Din patetiska lilla aprumpa

Det sade Fröken Lite Mindre till mig idag. Finns det uppfostringsanstalter för snartsexåringar?

Jag har blivit utmanad

av Kajsa.

För fem år sedan (2003): Åh, då skulle Fröken Liten snart fylla ett år. Jag var föräldraledig, men hade precis blivit uppsagd från mitt jobb på stort it-konsultföretag. På grund av arbetsbrist, gubevars, det känns avlägset nu. Jag hade jobbat sex år nästan precis på jobbet där jag blev uppsagd, hade det varit ett par månader till så hade jag fått ett års vederlag. Nu blev det tre månader i stället då jag fick lön i stället för föräldrapenning, f-penning som jag sedan sparade och använde på en långresa. Det blev bra ändå. Little dit I know about vad framtiden hade i sitt sköte, värsta mardrömsjobbet där jag slutade med buller och bång efter tre månader. Arbetsplatsen from hell... Men det var mysigt att vara föräldraledig med nummer två. Jag älskar att vara föräldraledig.

För 10 år sedan (1998): Var det strålande tider på jobbet! Jag var på det där konsultjobbet (pekar uppåt) och det var massa kul och roligt. Jag lärde mig spännande saker och gjorde roliga workshopar, gick bra kurser och lärde mig massor. Kollegerna var roliga och livet lekte på många sätt. Dåvarande sambon och jag var igenom den berömda sjuårskrisen, bodde i vår lägenhet som precis var på väg att bli bostadsrätt, eller just hade blivit det - minns inte. Vi började klura på den stora frågan; Är det dags att skaffa barn nu? Svaret blev, typ ett halvår senare - JA!

För 15 år sedan (1993): Nu börjar det bli knepigt... Vad gjorde vi då? Mars, april -93... Det måste varit så att jag var kårordförande på den där högskolan vid den tidpunkten. Jag tog studieuppehåll tredje året på min utbildning. Och på våren då reste jag till USA för att studera campusområden i USA med högskolestyrelsen, så det måste varit i den svängen, kan ha varit precis femton år sedan. Lyxigt värre för fattig student. Och så åkte jag som studentrepresentant på en konferens i Litauen. Inte lyxigt alls, kan jag meddela. Hemskt var det. Karp i gelé till frukost nedsköljt med cola och rivna morötter med vitlök. Vi var desperata och ville hem efter en vecka men var tvungna att stanna i två för biljetterna gick inte att boka om, trots att vi åkte till flygplatsen för att tjata på personalen. Vi fick krypa till korset och skamset åka tillbaka till våra litauiska värdar. Tack och lov fick vi tillfälle att bjuda igen och ta en drös litauer till Sverige senare samma år.

För 20 år sedan (1988):
Slutade gymnasiet 1987 på våren, så 1988 jobbade jag på mitt första jobb. På försäkringsmäklarföretaget som precis avskaffat kjoltvånget och där respektive inte fick följa med på julmiddagen om man inte var gift eller förlovad (nä, barn tillsammans räckte inte). Och där (kund)luncherna avnjöts på Sällskapet, vilket innebar att de kvinnliga mäklarna fick rapportera till en manlig kollega och få rapport efteråt för kvinnor var inte välkomna på Sällskapet. Nä, det var inte på artonhundratalet, 1988 sade jag ju!

...och jag har ingen att föra vidare utmaningen till för jag har inte så många bloggpolare eftersom jag aldrig hinner kommentera. Men den sprids säkert ändå :).

Världens bästa lillasyster...

...bjöd på lyx.

Afternoon tea på Grand. Champagne och allt. Sicken Kajsa!

Inte lika mycket boknörd som Kajsa, men ändå.

De har överlevt!

Jämställt? Inte på långa vägar.

Manlig kollega med medföljande sjuåring: Det är ju kul att ha en pojke, när man ska visa industrirobotarna och så.

