Vardagstrivsel

Imorse gick jag, som nästan varje dag, med barnen till skolan. Det är en ungefär 1,5 kilometer lång promenad genom en park och genom stadens mest gemytliga kvarter. Morgonen var jämngrå och lite dimmig men man kunde redan ana att den mjuka novembersolen skulle ånga bort dimman och släppa fram himlen.

Jag tänkte att jag är så lyckligt lottad. Jag går här och har inget jobb att stressa till. Få krav. Få måsten. Hämta och lämna. Det räcker rätt bra för mig just nu.

Jag hinner tänka efter. Hinner reflektera. Hinner träna.

Löven har alla fallit från träden, och jag hinner se det. Jag ser de nakna grenarna, noterar de få björkarna och de knotiga amerikanska ekarna och de gigantiska lönnarna. Kan stå en stund och titta på en ekorre som klättrar högt, högt.

Jag kan göra en plan för veckan där det på måndagen står "träna, handla till lussebullar, baka lussebullar". Och jag kan känna att det räcker.

Jag tänker på alla timmarna hemma jag ägnat åt stress- och sorgebearbetning och mindfulnessträning. Och på hur det nu betalar sig.

Att vara här är för mig en gåva från högre makter och en lisa för själen.

Lugn. Bara lugn.

Kära läsare webbkonsulter

För jag vet ju att det finns några här och läser. Här i Kanada skulle ni kunna skära guld med täljkniv. Seså, vad väntar ni på? Hopp och iväg mot förmögenheten!

Ett fascinerande land

Inte förrän jag lämnade Sverige insåg jag hur långt fram myndigheter, företag och organisationer var med att utveckla och använda sig av digitala tjänster.

Kanada är ljusår efter. De får lägga på ett kol, och det snabbt, om de inte ska bli fullkomligt omsprungna av snabbfotade konkurrenter på världsmarknaden.

Det senaste exemplet stötte jag på idag, när jag cyklade iväg till polisstationen för att få en kopia på polisanmälan jag gjorde när jag drabbades av stöld av min handväska för några veckor sedan. Jag fick ingen kopia då, utan bara ett rapportnummer, och tänkte väl inte mer på det just där och då.

Men se någon kopia gick inte att få. Jag såg anmälan där på datorn framför tjänstemannen, så visst fanns den. Men för att få ut den måste jag till arkivet. Poliskvinnan mumlade något om att det berodde på att det fanns en misstänkt gärningsman (jag hade angivit ett signalement).

Så; Hon bistod med telefonnumret till arkivet. Dit kunde jag ringa för att få veta hur jag skulle göra och inte minst vad det skulle kosta (!). Låt mig gissa; På arkivet talas endast franska.

Fortsättning följer.

Hemma-spa

Flickorna lekte spa ikväll. Det får de gärna göra fler gånger.

Det började med att Frk Mindre hade fixat en bädd åt mig på golvet där hon sedan gick på min rygg tills det knakade och låsningarna släppte. Galant.

Sedan fick jag massage av Frk Större. Hon har fått en massage bar från Lush, ett hjärta som man drar mot huden så blir det en lite fastare olja. Mycket behagligt. Den lilla damen har stor talang för massage och jag kunde legat där länge, länge. Nu blev det väl en tio minuter eller så men ack så sköna minuter!

Nu känner jag mig som en ny människa. Vem behöver naprapater när det finns barn?

Hoppla

Nu börjas det.

Följande har yttrats av sjuåringen de senaste dagarna.

"Mamma, kan jag ha ett glas vatten?"

och

"Mamma, var är dina magasin?"

Var månde detta sluta? Kommer hon att låta som Dolph Lundgren när hon kommer hem?

Modellbygge av annorlunda modell

Maken är modellbyggare. Nåväl, det är inte så att det byggts så många vanliga modeller de senaste åren, för han har byggt en modell modell större. Men nu är han sugen igen. Han har mer tid än hemma och barnen är äntligen stora nog att lämna projekten ifred.

Han har ägnat de senaste dagarna åt att spana in fartygsmodeller, men råkade sedan på det här.

