Blogg tillfälligt stängd på grund av solsken

Ta i trä, men tamejkatten!

Noterade just att hängbjörkarna slagit ut. Och att därmed borde björkpollenhalten här i åretruntparadiset vara om inte hög, så åtminstone moderat. Och åretruntparadiset har björkskog som sin närmaste granne.

Och jag är INTE DÅLIG. För er som nu inte förstår vad detta är för något att hojta om så kan jag bara säga att vid den här tidpunkten på året är jag normalt snorig, ögonen rinner, jag nyser en gång i minuten minst. Ja, jag brukar faktiskt lida. Lida på riktigt. Och detta trots fulla doser av allergimedicin, kortisonnässpray, ögondroppar och kvällsduschar för att skölja pollenet ur håret. Härliga promenader i vårsolen har inte varit att tänka på, än mindre sval uteluft i sovrummet på natten. Men nu verkar det ha hänt något fantastiskt.

Mirakelmedicinen? Jo, det ni:

Allergivaccin! Under ett halvårstid har jag tagit otaliga sprutor. Först pyttesmå doser av björkpollenextrakt, och nu när jag är uppe i full dos hela, bräddfyllda sprutor som trycks in i armen. Helt otroligt att det funkar. Doser jag skulle dött av om de sprutat in dem direkt tål jag nu med bara lite kli på armen. Men det är inte färdigt än, för fyra år till ska jag gå till allergikliniken och få sprutor var sjätte vecka. Alla blir inte hjälpta har jag fått lära mig, och doktorn skrev ut hela arsenalen mediciner detta år också.

Så jag har inte riktigt vågat tro att det är sant. Och även om man inte ska ropa hej, så viskar jag åtminstone lite försynt. "Hej". Och "Yihaaaaa!"

Bilden lånade jag förresten från www.myra.nu. Det är sant.

Vad kan man mer önska av livet?

En god lunch, en riktigt god vän, och den goaste av vårsolar. Härligt.

(Jo, förresten. Jag har en önskan. Kan jag få slippa parkeringsboten som satt på bilrutan efter lunchen?)

Jag är inte en som joggar

Nej, jag vet. Så ska man ju inte säga. Det var det där med affirmationer och så. Men jag gör det ändå. För jag joggade nämligen i lördags. Och det var helvetiskt. Kajsa minsann, hon studsade som en gasell fram över fälten iförd ny joggingstass som gör sig oförskämt bra på henne. Jag lufsade ett halvt steg bakom. I ungefär 700 meter. Sedan tog det stopp - tvärstopp.

Men skam den som ger sig. Med blodsmak i munnen, stumma ben och otäckt hög puls genomfördes joggingrundan.

Jag är hemskt avundsjuk på de där som kommit till det där stadiet att de flyger fram helt utan hinder. Som gode vännens hustru, eller kollegan bredvid som samlar på löpardojjor.

Själv är jag nöjd om jag lyckas pallra mig ut på lördag igen och kommer tillbaka hem utan att falla död ner.

Eftermiddagsfika

Snartnioåringen fixade en glassbakelse till mig igår eftermiddag. Prexis vad man behöver när man arbetar hemifrån.

I brist på husdjur

Fröken Mindre önskar sig hett ett husdjur. Men tyvärr är vi i familjen lite till mans för allergiska för att vi ska våga riskera att skaffa oss ett.

Således har hon skaffat sig ett icke allergiframkallande. Följande dialog utspelade sig i åretruntparadiset imorse:

Fröken Mindre: Hej gråsuggan, har du sovit gott?
Gråsuggan: Inget svar.
Fröken Mindre: Det har han nog.
Gråsuggan: Inget svar.
Fröken Mindre: Titta mamma, han vinkade!

Ett litet stycke lycka...

...är det att komma hem från jobbet till ett tomt hus. Fröken Mindre är hos en grannkompis och Fröken Lite Större sjunger i sin kör. Och jag - jag är är här. Huset är tyst, det blåser lite ute så det susar lite genom otäta väggar. Solen lägger en värmefilt över tangentbordet och det finns lite tid. Tid att bara vara. Jag låter mig inte ens störas av grannen. Frid.

För det är ingen vanlig dag...

...nej det är Fröken Mindres födelsedag, hurra, hurra, hurra.

Så detta inlägg blir en bloggklassiker. Födelsedagsnostalgi. Kan det verkligen vara så att det är sex år sedan den dagen jag låg med värkar på förlossningen. Rädd. Förväntansfull. Ensam. I förhoppning om att slippa trauma, snitt och intensivvård - som när Fröken Lite Större föddes. Och det gick!

Vi har haft en sådan mirakulös tur. Det kunde verkligen gått åt fanders. På riktigt.

Två barn och en mamma har välbärgade Sverige att tacka för sitt liv. Vi fick tillgång till specialistmödravård, alltså överlevde vi. As simple as that. Jag är tämligen säker på att varken mor eller barn hade fixat att föda(s) i, låt oss säga, Somalia. Eklampsi eller havandeskapsförgiftning är den ledande dödsorsaken för födande mödrar världen över. I tredje världen räknar man med att den står för 80 % av mödradödligheten. Enbart i västlandet USA dör 1.200 spädbarn varje år som en följd av moderns pre-eklampsi. Och när jag tänker tillbaka på kroppen som krampar av högt blodtryck och moderkakan efter Iris förlossning, full av proppar, så är det med både skräck och ren tacksamhet.

