Listan dag 02 - Min första kärlek

Min första kärlek. Minns jag ens? Det var nog mamma. Måste varit mamma. Och sedan blev jag förstås kär. Blir inte alla det när de är små? Jag har alltid fäst mig lätt vid människor. Tycker ack så mycket om ack så många. Jag har lätt för den, kärleken.

Småningom blev jag himlastormande kär förstås. I maken. Men före honom?

Jag minns Dan. Jag gick i femman. Han gick i trean. Stackars Dan. Jag och Anette älskade nästan ihjäl honom och hans kompis. Vi följde efter dem. Vi ritade meddelanden i gruset på deras skolväg. Han spelade i min orkester och jag vågade knappt titta på honom. Stackars pojkar, de fattade inte någonting. Var bara irriterade, och det kan man sannerligen förstå. Men var det kärlek? Kanske, men snarare besatthet.

I högstadiet var jag kär på riktigt. Jag minns fortfarande när han vände på min namnbricka, den i silver som jag bar runt halsen. Han såg att det bara var mitt eget namn. Lyckan när jag såg att han såg lättad ut. Fast sedan sade han inget mer. Inte jag heller. Men han hade sammetsögon och varma händer. Det var inte besatthet. Jag tror det var kärlek. Faktiskt.

Sedan blev det en massa trasigt och fel med kärleken. Men det var då. Nu är nu. Nu är lugn. Ro. Och kärlek.

Listan. Dag 1 - Presentera dig själv

Att skriva en presentation av sig själv är sannerligen inte lätt. Vad ska man fokusera på? Svenskar siktar gärna in sig på ålder och yrke. Men ingen av dessa två attribut är egenskaper egentligen. Ålder, jaha? Det säger inget om mig. Jag var yngre förut och snart är jag äldre. Så mycket ändras jag inte av det. Yrke? Jo, jag har ett. Eller hade. Men nu gör jag något annat. Och snart något annat igen.

Men så. Någonstans måste jag börja. Med här och nu bestämmer vi. Jag bor i Montreal. En smältdegel till storstad i nordamerika. Maken jobbar här och jag följer med. Jag hämtar och lämnar barn, fyller kylskåp, läxer läxor, skriver matlistor och sköter det administrativa. Jag njuter. Av lugn och ro, av kravlöshet och paus. Osannolik, tillfällig lyx.

Jag har en historia också. Kommunikation, PR, konsult, anställd. Webb, mycket webb. Jag vill inte riktig släppa det där, men jag vill mer också. Vad? Jag vet inte än. Vi får se vart livet tar vägen med mig. Eller snarare, vart jag tar vägen med livet. Jag letar efter vägen och har hittat en liten slingrig stig. Den går genom snår, men jag ser något som lyser genom dem.

Jag är kärleksfull och beroende av mina vänner. Av min familj. Jag är smart och fattar fort och ser sammanhang och samband. Någon annan får gärna befatta sig med detaljerna. Nitty gritty, inte för mig. Och så har jag väldigt kort stubin och blir jättearg. Men för det mesta är jag snäll. Kanske till och med lite för mån om att alla ska ha det bra. Och glad i mat, dryck, bak och hemmaliv. Och i skidåkning, dykning och i att sitta i en stol i varm skugga och prata i timmar.

Till sist är jag 42 och har två barn och man. Men vem bryr sig som sagt. Egentligen?

Modig idag

Jag fick en bok på min födelsedag av en kär vän. Den inspirerade mig. Så när telefonen ringde idag, och en annan vän tipsade om en cool träningscykel från 70-talet som stod övergiven i en gränd gick jag dit. Tog cykeln under armen (nåja, den var tung) och gick hem. Så skulle Pippi ha gjort, och så gjorde jag med. Pippi är inte rädd och hon gör vad hon har lust med. Pippi power! Ja. Så heter boken.

(Den orolige kan jag lugna med att cykeln med 99% säkerhet var en grovsopa. Som någon glömt ställa ut i fredags på sopdagen.)

Städa, städa varje freda'

I skenet av SVT:s Ung och bortskämd sysselsatte jag häromdagen elvaåringen med adventsstädning. Det gick utmärkt och humöret var gott när spindelväven dammsögs bort.