Jag: Jaha? Jag tror nog mina tjejer skulle tycka det var skoj också.

Manlig kollega (riktad till sjuåringen): Ja, fast du Namn var ju inte så intresserad.

Jag (tänker): Que? Logik, anyone? Hur var det nu - det var kul med pojkar för de var så intresserade av robotarna. Men hans egen pojke är inte intresserad. Bara pojkar generellt då, eller? Suck.

Trendsetter

I DN bostad igår kunde man läsa om en tjej som gör pärlplattor med "Ingen reklam" som är helt oemotståndliga.

Vad de inte vet är att den verkliga trendsettern bor i åretruntparadiset. Den här har suttit uppe i ett halvår redan.

Fröken Lite Större

Den lilla damen klev upp klockan sex i morse.

Hon skulle ju förvandla sig till påskkärringkatt gubevars.

Igår kväll satt hon uppe till nio för att göra färdigt öronen. Vad som inte syns på bilden är svarta kläder och en svart svans. Och tro nu inte att mor och far har hjälpt till. Närå, varken med målningen, öronen eller klädseln, som förstås är helsvart under fleecen och jackan. Tittar man noga ser man två påskkärringar i bakgrunden. Bäst katten skyndar sig för att hinna med!

Morgonstund har guld i mun

Jag har mycket att göra just nu. Riktigt mycket faktiskt. Parisresan i nästa vecka ligger precis före en skarp deadline och det är lite tungt att hinna med.

Ett problem är att jag inte kan jobba på kvällarna. Det beror inte på något praktiskt alls, utan helt enkelt på att hjärnan lägger av vid niotiden. Den börjar jobba långsammare, går ner på riktigt lågt varv för att så småningom bli helt tyst. Nollställd. Och då är det sannerligen ingen idé att jobba.

Den alltid hjälpsamme maken kom då med ett gott råd. Kliv upp riktigt tidigt på morgonen i stället. Precis som du gjorde när du pluggade till tentorna på universitetet.

Sagt och gjort. Igår och imorse har jag stigit upp klockan fem. Och det fungerar faktiskt riktigt bra. Det blir en hel del gjort under morgontimmarna. Snart är det ju ändå påsk och jag är ledig.

Det slår aldrig fel

Har man köpt vårblommor för att ställa på trappen så kommer vintern tillbaka.

"Titta mamma, blommorna har vintermössa" ropade Fröken Liten förtjust. Hennes mamma är mindre förtjust.

Jag är inte rädd. Jag kan flyga.

Snart är det dags. Om en vecka ska jag och Fröken Lite Större dra iväg på äventyr. Och det pirrar redan i magen. Jag är rätt ängslig, faktiskt.

Skäl emot denna ängslan:

1. Detta är inte direkt min första flygresa. Vi snackar om en som flugit ohälsosamt (klimatet, govänner, klimatet) mycket både i tjänsten och privat, och som på grund av diverse styrelseuppdrag bott på lyxiga hotell både här och där och som inte är ovan att resa själv och hitta i både små och stora städer.

2. Jag är, även när maken är med, den som är ansvarig för pass, pilletter och pengar.

3. Jag har varit i Paris förut. Många gånger. Första gången var jag nitton och reste i tjänsten och då var jag minsann inte ängslig. I know the drill, liksom.

4. Även Fröken Lite Större är mycket, mycket resvan.

Såå. Skälen till ängslan, dårå.

1. Nu är Fröken Lite Större med. Och särskilt stor är hon inte. Och rätt oförutsägbar.

Se där. Listan med saker att ängslas för blev kort. Hujedamig, vad kul vi ska ha.

Intill vårt hotell ligger förresten något som heter Aquaboulevard. 11 vattenrutschbanor. Geysrar. Vågor. En av rutschkanorna heter Aquakamikaze, tursamt nog måste man vara tolv för att få åka. Funderar på att ta med Fröken Lite Större dit. Eller är det att ta ut svängarna lite väl?

