Jag ska snart hämta dagens första kopp kaffe. Inte för att det är något särskilt med det, jag skulle tro att större delen av Sveriges befolkning börjar sin jobbdag med att hälla upp en kopp av det där svartbruna, varma och uppiggande.
Här på mitt jobb råder kaffesegregering. Kaffe finns så klart till alla. Maskinerna är två till antalet, stora och bängliga och ger riktigt surt och dåligt kaffe. Mjölk finns i kylskåpet om man har tur. Egentligen är det städaren som ska köpa mjölk, men av någon anledning så är den ofta slut och man får ta äcklig cafeaulait på pulvermjölk.
Men så finns det finkaffe. Finkaffet finns en våning högre upp, på forskningsavdelningen. Där tar man emot kunder i ett demorum. Där minsann, står den tjusiga kaffemaskinen. Fantastisk espresso, latte eller cappuccino. Men tro icke att man kan ta hissen upp och ta en kopp kaffe där. För gör man det kan man ge sig den på att man drabbas av onda ögat. Jag vet, för jag har provat.
Kollegan och jag smög upp dit för ett tag sedan. Ett par dagar senare kom ett ilsket mail i inkorgen till hela företaget. Budskapet var glasklart. Ta inte kaffe där, för då är det slut när kunderna kommer och ingen fyller på och det är oproffsigt och så vidare och så vidare och så vidare. Vi är tydligen inte ensamma om att snylta finkaffe.
(Att hitta andra lösningar på problemet såsom att se till att någon regelbundet fyller på kaffe i kundmaskinen, eller byta ut de andra kaffemaskinerna, är det ingen som tänkt på.)
Reflektioner angående detta:
1. Gott kaffe är gott. Äckligt kaffe är bara kaffe. Icke desto mindre nödvändigt.
2. Det är tydligen helt ok att säga att de anställda inte är värda den lilla merkostnaden det skulle innebära att servera schysst kaffe för alla. Kunderna är en helt annan femma. Detta trots att personalomsättningen här är hög och alla små detaljer betyder något för trivseln. Det är konstigt, tycker jag.
Nog om det. Nu ska jag hämta kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar