Allt är tillåtet i krig och kärlek...

...och vi har just gått en rond mot familjens grönsaksvägrare. Rigida paragrafryttare, brace yourselves för nu kommer det:

Vi mutade Fröken Mindre med chips och fick henne att smaka en hel lång vitkålsremsa och en bit zucchini som låg i den gröna curryn. Det smakade enligt henne som följer; Vitkål - sött och lite papprigt. Zucchini - ingenting, mest kokt vatten.

Skidiakttagelse nummer 2

Det är folk överallt. Alltså inte folk i backen (även om det är det med) men det finns folk för att göra allt. Inte har man en digital scanner som scannar streckkoderna utan en livs levande person som säger Bonjour Mademoiselle till Fröken Mindre och aldrig missar ett "have a nice ride".

Det finns också folk som har tryck med Columbia Prevention på ryggen och som, speciellt mot slutet av dagen, åker runt och kollar till folk som ser ut som om de åkt lite för mycket. Som är framme innan man hinner blinka om man ramlar och frågar om allt är som det ska.

Det finns folk som har stora vita kors på ryggen, men som inte bara är sjukvårdare utan också fixar med allt som har med säkerhet att göra.

Det fanns folk att fråga om vägen och om allt annat som hade med backarna att göra. Även de med speciell outfit.

Och dessutom en speciell sorts skidlärare. En sort som hade ett "nice skiing" till övers för en tioåring som inte ens tillhörde deras lektionsgrupp. En sort som också kom fram och kollade till en i backen när man ramlat. En sort som tog hänsyn med sin grupp.

Det är trevligt.

(Det enda som inte fanns var en städerska, men det är en annan historia. Drickskuvert till städerska fanns dock. Konstigt.)

Skidiakttagelse nummer 1

I tidningen Skis temanummer om nordamerikas bästa skidorter blev Tremblant bäst på ostkusten. Det beskrivs som "Magical. Almost like going to Europe". Eller "squint a little and it's easy enough to feel like you're in some Haute Savoie ski village in the shadow of Mont Blanc".

Tja, då får man allt kisa ordentligt. Nästan blunda, faktiskt.

Men det är fint som det är, utan liknelse med Europa. Quebecois!

Vi har åkt skidor

Vi tog bilen och drog två timmar norrut, till Mont Tremblant. Väl framme mötte oss en riktigt disney-inspirerad skidort med nybyggda hus som ska se ut som om de är någonstans i savojen. De lyckas sådär med just det, men det är mysigt. Väldigt mysigt. Första bilden visar utsikten från vårt hotell.


Snö var det dock inte så gott om, kanonsnö i backarna i mängder. Till min förtvivlan använde man kanonerna i byn också mot slutet av vår vistelse, för att ge snö i byn till jul. Oerhört slöseri om du frågar mig, men ok - det var skönt att kunna sätta på sig skidorna vid husknuten och åka till backen.

Ett enormt lyft att ha egna grejer, mina skidor åkte av sig själva, jag behövde knappt svänga. Barnen gick fram med stormsteg (eller de åkte kanske snarare). Som vanligt är jag nervös på mammasätt över att ungarna ska bli påkörda och jag var glad över ryggplattorna vi köpte inför Hafjell förra året.

Jag var lärare åt Fröken Mindre för maken var för skraj. Med mig framför åkte hon nedför även de branta partierna och vi jobbade på carvingen medelst förevisande. Luuuuuta dig, luuuuuta dig. Och: Bööööj på knäna. Lärare och elev är söta på bilden, tycker jag.


På kvällarna lagade vi av kostnadsskäl mat i vår condo alla kvällar utom en, men annars är Tremblant otroligt mysigt på kvällstid. Det var ju lite småkallt också minst sagt, så vi höll oss inne. Första morgonen var det minus 29 grader.

Winter concert i multikultiskolan

Om det är någon som undrar precis HUR multikulturell Fröken Mindre och Störres skola är så kan ni kolla här. Detta är klass ett och det är vinterkonsert.

Juldialog med sjuåring

Fröken Mindre på shoppingpromenad med sin far. Har just handlat julklapp till Fröken Större. Har ännu inte handlat julklapp till sin far.

Fröken Mindre: Pappa, har de biltidningar där?
Fadern: Ja, det kan de ha.
Fröken Mindre: För jag behöver en sån.
Fadern: Jaha...
Fröken Mindre: För pappa. Jag har en överraskning åt dig. Men jag tänker inte säga vad det är.

Vi håller i hatten

För nu kommer kylan.

Väderprognosen förutspår mycket låga temperaturer i slutet av veckan. En vit jul är så gott som säkrad. Det är alldeles underbart.

Salt ute och salt inne...

...salt i hjärta... Nej.

Men ute; På gatan är det massor och åter massor av salt. De häller ut salt i stora bitar som ser ut som is. Enorma mängder. Men så är gatorna isfria också.