Det ska böjas i tid (det som krokigt ska bli).

Mardröm

Mindre drömde inatt. Mardröm. I drömmen var det en dinosaur som attackade henne och sedan när hon vaknade trodde hon att hon såg den i sängen så hon smashade den med kudden och sedan sprang hon upp för trappen.

Modigt, va?

Syskonkärlek

Ena sekunden: Vad mysigt att de spelar kort så fint ihop!

Nästa sekund: Fullt slagsmål.

Isregn

Imorse låg det ett istäcke över hela vår värld. Och regnet som föll blev is direkt för det var flera minusgrader ute. Isregn (freezing rain, ice rain) är ett fenomen som är nytt för oss. Som underkylt regn fast av en helt annan magnitud. Så här såg grannens bil ut imorse. Vår? Den hade smarta hemmafrun ställt in i garaget. (Samma hemmafru som också såg till att vinterdäcken åkte på häromdagen.)

Mindres sopfynd

Jag har nämnt tidigare att soporna här står vid gatan för hämtning. Även grovsopor. Häromdagen låg det en sparkcykel på en sopsäck. Den blev Mindres. Nu är det en mycket kär ägodel. Hon sparkar på sin "scooter" som hon säger själv. Ute som inne. Hela tiden.

Svengelska man inte vill höra

Frk Mindre: Mamma, det var en kille i min klass som throwde up idag. På sitt desk. Fröken fick clean up.

Jahapp. Med lite tur klarar hon sig, hon har ju redan varit sjuk en gång. Men fy.

Listan

Det är många som skriver kring den just nu. Listan. 30 dagar av skrivande, 30 dagar av utmaning. För så ser jag den. Ett sätt att hålla drivet vid liv i skrivandet. Kanske det inte alltid blir om mig. Jag är inte säker på att jag vill blottlägga mitt liv helt här. Men skriva ska jag. Jag startar imorrn.

Listan?

Den här:

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag i dag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro
Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan
Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - En första
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Dagens skryt

Större kom hem från skolan idag och berättade att hon haft poetry reading igen. De lär sig dikter utantill och ska sedan recitera dem och betygsättas både av klassen och läraren.

Hon hade velat "gå först". Det här är vad fröken sade efteråt:

"You had a great clear voice, exactly correct punctuation and perfect speed. You remembered all the words - it will be hard to go on top of that. I have nothing negative to say at all."

Inte illa för en som började lära sig språket förra sommaren, inte sant?

Dikten? Den här, av John McCrae.

In Flanders fields the poppies grow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie,
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

Vokabulär

Jag vet inte om jag ska bli orolig eller ej när Fröken Mindre nu har börjat visa upp sitt ökande franska ordförråd också. Vad händer på franskalektionerna egentligen?

Imorse blev hon sur på mig. Då säger hon med arg röst:

Arrêt. Fermez la bouche!

Det betyder ungefär: Sluta. Håll tyst!

Mindre är sjuk

Hon har kräksjuka. Hon lider på svengelska.

"Mamma, ska jag ligga här i soffan hela dagen och bara vomit? Tror du det är fun, eller? Det är disgusting. Det här är den mest horrible day ever!"

Helt nytt

Det har hänt något som aldrig hänt förut. Jag har tränat fem gånger den här veckan. Ett pilatespass, mitt favvo stretch and balance/balettpass, ett toningpass, ett styrkepass på gymmet och nu idag till sist ännu ett toningpass. Det känns gott. Och ovanligt. Ännu ovanligare är att jag haft maken med mig på två av passen. Way to go, make!

Knycker en enkät

Bara för att det är kul.

4 tv-program jag ser
Survivor.
Project Runway.
Top Chef.
Flipping out.

4 saker jag gjort idag
(Mäh. Klockan är 08.23 ju.)
Blivit väckt.
Somnat om.
Blivit väckt igen.
Fixat frukost.

4 saker jag längtar efter
Snö.
Alla som jag tycker om som är i Sverige.
Julen.
Mamma.

4 saker på önskelistan
Fred på jorden.
Myskläder (är man hemmafru så är man).
Träningsdojor (är man hemmafru så är man).
Besök.

