Jag saknar mina gamla kolleger.

Så är det bara. Helknäppa. Inget fel på de kolleger jag har här, men de är liksom... normala.

Mailkonversation igår. Massmail, typ.

Mail 1:
Terve och moi och sena hela punten mensjor. Hoppas att är bra med hela tjocka bunten.
Tjing och adios.

Mail 2:
Yo ho!
Hela punten mensjan X mår para pra :-)
Jobbet är underpart så her års!
/X

Mail 3:
Knasbullar e ni hela högen.
Tur att man sjelf är så sansad!
kramisar
Y
P.S. min långfingertå på vänster fot är lila. Bifogar
foto. Sprang in med den under en öppen dörr.

Mail 4:
Meh! Det är nåt fel på dina tår! De är små gubbar ju. Scary!

Mail 5:
Split personality.

Nu har det hänt igen

Kollegan: Åh, det är så spännande nu inför tisdagen!
Jag: Tisdag? Vad händer då?
Kollegan (frustrerat): Meeeeeeehn.

Bara att inse; På sportfronten är jag hopplöst förlorad.

Picknickstrejk

Förresten så vägrade jag göra fler matsäckar igår. Pizza från lokala pizzerian ituklippt på plats med sax till ätvänliga bitar är också bra utflyktsmat. Så det så.

Att beta av

En efter en åker de ned. Lapparna på anslagstavlan. Där har hängt anslag om guldfester, vårfester, picknickar, sommaravslutningar och konserter. Men nu hänger där bara två små futtiga anslag kvar. Resten har vi betat av. Och det är ack så infernaliskt skönt.

För även om gårdagens picknick med Fröken Lite Störres klass var trevlig i försommarkvällen, så behöver vi lugn och ro. Också.

Smutsiga kläder

En av tillvarons trivialiteter idag i Åretruntparadiset. Kläder som är smutsiga när man precis ska till att köpa dem. Jag framstod som en riktig surkärring när jag faktiskt envisades med att låta köpet av solkiga examensklänningar gå tillbaka precis när jag betalat. Visst, det är billigt på Lindex. Men att behöva tvätta innan man använder kläderna tycker jag är jobbigt. Det är jobbigt nog ändå, det där tvättandet.

Det där med köpstopp

Går ju alldeles utmärkt.

Och inte kan det räknas som fusk när goe vännen handlat enligt inköpslista i NY och nu ska lämna över detta till mig? Han fick ju inköpslistan redan i april, ju.

Aura...

Glammigt namn på något så obehagligt. Som syns när man först märker att man inte kan läsa saga för Fröken Mindre för bokstäverna syns inte där man fäster blicken. Paniken måste hörts i rösten när jag ynkligt ropade till maken "Du måste komma och ta över för jag får migrän".

Obehaget ökar när hela högra synfältet fylls av sicksackande, darrande svängningar. Ipren. Marsch i säng. Hemska mardrömmar. Gräver efter treon. Somnar ordentligt bortåt tretiden i dotterns säng, där det är riktigt mörkt.

Nu, på morgonen, känns det bara om jag skakar på huvudet. Och det tänker jag sannerligen låta bli.

Jag, som tillhör släktskarans mer lyckligt lottade på migränfronten, funderar över orsaken. Det var så länge sedan sist. Och visst, stressen har varit påtaglig på sistone. Men, ändå... Kan det ha varit den rejäla portionen citrussallad jag åt till efterrätt på krogen strax innan utbrottet? Nåväl, jag hoppas det dröjer innan migränen visar sitt fula tryne här igen. Det räcker med att Fröken Lite Större drabbas minst en gång i månaden.