Hmm. Får fundera lite till.

Web managers nightmare

Kollega: No, we have forgotten how to do it. We can't do it ourselves. Will you help us?

Jag: Well of course. Or..njäää...hmmm...kanske...

Jag: HUR?

Jobbahemmadag, folks

Det innebär att man får ha på sig vadsomhelst.

Vad är det som gör att man accepterar att jobbkläderna får vara hur obekväma som helst (nästan), medan kläderna man bär hemma måste vara supersköna? Jag är av sorten som helst går i ett par urblekta mysbrallor, t-shirt, fleecetröja och raggsockor hemma. Och det är himmelrike att få jobba i dessa kläder också.

Jobbkläder är ju sällan sköna. Jeans, till exempel, är sällan gosiga att ha på sig. Skjortor. Blusar. För att inte tala om behå. Det är det första plagg som åker av när jag kommer hem. Jag skulle bränna den också, om det inte vore för att jag behövde den nästa morgon och då skulle det ju vara lite jobbigt om den var en hög aska.

I vår herres hage...

...finns många olika karaktärer.

Träffade en mycket speciell igår på lunchen på kontoret. En herre nära pension sitter bredvid. Och visar sig vara värsta new age-flummaren. UFO-expert, spökteoretiker och förespråkare av "den andra världsbilden" som är något outgrundligt mystiskt. Milda makter.

Mitt i lunchen började mitt vattenglas kana iväg på bordet av sig själv. Han hetsade upp sig. Jag försökte förklara att det nog mer berodde på att det var vått under och på att huset lutar väldigt åt ett håll...

Ska träffa nykläckt bebis...

...och vidhängande mamma/kompis/tidigare kollega ikväll. Ska bli så skoj! Får glädja mig åt andras bebisar nu när jag gjort mitt på den fronten...

Revolt mot äckligt kaffe

Jag.Tänker.Inte.Dricka.Äckligt.Automatkaffe.Så.Det.Så.

Run fatboy run

Hinner med ett inlägg till innan kaffet är kallt och jobbet ovillkorligen måste ta över.

Ett filmtips: Run fatboy run. Kvalar in bland topp-fem på min egen feelgoodlista. Lat, lönnfet britt överger gravid skönhet vid altaret. Några år senare kämpar han för att bryta mönstret av misslyckanden och återta platsen som pappa och icke minst kavaljer till skönheten. Och på vägen får han för sig att springa ett maraton - och det är mycket på spel.

Strålande skådespeleri, underbart persongalleri och starka känslor. Härlig söndagsrulle, jag rekommenderar den varmt.

Den är regisserad av David Schwimmer, för den icke så minnesgode allas vår Ross Geller i Vänner.

Gösta var en höjdare

måste jag ju rapportera också. Efter Pernilla Stalfelts Dödenboken, och helt kanon. Bägge närvarande mödrar klämde fram en tår och alla närvarande barn ömsom skrattade, skrämdes och hisnade. Barnteater när det är som bäst. Har du hört att Gösta har bitit i gräset på Dramaten.

Bilden är lånad från dramaten.se.

Randig sorg

Man brukar säga att barns sorg är randig. Men vuxnas sorg är också sådan. För man kan inte sörja hela tiden för då går man nämligen under. Så allt känns som vanligt allt oftare, men när man kastas tillbaka i det svarta hålet är det som att färdas i en centrifug. Det går undan. Och det svindlar.

Det hände mig igår. Jag skulle lämna Fröken Lite Större vid kyrkan för uppsjungning inför familjemässans körsång. Det var precis en timme innan, så när jag parkerade bilen drog kyrkklockorna igång. Dånet var öronbedövande. Jag lämnade Fröken Lite Större, gick ut och hastade för att inte förstöra hörseln. Då smällde det till. Ljudet triggade en sådan sorg att jag inte trodde jag skulle kunna köra hem. Jag sprang, flydde mot bilen och grät som ett litet barn. Inte sådan där fin gråt som nu när jag skriver detta framför datorn utan en riktig hulkande, förtvivlad gråt som bara måste ut. Efter en stund i bilen förmådde jag samla mig och köra hem.