Och inne; När en svensk kollega till maken kommer med en kvantum-kasse till brädden fylld med salt godis är festen ett faktum.

Dyr-skinka

Note to self:

Om du nästa år vid jultid ser en skinka i delikatessdisken som ser ut exakt som den vacuumpackade färdigkokta svenska skinka vi äter vid jultid, lyssna då på den fråga du får av affärsbiträdet. Lyssna. Tänk att frågan "Do you really want the whole ham?" kan betyda att det är något lurt. Vänta inte tills du betalat och kommit utanför kassorna med att titta vad skinkan egentligen kostade. Vänta. Inte.

Det var bara det.

Stressrester?

Innan vi åkte till Kanada hade jag några hyfsat påfrestande år. Kris på familjefronten, kris på barnvälbefinnandefronten, älskade mamma som dog, hyperstressigt jobb som jag till slut lämnade, en dos arbetslöshet, ett understimulerande jobb och så flytten som icing on the cake. Och egentligen var dessa år bara kulmen på tio tuffa år dessförinnan.

Jag har balanserat länge på den gräns där ett felsteg kunde betyda att jag föll ned i avgrunden och åts upp av ångest och svart stress. Men jag trillade aldrig riktigt ned. I stället har jag med hjälp av hårt (och dyrt) arbete med mig själv blivit mycket bättre.

Men ibland kommer det ikapp. Det är som ärr på själen. Stress-ärr. Eller kanske snarare sår som nästan, nästan läkt men som är ack så känsliga. Det är bara det att nu krävs det så lite för att de ska gå upp. Jag menar, jämfört med mitt "hemma-liv" i Sverige är det som händer dessa dagar ingenting.

Det är en luciakonsert med övningar inför den. Det är ett luciaframträdande där nervös dotter ska peppas. Det är ett julkalas för flickorna och deras allra närmaste kompisar. Det är julbak, julgodis och ett minimum av julmat. Det är en jullunch och några sociala aktiviteter. Det är en present till en 40-åring, några julklappar och packning för en skidresa. Det är en gran som ska kläs och ett hus som ska städas och några lärare som ska avtackas.

Tja, ni hör ju själva. Inte på något vis värre än någon annan människas julförberedelser. Snarare oerhört mycket lättare.

Men min kropp reagerar med gråt och sömnlöshet. Med huvudvärk och irritation. Och så blir jag ledsen. Ledsen att jag känner så här och ledsen för att det går så långsamt att läka.

Var rädda om er, govänner. Man har bara en kropp och en själ.

Förenat med livsfara

Förra året dödades tre personer av snöröjningsfordon i den här staden. Och jag förstår sannerligen varför. När det kommer tre snöplogar i bredd på huvudgatan då gäller det att hålla sig undan. Likaså när de forsar fram på trottoarerna. Och så är de grymt många, som små myror arbetar de överallt för att "dig out the city" som det stod i tidningen.

Snö!

Det har klagats på bloggtystnad. Men inspirationen har inte funnits. Även i Åretruntparadiset är det mycket att tänka på inför jul och det verkliga livet har gått före ett tag.

Och i det verkliga livet har årets första snöstorm passerat Montreal. Tja, de kallar det snöstorm, men själv kallar jag det tätt snöfall. Eller "big dumpings" som man kan säga här i nordamerika, fast det låter så hemskt illa.

Hursomhelst så är staden nu inbäddad i ett 2-3 decimeter tjockt snötäcke. Ljust, ljuvligt och juligt.

Boklycka

Idag kom posten med ett eftersänt stort brev. Och inte vilket brev som helst utan en bok från Adlibris. Vi har hittat ett sätt att beställa svenska böcker! Man får beställa en i taget och det är nog bäst det är barnböcker som är tunna och säkert går som brev. Fröken Större kommer att bli väldigt glad för det som kom är andra delen i Prismagalaxen. Jag gjorde en felbeställning tidigare så moster kom med del ett som hon tyvärr redan hade. Boken är alltså mycket efterlängtad.

Förresten kom jag på att om man vill skicka något i ett brev till oss och tycker att portot är för högt så går det ju alldeles utmärkt att använda sverigeadressen och låta posten skicka det eftersom vi har eftersändning minst en gång i veckan (ofta kommer det post flera gånger fast vi bara betalar för en gång). Då måste man bara tänka på att det man skickar går som brev, inte för tjockt och inte för tungt. Smart, eller hur!

Dagens humoristiska

Jag ber eder notera sista rådet från Simon Davies i den här artikeln. Kontrollbehovet har just fått ett nytt ansikte.

* Ett bra tips för den som brukar ha klapparna under granen är att skicka ett snyggt julpapper till alla som du tror kommer ge dig en present. Då blir alla inslagna i samma papper och de kommer att se snyggt ut under granen.