Med lång fläta sitter hon uppkrupen i fönstret med ryggen mot föräldrar och barn som stimmar i rummet. Det är vernissage, sista gången på konstskolan. Hennes alster är packade prydligt i en väska. De andras sitter på väggar och ligger på bord. Det fotograferas, beundras. Åh, så fint. Oh, så duktig du varit.
Mindre ser henne. Försöker trösta. Jag närmar mig försiktigt. Frågar; Är dina föräldrar inte här?
"They never show up."
Jag berättar att en gång kom jag för sent, missade att man ska hämta tidigt och kom när vernissagen var över.
"But they never show up."
Så inser hon att det inte låter bra. Tillägger att "she always messes up the days" och "she rides with a friend in another class downstairs". Barnets blinda lojalitet.
Man måste inte komma varje gång. Men ibland är det viktigt. Det blir sår av de där känslorna. Och de må läka, men ärren i själen gör inte det. De finns kvar. De bleknar med åren men de finns kvar.
2 kommentarer:
Sånt här gör mig så ledsen också. Stackars barn. Här där så många mammor är hemmamammor syns det ju extra mycket, de flesta mammorna kommer till klassen men det är alltid nån enstaka som inte är där, som jobbar kanske, som har missat, som har andra planer...
Jag brukar försöka uppmärksamma de barn som är ensamma, så de inte ska känna sig helt övergivna.
eastcoastmom: Ja, man blir ledsen. Det är klart att man inte alltid kan vara med på allt, speciellt när man jobbar - det vet jag av egen erfarenhet. Men just det att vissa _aldrig_ är med sätter spår, det vet jag...
Skicka en kommentar