Man är helt oförberedd. När som helst kommer det. Vad som helst kan utlösa det. Denna gång var det antingen ljudet av klockorna som påminde om begravningen, men ännu troligare minnen av alla tidigare kyrkor när mamma suttit på första bänk för att lyssna på mig när jag spelade solo i kyrkan, eller när hon sjungit, eller när vi lyssnat på någon konsert.

Mamma, älskade mamma. En timme senare var det jag som satt i kyrkbänken och vinkade till Fröken Lite Större som sjöng för sina stolta föräldrar. Livet går sannerligen vidare.

Festen förresten

var kul. Fast man blir väldigt trött av att gå på fest. Jag började gäspa redan vid halvelvatiden och vid tolv var det kört, bara att knalla hem. Eller knalla och knalla. Här knallas inte med höga klackar. Taxi fick det bli, trots att taxichaffisen var missnöjd med kvällens kortaste körning.

En egen tonåring

Har mina fröknar fått. Det är status på dagisgården, må ni tro!

Hon har hämtat dem från dagis och skola nu fem - sex gånger och i lördags kväll var det dags för första kvällspasset. Fröknarna var så nöjda.

- Det var såååå mysigt igår mamma. Vi fick titta på melodifestivalen.

Och så oroar man sig. Konstigt. Men om det enda som verkade ha gått snett är att Fröken Liten låg i sängen med glasögonen på så får man nog vara tacksam. Det blir fler gånger. Garanterat.

Är det så här det kommer att bli?

Jag har just kommit hem. Fröken Liten är hos en kompis. Fröken Lite Större är hemma. Jag har handlat med mig mat från den lokale kinesen. Vi bestämmer oss för att äta upp vårrullarna, som blir trista, och vänta med den andra maten tills Fröken Liten är hämtad och hemkommen.

När Fröken Liten just ska hämtas ringer en kompis till Fröken Lite Större. Som försvinner som skjuten ur en kanon.

När ska vi äta nu då?

Sportanalfabet

Kvinnlig kollega: Vet du nu då vad det är i helgen?

Målle: Nää?

Kvinnlig kollega: Men kom igen nu. Tänk.

Målle (lite osäkert): Champions league-match?

Kvinnlig kollega: Nä det är bara på vardagar. Gissa igen.

Målle: Alpina skid-vm?

Kvinnlig kollega (suckar högt): Friidrotts-vm.

Målle: Ahaaaa. Inomhus då eller?

Kvinnlig kollega: Nä, nu får du ge dig. Du är ju för guds skull inte klok. Var skulle det vara annars? Utomhus? Nu?

Man blir kär

Jag kommer att återkomma till min hästlängtan. Men jag har blivit förälskad. I den svarte herrn på filmen. Åååååh. Jag har fått löfte om att åka och hälsa på honom. Och det ska jag. Faktiskt.

www.youtube.com/watch?v=5lDb4XJrQGQ

Mordisk

Snart kommer jag att gå och vrida nacken av de som borrar med tryckluftsborr på våningen under. Men man kanske kan använda det som ursäkt för att gå hem tidigare.

Har du hört att Gösta har bitit i gräset.

Så heter en föreställning på Dramaten för barn från fem år. Underbart namn på föreställningen. Vi får se om den håller vad namnet lovar. Men älskade mormor är borta, så fröken Ganska Liten och fröken Lite Större behöver nog bearbeta lite. Vi saknar.

Dåligt samvete

Det är det man får när man ringer sin sjuka kollega vid halvtvåtiden på eftermiddagen för att man har panik inför en grej som bara han vet. När han på frågan om hur han egentligen mår svarar "jag är rätt risig, jag vaknade precis". Man undrar varför man var en sådan idiot att man tyckte att ens problem var så viktiga att man var tvungen att ringa. Det är då man får dåligt samvete.