Nu blir det ett dockhus. Eller två, för döttrarna är ju två. Frågan är bara var vi ska ha dem när vi flyttar hem. De är inte direkt små. Men vackra!

Kör väl en dagens...

...om inte annat bara för att jag har tråkigt och väntar på maken som ska handla varor till middagen.

DAGENS VILL HA: både vill ha och måste ha ett nytt mys-set
DAGENS KLÄDSEL: pyjamasbrallor, svart polo och en kofta
DAGENS SMINK: som alltid i.D.
DAGENS FRISYR: stökig
DAGENS HÄNDELSE: lusseövande med svenska skolan
DAGENS LÅT: staffansvisan
DAGENS PLANER: att göra nytta
DAGENS SAKNAD: kompisar som hade velat komma på middag
DAGENS DUMMASTE: samma som alltid, montrealtrafikanterna
DAGENS SJUKA: H1N1, sjukan på var mans (och kvinnas) läpp
DAGENS DROG: rött vin
DAGENS ROLIGASTE: när Fröken S dansar
DAGENS FAVORIT: Maken som lagar mat.
DAGENS KÖP: Ingenting.
DAGENS HUMÖR: Helt ok.
DAGENS ORD: Ösregn.

Svamp i paket

Kär släkting ringde igår och frågade om vi trodde att tullen skulle öppna paketet om hon skickade ett till oss. Ingen aning, svarade vi.

Vi får väl i så fall se vad tullen säger om torkade trattkantareller...

Jul på Ikea

Medan barnen var på svenska skolan gjorde vi en snabbvisit på Ikea.

Vi handlade en del förnödenheter som kaviar, knäckebröd, skorpor och lingonsylt. Men viktigast var julmust och pepparkaksdeg (jo, jag ska göra egen deg också men det är bra att ha i frysen).

Må julen komma. Med julmust äro vi rustade.

Skol-ABC i Quebec

Kanske någon undrar hur skoldagarna ser ut här för barnen? Det är rätt enkelt. De går varje dag 8-14.20 med en ytterst kort lunchrast och två ännu kortare raster varav en är en mellanmålsrast. Detta gäller alla barn, stora som små.

Mycket längre dagar alltså än hemma, speciellt för de mindre. Inga sovmorgnar och inga tidiga hemgångar. Att det är så här beror förstås på att väldigt många barn åker buss från skolan och de behöver åka samtidigt allihop.

För de små är skolan lite mer lekfull. Lek och skola blandas ganska omärkligt för barnen.

Man kan notera att de har en rejäl sudd matematik redan från de tidiga åren, en och en halv timme om dagen är det i årskurs fem där Fröken Större går. I övrigt läser de i hennes ålder engelska (massor), franska (ca 4-5 veckotimmar) och science.

De börjar skolan ett år tidigare, eller åtminstone nästan ett år tidigare för barn som fyller sju före oktober får börja årskurs ett. Alla de "sena" barnen får alltså vänta. Vi har satt Fröken M i ettan trots att hon egentligen skulle gått i tvåan, hon är äldst i sin klass, medan Fröken S fick gå i sin årskurs och därför tillhör de yngsta i den klassen.

Min upplevelse är att det går lite långsammare fram i början men marscheras snabbare och snabbare. När man jämför jämnårigas kunskaper i framför allt matematik när de når high school (från 7:an här) så ligger svenska barn som kommer hit hjälplöst efter sin ålderskull och brukar få flytta ned en årskurs.

Kanonkille från Kerala

Flickorna Större och Mindre har inget fritids här. Det behövs ju inte, eftersom deras ömma moder är hemmamamma. Men nu har skolan startat en Soccer club då barnen två gånger i veckan ska först få tutoring och hjälp med läxorna och sedan spela fotboll. Bästa kombinationen för Fröken Större och hennes nyvunna fotbollsintresse.

Det skulle ha börjat i tisdags. Men då kom Fröken Större ut tillsammans med lillasyster och hade helt glömt - eller visade det sig - kanske inte vågat. Hon visste inte vart hon skulle gå och hon var enda tjejen och...

