar att resa österut och komma tillbaka strax innan skolan börjar. Det är nämligen så att barn med jetlag somnar gott på kvällen och vaknar av sig själva tidigt på morgonen. Utsövda.

Bra tajmat, där. Säger jag till mig själv i brist på kolleger.

Matsäcksvånda

Tre dagar av matsäckspackande och jag har redan slut på idéer. Stackars barn.

Hemmafruns dilemma

Jag har kommit på att det egentligen bara är en enda sak jag saknar som hemmafru. Ja, jag vet. Det är här jag borde säga att jag saknar stimulansen, att använda hjärnan, problemlösningen eller något annat politiskt korrekt. Men nix. Jag använder hjärnan thank you very much och jag löser problem (vart har Störres ryggsäck tagit vägen till exempel) och jag blir stimulerad av livet i allmänhet hela tiden (är särdeles lättstimulerad uppenbarligen).

Men. Det finns ett men.

Kolleger saknar jag. Ni vet, de där som tittar på en med ett brett leende när man kommit innanför dörren på jobbet och säger "kaffe?" innan man ens hunnit starta datorn. De där som behöver häva ur sig lite om chefen och livet och allt annat och de där som också funkar att häva ur sig över. Det skulle inte sitta fel alls här på dagarna om det fanns någon här att bolla det stora, lilla, lätta eller jobbiga med.

För sanningen att säga så är det svårt att skratta högt för sig själv åt sina egna skämt när man är ensam. Det är det. Och det är svårt att klappa sig själv på axeln och säga "bra, där." Fast gudarna ska veta att jag har försökt. Själv är bäste dräng och allt det där men det är väl bara att erkänna att lite bekräftelse behöver vi alla.

Ibland vore det skönt om någon lyssnade när jag svor också (ssschh, säg inget till barnen men det händer att jag svär). När jag nyss till exempel skulle ladda upp en bild från telefonen till detta blogginlägg så gick det inte fast det gick förstås när maken var här häromdagen (efter att jag klagat på att det inte gick). Och då svor jag. Bara lite, men jag svor.

Och det hade känts bra om någon hade sagt med lite sympati i rösten "vad är det nu" eller bara tittat upp från datorn och sett mig. Så det så.

Någon som vill komma och vara min kollega ett litet tag? Gå bredvid, liksom. Assistera lite?

Den har bara sovit lite.

Bloggen, alltså.

Så jag trevar mig igång igen. Vardagen är tillbaka. Och skrivlusten.

Vi får se vart det leder. Bort? Hem? Ingenstans alls? Ointressant egentligen. Det är ju min blogg. Här bestämmer jag.