Snart fredag

Det är fortfarande torsdag. Men snart är det fredag. Är inte det veckans bästa dag, så säg? Allt känns lite lättare på fredagar. Även om jag har mycket att göra känns det lite lättare. Dagen tar snart slut och därmed veckan. Helgen väntar. Ledighet hägrar.

Fredagkvällar är lugna gatan. Är vi bortbjudna eller om vi bjudit hem vänner är ambitionsnivån låg. Pizza eller något annat som går snabbt att sno ihop.

Är vi hemma är ambitionsnivån om möjligt ännu lägre. Kanske hämtar vi mat, kanske blir det något mycket snabbt. Som saffranspasta med grädde, bacon, saffran och en driva parmesan. Och så ett gott vin till det. 555 för det mesta. Middagen brukar ta lång tid, för både vuxna och barn.

Sedan fredagsmys till barnen, ofta så enkelt som bubbligt vatten och popcorn. En film till dem framför datorn. Familjens så kallade vuxna sitter vid köksbordet, pratar om det som inte hunnits med att pratas om i veckan. Slöar. Sedan kanske vi ser en film på projektorn. Självfallet är det därför barnen tillåts husera i arbetsrummet framför datorn.

Ingen stress. Så pass stressfritt att jag för det mesta däckar framför teven vid niotiden. Men det är ok. Och skönt. Ack så skönt.

Kaffe-segregering

Jag ska snart hämta dagens första kopp kaffe. Inte för att det är något särskilt med det, jag skulle tro att större delen av Sveriges befolkning börjar sin jobbdag med att hälla upp en kopp av det där svartbruna, varma och uppiggande.

Här på mitt jobb råder kaffesegregering. Kaffe finns så klart till alla. Maskinerna är två till antalet, stora och bängliga och ger riktigt surt och dåligt kaffe. Mjölk finns i kylskåpet om man har tur. Egentligen är det städaren som ska köpa mjölk, men av någon anledning så är den ofta slut och man får ta äcklig cafeaulait på pulvermjölk.

Men så finns det finkaffe. Finkaffet finns en våning högre upp, på forskningsavdelningen. Där tar man emot kunder i ett demorum. Där minsann, står den tjusiga kaffemaskinen. Fantastisk espresso, latte eller cappuccino. Men tro icke att man kan ta hissen upp och ta en kopp kaffe där. För gör man det kan man ge sig den på att man drabbas av onda ögat. Jag vet, för jag har provat.

Kollegan och jag smög upp dit för ett tag sedan. Ett par dagar senare kom ett ilsket mail i inkorgen till hela företaget. Budskapet var glasklart. Ta inte kaffe där, för då är det slut när kunderna kommer och ingen fyller på och det är oproffsigt och så vidare och så vidare och så vidare. Vi är tydligen inte ensamma om att snylta finkaffe.

(Att hitta andra lösningar på problemet såsom att se till att någon regelbundet fyller på kaffe i kundmaskinen, eller byta ut de andra kaffemaskinerna, är det ingen som tänkt på.)

Reflektioner angående detta:

1. Gott kaffe är gott. Äckligt kaffe är bara kaffe. Icke desto mindre nödvändigt.
2. Det är tydligen helt ok att säga att de anställda inte är värda den lilla merkostnaden det skulle innebära att servera schysst kaffe för alla. Kunderna är en helt annan femma. Detta trots att personalomsättningen här är hög och alla små detaljer betyder något för trivseln. Det är konstigt, tycker jag.

Nog om det. Nu ska jag hämta kaffe.

Äntligen.

Inte först.

Med största sannolikhet inte heller sist.

En egen blogg. Stort och smått, brett och djupt, vem vet vad jag kommer på att skriva här. Och hur ofta. Nåväl, finns det några läsare så välkomna. Till mitt alldeles egna ställe på internet.