Liten blir stor del 1

Jag blir snart tonårsmamma. Det bara lite mer än ett år kvar och det märks. Igår fick jag en försmak av vad det kommer att innebära. Större ville gå på hockey. Kompisarna gillar hockey, alla gillar hockey, således även Större. Montreal Juniors spelade sin sista match innan playoffs. Hon fick biljetter av skolan och ville gå med en kompis och möta klasskamraterna vid arenan. Jag körde dem dit, matchen började klockan sju på kvällen. Sedan var det bara att åka hem och vänta på att hämta.

Inget vin. Inget tevemys. Bara sitta som på nålar och hoppas att töserna klarade sig själv långt borta i Verdun. Och det gjorde de förstås även om kvällen blev sen innan vi kom hem eftersom matchen gick till förlängning.

Innan jag hade kört Störres vän hem och kört fel några gånger på vägen hade klockan hunnit bli halv elva.

Grön i synen

Hon står och biter sig i läppen. Tårarna kommer när som helst. Bästa kompisen som just fått en kanin i födelsedagspresent frågar "vill du hålla". "Nej" säger hon och muttrar sedan tyst att "hon har hållit i kaniner förut". Läpparna darrar. Alla på kalaset drar i henne. "Kom Mindre! Kom och klappa den! Vill du hålla? Så vi kan ta en bild?"

Men det går inte om man önskat sig ett djur med päls så länge man kunnat tala. Och inte fått något eftersom en av familjemedlemmarna ofelbart nyser, snörvlar och får röda ögon av den goa, mjuka pälsen. Och det går inte att hålla tillbaka tårarna längre. Hon gråter. Snyftar hysteriskt. "Jag har aldrig varit så avundsjuk i hela mitt liv. Jag ville ha en vit kanin. Som skulle heta Marshmallow."

Så fick hon berätta. Släppa ut känslan. Den blir inte mindre för det, men kanske lite mindre förbjuden. Och det blev en bild till slut. Kanin i famn, sorg i blick.

Vid sammanbrottets rand

Helst ville jag sätta mig mitt i vägkorsningen och gråta. Jag skulle hämta Större från kalas. Parkerade bilen. Ringde. Hittade inte. Ringde. Parkerade om bilen. Ringde igen. GPS:en pekade i fel riktning. Bad Större att ta med en kompis och ställa sig utanför Det Stora Sjukhuset. Där stod jag. Fast jag stod på baksidan, de på framsidan. Försökte ta mig runt. Jättestort sjukhus. Släpade på Mindre. Plötsligt dyker huset upp. På ett helt annat ställe än jag förväntat mig.

Tack och lov. "Life just got better" som Större själv formulerade sig angående det faktum att hon var återfunnen. Jag ska aldrig mer åka någonstans utan att först titta på Google Earth. Lovar.

Årets första

Idag blev det glass efter skolan. På Bilboquet nere på gatan. Brou-ha-ha och blodapelsin till Mindre och till mig blodapelsin och cacaphonie. I solen! Ljuvligt.

Jordgubbe på anabola?

Man kunde tro att är en liten barnhand på bilden men det är min hand. Gubben var så där stor och köptes på Metro häromdagen.

Update: Den var god också.

Omvänt?

Häromdagen bad Mindre mig om hjälp med konflikthantering. En flicka i klassen hade sagt rätt dumma saker till en annan klasskamrat om Mindre. Eftersom tösen ifråga är en sådan som fröken alltid tror på och en sådan som aldrig erkänner något ville Mindre att jag skulle skriva en lapp till fröken så att det tog lite bättre skruv.

Vad flickan sade?

I hate white people.

I hate Swedish people.

And especially I hate Mindre.

Och ja, hon bad om ursäkt sedan. Och hon "got in big trouble with her dad." Undra på.

Det är sådant mina flickor ibland får hantera i sin skola där antalet representerade nationaliteter inte är långt efter antalet barn. Jag kan inte låta bli att tycka att det kan vara lite nyttigt.

Distans med teknik

Man ska akta sig. Så att man inte blir som mamman jag såg i ishallen för någon vecka sedan. Hon som lät sin nanny bära skridskorna och hjälmen, hålla barnet i handen, hitta en ledig plats på bänken och snöra på skridskorna och trycka på hjälmen på det lilla huvudet.

Allt medan hon själv frånvarande knappade vidare på sin BlackBerry.