Fröken Lite Större hade kalas igår. Egentligen inte kalas, utan födelsedagsmiddag. Hon hade inte fått bjuda så många, så det var med lillasyster sju stycken som åt och hade skoj hemma hos oss igår. Trerätters middag, bål att dricka, småplock till förrätt. Mingel på nioåringars vis går till så att alla springer runt i vardagsrummet och jagar ballonger.
Nå, till saken.
Fröken Lite Större har förstärkt pysselgen. Således ville hon vara med och förbereda den skattjakt hon absolut skulle ha på kalaset. Hon deltog i planeringen, var med och bestämde hur kartan skulle se ut och ville prompt provleka ett par av lekarna.
Hennes mor och far påpekade att hon faktiskt fick välja mellan att delta vid förberedelserna och vid själva skattjakten. Ja, självklart fick hon vara med i ett lag, men då fick hon vara tyst - för hon hade ju redan fusklekt.
Det gick inget vidare. Hon kunde inte hålla tyst, och vi fick säga till henne på skarpen ett par gånger så att hon inte skulle förstöra för de andra. Hon blev så klart ledsen. Och efter kalaset bröt hon ihop.
Hon hade inte haft roligt på kalaset, hon hade inte fått vara med och hennes elaka mamma (utklädd till piratkapten) hade givit en annan kamrat förtroendet att få hålla skattkartan. Och hon var allmänt otacksam, sur, grinig och ledsen.
Usch vad jobbigt det känns som förälder. Vi är så bortskämda med att hon är tacksam för allt, och trots att logiken säger att hon var så trött att hon knappt höll ihop så blev både jag och hennes arme far arga. Kalaset var både dyrt och tidskrävande.
Nåväl, efter en timmes snack, tydlighet från mor och far och lite sans så var kalaset inte så tokigt ändå. Och hon kunde förstå att kompisarna hade haft stenkul och likaså mamma och pappa och att det också var värt något.
Men det är trist när ens ungar visar sina sämsta sidor. Det är lättare när de är nöjda och soliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar