Jag lyssnar på Emma Jangestig på radion. Ni kommer ihåg henne, Arboga-mamman. Hennes två barn mördades för några år sedan av en galen kvinna. Emma Jangestig pratar om vikten av nuet. Livet kan förändras så snabbt. Det kan vända på tio minuter.
Det är därför jag inte kan sluta tänka på det som hände kvällen före Halloween. I lördags. Jag tänker och tänker på hur livet kunde ha vänt. Hur nära det var att vår tillvaro krackelerade och föll samman och brast.
Det var små barn - fyra-fem-sex sådär - som gick innanför avspärrningarna och pillade på pumporna. Tog av glasögonen på dotterns. Den sköldpaddepumpa som hon kämpat med i veckor. Jag irriterade mig på barnen. Jag irriterade mig på att ingen sade till dem. På en lång tid. Jag såg inga föräldrar där men ärligt ska sägas att jag tittade inte så noga. Så jag sade till barnen. Ganska snart sade jag till dem igen för det hände inget första gången. Och jag höjde rösten lite. Jag skrek inte, men jag höjde rösten. Barnen blev inte rädda, men slutade.
Deras föräldrar materialiserade sig plötsligt. Ett par arga mammor och en arg pappa. Jag bad om ursäkt om jag hade sagt till för hårt till deras barn, men det var inte nog. Det var mycket arga. Jag backade rätt snabbt, inflikade att jag inte trott föräldrarna var där just då och gick ut ur rummet.
Rätt snart följde en pappa efter mig. Han var stor, tornade upp sig. Lång och tjock. Han började ryta åt mig. Ovanifrån. Hans andedräkt luktade alkohol och han sade åt mig att det jag gjort hans barn var oförlåtligt. Han bad mig fara åt helvete - fuck off. Och sedan tog han mig i armen. Hårt. Så där som man kan göra med ett olydigt barn.
Jag blev rädd. Sade till honom på skarpen att han inte skulle tala med mig om bad language. Att han skulle låta mig vara. Min make kom. Mycket arg. Försvarade mig. Blev själv arg. Mannen skällde på. Tornade upp sig även över maken. Smockan hängde i luften.
Jag fick snabbt maken att backa. Vi gick undan. Man ringde security. Jag fick frågan om jag ville göra polissak av det hela och svarade nej. Security-killarna frågade många gånger, betonade att det var min rätt. Han hade varit abusive. Det fanns vittnen. Om jag valde att inte anmäla skulle han bli utkörd. Han blev utkörd. Hade tydligen skyllt på att han tagit sig några drinkar för mycket och försvarat sina barn.
Nu tänker jag. Ältar. Jag tar på mig skuld. Kanske skrek jag åt barnen fast jag inte tror jag gjorde det? Kanske skulle jag ha gjort annorlunda? Varit diplomatisk, letat efter föräldrarna? Inte tänkt att it takes a village...?
Och jag känner obehag. Vill inte möta honom igen. Eller hans fru. Vill inte gå ut helst.
Och jag tänker på de där tio minuterna. Tänk om han klippt till? Eller maken? Eller om vi varit i USA och han hade haft ett vapen? Jag tänker att nästa gång ska jag vara tyst. Göra våld på mig själv och vara tyst. Men den som tiger synes samtycka. Ja usch, vad jag tänker. Och gråter. Usch.
Jag fick nog en chock. Det var två dagar sedan nu. Undrar när det går över?
6 kommentarer:
Men himmel! Vad hemskt obehagligt! Och vad sjukt att denna man och de andra föräldrarna handlade så som de gjorde. Är det en kulturfråga eller? Jag skulle också absolut sagt till och argt och på skarpen om barnen gjorde så på det som ens egna eller andra barn kämpat så med. Du gjorde rätt. Du gjorde det som en förälder bör göra! Sen att dessa föräldrar reagerade på det här viset är sjukt. Stackars barn, om deras föräldrar ger sig på dig, en okänd människa, på det här viset så vad hindrar dem att ge sig på sina barn. Ja, jag håller med dig om tanken att livet verkligen kan vända på 10 min och utav det mest oförutsägbara händelser. Det finns inga garantier utan bara här och nu. Och just där och då så gjorde du det som var rätt att göra! De som de andra föräldrarna också borde gjort om de hade haft VETT till det. Så jäkla obehagligt det här måste ha varit för er alla. Gråt ut och tänk och älta om för att bearbeta händelsen. Det är bra. STYRKEKRAMAR!
Kram Mia. Tack för din omtanke!
Åhhhh...det där var inte kul alls.Förstår att du känner dig både kränkt och arg och ledsen. Så klart gjorde du rätt som sa till. Det är viktigt att du inte ifrågasätter det i sammanhanget. Mannen med familj är ju bara att beklaga och om du känner efter (vilket du gör hela tiden) så är ju det logiska att det är den familjen som har problem och säkert är det inte vare sig första eller sista gången nåt sånt där händer. Tyvärr.Hoppas barnen kan inse det på sitt sätt också. Jag är så glad att det stannade där det gjorde så det inte var någon av er som kom till "skada" rent kroppsligt. Den psykiska delen lägger sig allt eftersom.Än en gång tänker jag på hur "skört" livet är och hur fort allt kan vända, precis som du säger. Men vi kan bara göra det som vi tror är det rätta just nu och då det händer. Har för min del tänkt att det just är sådana händelser som gör att man på något sätt ändå "växer" om man bara orkar med att fortsätta..Vilket vi gör , eller hur? Kramar från Gun/svärmor
Men fy vilken obehaglig typ. Helt otroligt att vuxna människor kan bete sig på detta vis. Du gjorde helt rätt och du ska inte må dåligt. Jag försöker förstå hur du känner, men vet att bara ni som var med kan riktigt förstå. Finns inget värre än att känna sig rädd och olustig, inte vilja träffa personer, känna sig otrygg och hela tiden tänka...tänk om. Du ska vara stolt och känna dig trygg i dig själv som gjorde helt rätt. Man måste tala om vad som är rätt och fel och du gjorde det, och du gjorde det helt rätt. Vi tänker på er och önskar så att vi varit där med er och haft en fantastisk halloween. Kramar i massor Åsa m. fam
Näe, så jobbigt! Låt chocken och ältandet få ta sin tid! Det är förresten han som bör skämmas nästa gång ni ses.
Svärmor, Åsa och Anna - tusen tack för era förstående ord. Det känns lite bättre nu några dagar senare.
Skicka en kommentar