En och annan gång händer det att jag drömmer en alldeles vanlig dröm om min mamma. Där hon är precis som jag minns henne. Levande, vanlig. Mamma. Inatt hade jag en sådan dröm.
Tänk, jag kan inte medvetet minnas henne på det sättet. Men i hjärnan finns hon lagrad, och drömmen väcker henne till liv. Det är härligt. Älskade mamma. Du är saknad. Något alldeles oerhört saknad.
2 kommentarer:
Tack för ett par meningsfulla fredagstårar.
Minnets snåriga vägar är förunderliga och okontrollerbara. Du skriver om det så fint.
Tack Anna, för din kommentar.
Skicka en kommentar