Juldialog med sjuåring

Fröken Mindre på shoppingpromenad med sin far. Har just handlat julklapp till Fröken Större. Har ännu inte handlat julklapp till sin far.

Fröken Mindre: Pappa, har de biltidningar där?
Fadern: Ja, det kan de ha.
Fröken Mindre: För jag behöver en sån.
Fadern: Jaha...
Fröken Mindre: För pappa. Jag har en överraskning åt dig. Men jag tänker inte säga vad det är.

Vi håller i hatten

För nu kommer kylan.

Väderprognosen förutspår mycket låga temperaturer i slutet av veckan. En vit jul är så gott som säkrad. Det är alldeles underbart.

Salt ute och salt inne...

...salt i hjärta... Nej.

Men ute; På gatan är det massor och åter massor av salt. De häller ut salt i stora bitar som ser ut som is. Enorma mängder. Men så är gatorna isfria också.

Och inne; När en svensk kollega till maken kommer med en kvantum-kasse till brädden fylld med salt godis är festen ett faktum.

Dyr-skinka

Note to self:

Om du nästa år vid jultid ser en skinka i delikatessdisken som ser ut exakt som den vacuumpackade färdigkokta svenska skinka vi äter vid jultid, lyssna då på den fråga du får av affärsbiträdet. Lyssna. Tänk att frågan "Do you really want the whole ham?" kan betyda att det är något lurt. Vänta inte tills du betalat och kommit utanför kassorna med att titta vad skinkan egentligen kostade. Vänta. Inte.

Det var bara det.

Stressrester?

Innan vi åkte till Kanada hade jag några hyfsat påfrestande år. Kris på familjefronten, kris på barnvälbefinnandefronten, älskade mamma som dog, hyperstressigt jobb som jag till slut lämnade, en dos arbetslöshet, ett understimulerande jobb och så flytten som icing on the cake. Och egentligen var dessa år bara kulmen på tio tuffa år dessförinnan.

Jag har balanserat länge på den gräns där ett felsteg kunde betyda att jag föll ned i avgrunden och åts upp av ångest och svart stress. Men jag trillade aldrig riktigt ned. I stället har jag med hjälp av hårt (och dyrt) arbete med mig själv blivit mycket bättre.

Men ibland kommer det ikapp. Det är som ärr på själen. Stress-ärr. Eller kanske snarare sår som nästan, nästan läkt men som är ack så känsliga. Det är bara det att nu krävs det så lite för att de ska gå upp. Jag menar, jämfört med mitt "hemma-liv" i Sverige är det som händer dessa dagar ingenting.

Det är en luciakonsert med övningar inför den. Det är ett luciaframträdande där nervös dotter ska peppas. Det är ett julkalas för flickorna och deras allra närmaste kompisar. Det är julbak, julgodis och ett minimum av julmat. Det är en jullunch och några sociala aktiviteter. Det är en present till en 40-åring, några julklappar och packning för en skidresa. Det är en gran som ska kläs och ett hus som ska städas och några lärare som ska avtackas.

Tja, ni hör ju själva. Inte på något vis värre än någon annan människas julförberedelser. Snarare oerhört mycket lättare.

Men min kropp reagerar med gråt och sömnlöshet. Med huvudvärk och irritation. Och så blir jag ledsen. Ledsen att jag känner så här och ledsen för att det går så långsamt att läka.

Var rädda om er, govänner. Man har bara en kropp och en själ.

Förenat med livsfara

Förra året dödades tre personer av snöröjningsfordon i den här staden. Och jag förstår sannerligen varför. När det kommer tre snöplogar i bredd på huvudgatan då gäller det att hålla sig undan. Likaså när de forsar fram på trottoarerna. Och så är de grymt många, som små myror arbetar de överallt för att "dig out the city" som det stod i tidningen.

Snö!

Det har klagats på bloggtystnad. Men inspirationen har inte funnits. Även i Åretruntparadiset är det mycket att tänka på inför jul och det verkliga livet har gått före ett tag.

Och i det verkliga livet har årets första snöstorm passerat Montreal. Tja, de kallar det snöstorm, men själv kallar jag det tätt snöfall. Eller "big dumpings" som man kan säga här i nordamerika, fast det låter så hemskt illa.

Hursomhelst så är staden nu inbäddad i ett 2-3 decimeter tjockt snötäcke. Ljust, ljuvligt och juligt.