Jag saknar

Snart har vi varit i Sverige i nio månader. Hur känns det?

Bra. För det mesta.

Men några saker saknar jag riktigt ordentligt.

Det mesta och största; Klimatet. Det är varmare i Montreal, soligare i Montreal och mindre halvdant i Montreal. När det är varmt är det riktigt varmt för solen värmer. Det är ändå breddgrad Madrid. Ge mig mer sol! Mer vårfröjd! Mer blomster! Aldrig har jag sett så många olika sorters tulpaner som i Montreal. Och magnolia.

Det andra; Artigheten och vänligheten. Det är sanslöst tråkigt och surmulet människor emellan. Folk hälsar inte, ber inte om ursäkt, knuffas och har sig. Jag avskyr det. Det är vämjeligt. Ta som exempel tanten på labbet där vi skulle ta blodprov igår. Inte en hälsning, inte ett leende, inte ett ord som smörjmedel. Och hon skulle sticka en tolvåring?! Skäms.

Jag envisas, men det är svårt. Busschaufförerna ser lika chockade ut varje dag när jag häver upp ett "Godmorgon!".

Och så förstås saknar jag det där självklara. Människorna. Staden. Pulsen. Livet där. Men det är ju bara naturligt för man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Saknar man inget har man heller inget upplevt som är värt att sakna. Knyter man inga band, har man inga relationer har man heller ingen att sakna när de inte är där.

Det finns saker jag inte saknar också förstås. Men de får plats i ett annat inlägg.