Men igår när jag hämtade henne, kom klassens solstråle fram. Det är Vaibel (fråga mig inte hur det stavas för jag vet inte) från Kerala, söt som socker och alltid med ett glatt "hej" på läpparna. Han småpratar lite, frågar mig om jag kommer på nästa pizza lunch för att hjälpa till, upplyser om att skolan är stängd på fredag... Sedan frågar han Fröken Större om hon ska gå på Soccer club. Hon svarar ja, förstås. Fast lite osäkert. Då säger han helt oombedd; "I will take you."

Vilken intuition. Jag ser hur Fröken Större blir glitterglad i ögonen, och jag säger till pojken att jag är så tacksam och att det är jättebra att han tar med henne när det är första gången och allt. Han säger att det är bra att hon ska spela fotboll för hon är ju så duktig och gjorde så bra ifrån sig i turneringen.

Sicken go' unge, den där Vaibel. Det är nog sant, som Fröken Större säger "i den här klassen mamma är vi ett team och alla är med".

Så ikväll; Fotboll.

Slösurfande som betalade sig

Jag surfade lite igår. Sådär som man gör när man kollat sin Facebook, sin mail och sina forum och de svenska nättidningarna. Gick vidare till Montreal Gazette på nätet.

De toppar med "HQN1 shot schedule moved up 15 days". Hjärtat började slå lite snabbare. Vi har väntat och väntat på att få vaccinera fröken Mindre som har astma. Den 16 november skulle hon som tidigast kunna få sin spruta. Vi andra betydligt senare. Jag läser att de från och med _idag_ (igår då...) skulle vaccinera både barn och vuxna med kroniska sjukdomar. Kollar klockan; Tio i sex. Kollar öppetttiderna på närmaste vaccinationscentrum; Öppet till kl 20. Kollar när artikeln publicerades; För 25 minuter sedan.

Jag chansade på att det var söndag kväll och skulle vara hyfsat tomt på de gravida kvinnor som egentligen skulle fått vaccin denna dag. Och på att få montrealbor skulle ha läst nättidningen eller lyssnat på radio för denna nyhet. Och på att få skulle orka bryta sitt söndagsmys och pallra sig iväg. Och jag fick rätt.

Vi kom fram, gick rakt in i själva registreringen och bedömningen och fick spruta både jag och Fröken Mindre. På en timme var vi hemma igen, färdigvaccinerade. Och då hade vi ändå parkerat bilen, klätt på oss (Fröken Mindre hade pyjamas och var nybadad) och letat efter våra handlingar, health card och pass. Samt väntat femton minuter för observation efter sprutan.

Inte ens den berömda quebeciska byråkratin satte käppar i hjulet. Jag var helt inställt på att få vänta eftersom jag saknade health card men det gick - kors i taket - bra med passet. Jag tillhörde dessutom inte ens riskgruppen men det var gott om vaccin och ont om folk så det var inget problem.

Nu ångrar jag bara att jag inte tvingade med mig Fröken Större men hon bakade bullar och var mycket upptagen. Antar att hennes ömma fader får släpa sig iväg med henne trots sin sprutfobi. Vi ska nog testa nästa söndag. Och gissa om jag kommer att kolla tidningsnotiserna på eftermiddagen hädanefter.

Efter en mycket försenad middag smällde Fröken Mindre och jag i oss nybakade kanelbullar med kardemumma och klagade över att vi hade jämrans ont i våra armar. Men det var det värt. Alldeles speciellt när jag öppnade inboxen imorse och hittade ett mail från vår kära bästa vän och super-doktor där hon uppmanar oss att snarast vaccinera Fröken Mindre.

Man ska ha lite flyt ibland. Eller ska man säga surf.

Sorgflor över november

Idag deltar jag i sorgen över ännu en förlorad mamma. Barnens extrafarmor förlorade sin kära mamma i lördags i samma eländiga sjukdom som tog min. Så fort det gick.

Vi sörjer med farfar och hans H och den make som nu är förtvivlat ensam.