4 saker jag avskyr
Inskränkthet.
Jante-ängslighet.
Slask.
Morgonstress.

Hemma

I kvällningen tänker jag lite på det förunderliga att Montreal för alltid kommer att kännas som hemma för mig. På att jag verkligen trivs här. Alldeles på riktigt. En bit av mitt hjärta blir kvar när vi flyttar. Kvar bland de vackra gamla husen, bland Rue Barré-skyltarna och lönnlöven som bäddar in gatorna i ett gult täcke. Kvar bland slitna motorleder och kvar bland alla de människor vi möter i alla mänsklighetens kulörer och varianter. Je t'aime, Montréal. Je t'aime.

På tio minuter kan livet vända

Jag lyssnar på Emma Jangestig på radion. Ni kommer ihåg henne, Arboga-mamman. Hennes två barn mördades för några år sedan av en galen kvinna. Emma Jangestig pratar om vikten av nuet. Livet kan förändras så snabbt. Det kan vända på tio minuter.

Det är därför jag inte kan sluta tänka på det som hände kvällen före Halloween. I lördags. Jag tänker och tänker på hur livet kunde ha vänt. Hur nära det var att vår tillvaro krackelerade och föll samman och brast.

Det var små barn - fyra-fem-sex sådär - som gick innanför avspärrningarna och pillade på pumporna. Tog av glasögonen på dotterns. Den sköldpaddepumpa som hon kämpat med i veckor. Jag irriterade mig på barnen. Jag irriterade mig på att ingen sade till dem. På en lång tid. Jag såg inga föräldrar där men ärligt ska sägas att jag tittade inte så noga. Så jag sade till barnen. Ganska snart sade jag till dem igen för det hände inget första gången. Och jag höjde rösten lite. Jag skrek inte, men jag höjde rösten. Barnen blev inte rädda, men slutade.

Deras föräldrar materialiserade sig plötsligt. Ett par arga mammor och en arg pappa. Jag bad om ursäkt om jag hade sagt till för hårt till deras barn, men det var inte nog. Det var mycket arga. Jag backade rätt snabbt, inflikade att jag inte trott föräldrarna var där just då och gick ut ur rummet.

Rätt snart följde en pappa efter mig. Han var stor, tornade upp sig. Lång och tjock. Han började ryta åt mig. Ovanifrån. Hans andedräkt luktade alkohol och han sade åt mig att det jag gjort hans barn var oförlåtligt. Han bad mig fara åt helvete - fuck off. Och sedan tog han mig i armen. Hårt. Så där som man kan göra med ett olydigt barn.

Jag blev rädd. Sade till honom på skarpen att han inte skulle tala med mig om bad language. Att han skulle låta mig vara. Min make kom. Mycket arg. Försvarade mig. Blev själv arg. Mannen skällde på. Tornade upp sig även över maken. Smockan hängde i luften.

Jag fick snabbt maken att backa. Vi gick undan. Man ringde security. Jag fick frågan om jag ville göra polissak av det hela och svarade nej. Security-killarna frågade många gånger, betonade att det var min rätt. Han hade varit abusive. Det fanns vittnen. Om jag valde att inte anmäla skulle han bli utkörd. Han blev utkörd. Hade tydligen skyllt på att han tagit sig några drinkar för mycket och försvarat sina barn.

Nu tänker jag. Ältar. Jag tar på mig skuld. Kanske skrek jag åt barnen fast jag inte tror jag gjorde det? Kanske skulle jag ha gjort annorlunda? Varit diplomatisk, letat efter föräldrarna? Inte tänkt att it takes a village...?

Och jag känner obehag. Vill inte möta honom igen. Eller hans fru. Vill inte gå ut helst.

Och jag tänker på de där tio minuterna. Tänk om han klippt till? Eller maken? Eller om vi varit i USA och han hade haft ett vapen? Jag tänker att nästa gång ska jag vara tyst. Göra våld på mig själv och vara tyst. Men den som tiger synes samtycka. Ja usch, vad jag tänker. Och gråter. Usch.

Jag fick nog en chock. Det var två dagar sedan nu. Undrar när det går över?