Imorse gick jag, som nästan varje dag, med barnen till skolan. Det är en ungefär 1,5 kilometer lång promenad genom en park och genom stadens mest gemytliga kvarter. Morgonen var jämngrå och lite dimmig men man kunde redan ana att den mjuka novembersolen skulle ånga bort dimman och släppa fram himlen.
Jag tänkte att jag är så lyckligt lottad. Jag går här och har inget jobb att stressa till. Få krav. Få måsten. Hämta och lämna. Det räcker rätt bra för mig just nu.
Jag hinner tänka efter. Hinner reflektera. Hinner träna.
Löven har alla fallit från träden, och jag hinner se det. Jag ser de nakna grenarna, noterar de få björkarna och de knotiga amerikanska ekarna och de gigantiska lönnarna. Kan stå en stund och titta på en ekorre som klättrar högt, högt.
Jag kan göra en plan för veckan där det på måndagen står "träna, handla till lussebullar, baka lussebullar". Och jag kan känna att det räcker.
Jag tänker på alla timmarna hemma jag ägnat åt stress- och sorgebearbetning och mindfulnessträning. Och på hur det nu betalar sig.
Att vara här är för mig en gåva från högre makter och en lisa för själen.
Lugn. Bara lugn.
4 kommentarer:
Det låter härligt. Här är det mest kaos för tillfället, tråkigheter på jobbet, besvärligheter med husaffärer och så allt det vanliga, roliga, tråkiga livet. Lussekatter, friluftsdag, adventskalender, kalaspresenter, kattmedicinering... Jag tänker på dig och din ekorre och det gär även mig lugn, tvärs över atlanten!
Lo: Härligt. Jag känner igen kaoset. Det har funnits här med, men inte just nu. Fint att kunna sprida lite lugn!
Låter helt underbart tycker jag som själv är mitt i allt det där - där mindfulnessövningar och stresshantering är ett sätt att klara vardagen. Vad härligt ni verkar ha det, ett fantastiskt tillfälle att bara vara och se livet. /Annica
Annica - det är härligt. Mycket.
Skicka en kommentar