Stressrester?

Innan vi åkte till Kanada hade jag några hyfsat påfrestande år. Kris på familjefronten, kris på barnvälbefinnandefronten, älskade mamma som dog, hyperstressigt jobb som jag till slut lämnade, en dos arbetslöshet, ett understimulerande jobb och så flytten som icing on the cake. Och egentligen var dessa år bara kulmen på tio tuffa år dessförinnan.

Jag har balanserat länge på den gräns där ett felsteg kunde betyda att jag föll ned i avgrunden och åts upp av ångest och svart stress. Men jag trillade aldrig riktigt ned. I stället har jag med hjälp av hårt (och dyrt) arbete med mig själv blivit mycket bättre.

Men ibland kommer det ikapp. Det är som ärr på själen. Stress-ärr. Eller kanske snarare sår som nästan, nästan läkt men som är ack så känsliga. Det är bara det att nu krävs det så lite för att de ska gå upp. Jag menar, jämfört med mitt "hemma-liv" i Sverige är det som händer dessa dagar ingenting.

Det är en luciakonsert med övningar inför den. Det är ett luciaframträdande där nervös dotter ska peppas. Det är ett julkalas för flickorna och deras allra närmaste kompisar. Det är julbak, julgodis och ett minimum av julmat. Det är en jullunch och några sociala aktiviteter. Det är en present till en 40-åring, några julklappar och packning för en skidresa. Det är en gran som ska kläs och ett hus som ska städas och några lärare som ska avtackas.

Tja, ni hör ju själva. Inte på något vis värre än någon annan människas julförberedelser. Snarare oerhört mycket lättare.

Men min kropp reagerar med gråt och sömnlöshet. Med huvudvärk och irritation. Och så blir jag ledsen. Ledsen att jag känner så här och ledsen för att det går så långsamt att läka.

Var rädda om er, govänner. Man har bara en kropp och en själ.