Fröken Större har ett tag undrat vad flickorna egentligen gör på rasterna här i Kanada. För de leker nämlingen inte som hemma. De har ingen fin gård med träd på utan ett stort fält och en asfaltsgård så det ser lite annorlunda ut.
Igår kom hon hem och berättade:
"Mamma, nu vet jag vad tjejerna gör på rasterna."
Hon lät glad så jag blev försiktigt optimistisk.
"Det går runt i små gäng arm i arm och fnissar och pratar och skrattar tills de nästan faller omkull."
Jag frågade så klart hur hon visste det.
"För jag gick i ett sånt gäng idag. Det var R och Z och jag. Fast Z förstår nog inte så mycket vad vi säger men det gör inget för hon skrattar ändå."
Underbart. I mitt stilla sinne undrar jag hur pratet egentligen låter emellan dessa tre. Fröken Större som trots att engelskan blir bättre för var dag ändå inte pratar så bra ännu. R som pratar bättre men som kom från Korea rätt nyligen. Och så Z från Iran som knappt pratar alls...
Nåväl. It makes her happy.
2 kommentarer:
Underbart!! Och ja, barn de forstar varandra. KOmmer sjalv ihag den tyske pojken jag blev kompis med under en av vara campingsemestrar i Danmark. Jag var nog 6. Vi lekte i en vecka.
malin2: Mysigt!
Skicka en kommentar