Hemmafruns dilemma

Jag har kommit på att det egentligen bara är en enda sak jag saknar som hemmafru. Ja, jag vet. Det är här jag borde säga att jag saknar stimulansen, att använda hjärnan, problemlösningen eller något annat politiskt korrekt. Men nix. Jag använder hjärnan thank you very much och jag löser problem (vart har Störres ryggsäck tagit vägen till exempel) och jag blir stimulerad av livet i allmänhet hela tiden (är särdeles lättstimulerad uppenbarligen).

Men. Det finns ett men.

Kolleger saknar jag. Ni vet, de där som tittar på en med ett brett leende när man kommit innanför dörren på jobbet och säger "kaffe?" innan man ens hunnit starta datorn. De där som behöver häva ur sig lite om chefen och livet och allt annat och de där som också funkar att häva ur sig över. Det skulle inte sitta fel alls här på dagarna om det fanns någon här att bolla det stora, lilla, lätta eller jobbiga med.

För sanningen att säga så är det svårt att skratta högt för sig själv åt sina egna skämt när man är ensam. Det är det. Och det är svårt att klappa sig själv på axeln och säga "bra, där." Fast gudarna ska veta att jag har försökt. Själv är bäste dräng och allt det där men det är väl bara att erkänna att lite bekräftelse behöver vi alla.

Ibland vore det skönt om någon lyssnade när jag svor också (ssschh, säg inget till barnen men det händer att jag svär). När jag nyss till exempel skulle ladda upp en bild från telefonen till detta blogginlägg så gick det inte fast det gick förstås när maken var här häromdagen (efter att jag klagat på att det inte gick). Och då svor jag. Bara lite, men jag svor.

Och det hade känts bra om någon hade sagt med lite sympati i rösten "vad är det nu" eller bara tittat upp från datorn och sett mig. Så det så.

Någon som vill komma och vara min kollega ett litet tag? Gå bredvid, liksom. Assistera lite?