Men det går inte om man önskat sig ett djur med päls så länge man kunnat tala. Och inte fått något eftersom en av familjemedlemmarna ofelbart nyser, snörvlar och får röda ögon av den goa, mjuka pälsen. Och det går inte att hålla tillbaka tårarna längre. Hon gråter. Snyftar hysteriskt. "Jag har aldrig varit så avundsjuk i hela mitt liv. Jag ville ha en vit kanin. Som skulle heta Marshmallow."
Så fick hon berätta. Släppa ut känslan. Den blir inte mindre för det, men kanske lite mindre förbjuden. Och det blev en bild till slut. Kanin i famn, sorg i blick.
5 kommentarer:
Lilla gumman!
Krama om henne.
malin2: Det ska jag göra. Och efter idogt googlande har jag funnit att man kan hyra sommarkanin. Kanske en idé, för då kan de bo ute på sommaren...
Å. Får lite ont i magen, kan känna både hennes avundsjuka och mammakänskan... Men kaniner kan faktiskt mycket väl bo ute året runt!
Så fort ni kommer hem ska jag köpa en jättestor vit utekanin som ni kan ha på innegården åt lilla söta pluttan. Som inte är så liten längre :)
Kram från faster.
Lo: Jag har lärt mig det nu!
Mimmi: Vi kan väl få hyra en först och se om hon tröttnar ;).
Skicka en kommentar