Tack livet för mina ungar. För att jag får vara med dem. Och de med mig.

I lågornas sken

Såpoperan fortsatte i helgen.

Trots brandkårsutryckning häromdagen laddade grannen som jag så riktigt misstänkte för en ny brasa. I lördags morse toppade han den med en rejäl dos isoleringsmaterial av typ Gullfiber. Sedan tände han på.

Enveten som jag är ringde jag till jourhavande brandman ännu en gång. Redogjorde för ärendet, upplyste om att grannen där de varit och släckt häromkvällen eldade igen. Frågade försynt "men det kanske var en kollega till dig?". Brandmannen lät undslippa sig en djup suck och sade sedan tungt: "Det var jag."

Han ville att jag skulle ringa polisen. Och polisen kom. Grannen släckte. Fast bara nästan. För så fort polisen åkt så släppte han vattenslangen och började nöjt rota runt i sin brasa som villigt tog sig. Han kan ta sig i brasan tänkte jag (förlåt, det gick inte att låta bli). Ringde polisen igen eftersom det bolmade tjock, giftig, svart rök. Efter ytterligare någon timme till kom de tillbaka, och då hängde smockan i luften.

Men skam den som ger sig. Igår flyttades förkolnad brasrest till containern som konstigt nog stått på grannens framsida hela tiden. Underliga äro grannarnas vägar.

Update: Jag har glömt att säga att han en dag hade sågat av de tre fina äppelträd han hade på tomten en halvmeter upp. Tre rediga stubbar har han nu i stället som han kämpar med att såga av med en sketen liten bensindriven motorsåg. Han har karvat i en vecka nu, var kväll. Fråga mig inte varför han högg ner dem. Jag kan för mitt liv inte begripa det.

Livets elände och var tar själen vägen när vi dör

Betraktelse i bilen:

Fröken Mindre: Mamma, när mormor dog var det bara skinnet som blev kvar och som låg där.
Jag: Jaha?
Fröken Mindre: Ja, för i mormor fanns det en själ och nu har den flugit upp i himlen för att vara hos Gud.

Så mycket övertygelse i så liten kropp.

Galghumor

Fröken Mindre avbröt sitt simmande på simskolan igår. Med fnitter i blick mumlade hon:
- Alla barnen kunde simma utom Lotten för hon låg på botten.

Mamma blev för ovanlighetens skull stum.

Lycka är goda grannar

Jag trivs så med var vi bor. Småstad i storstaden! Alltid någon granne eller bekant att byta ett ord med på gatan, på dagis eller på skolan. Människor att bjuda, som bjuder igen och bjuder till. Sådana man kan ringa när man redan kommit hem på fredagkvällen och säga "har ni lust att umgås". Och som inte svarar; "Nä, vi har redan bokat denna helgen, nästa helg och helgen efter det", utan som glatt hojtar "trevligt, vi kommer". Eller så ringer de på på vägen hem från dagis och säger "Har ni planer för kvällen?", och fast man så klart inte kan varje gång så blir man glad.

Igår var det grannen som jag mötte på gatan efter dagishämtningen. Maken har redan handlat vinet, sade hon, så kan vi ses? Barnen fick bestämma, så det blir hos oss. Det tyckte alla barn, inklusive deras. Så blev det. Och vi får se hur långt pretentionerna räcker, till pizza från Blå kroken (som dottern säger för hon kan inte säga krogen) eller till något grillat. Det är inte så noga. Det är umgänget som räknas.

Vi flyttade hit för dryga åtta år sedan, och vårt nätverk växer stadigt. Det har i de flesta fall börjat med ett enkelt samtal till någon dagismamma eller kompispappa. Vill ni komma förbi och äta något enkelt en kväll? Eller fika? Och faktiskt - ingen har sagt nej hittills.

Och imorgon får vi middagsbesök av älskad gudson med lillasyster, mams och paps. Härligt.

Recept på sämsta möjliga morgon

1. Sätt ugnen på 225 grader. (Förlåt, kunde inte låta bli.)
2. Gå upp tjugo i sex på morgonen för att hinna tidigt till jobbet för att göra massa saker innan webbkonsulten kommer.
3. Åk till jobbet i god tid.
4. Konstatera att dieseln i bilen räcker för vägen till jobbet och hem men sedan måste du tanka.
5. Upptäck vid ankomst till jobbet att nyckeldosan inte finns där den borde finnas i ytterfacket på handväskan.
6. Smöra för snäll kollega så att han släpper in dig både i huset och på rätt våningsplan.
7. Upptäck vid ankomst till skrivbordet att den för dagens arbete helt livsnödvändiga datorn står hemma i hallen.
8. Smöra för annan snäll kollega så att han släpper ut dig både från huset och från våningsplanet.
9. Åk hem, nu mitt i rusningstrafiken.
10. Hämta dator.
11. Notera att nyckeldosan nu plötsligt ligger i handväskan. Inte i rätt fack då, men ändå.
12. Konstatera att dieseln i bilen inte räcker för resan tillbaka till jobbet.
13. Tanka.
14. Åk tillbaka till jobbet, mitt i rusningstrafiken fortfarande.
15. Ankommen till jobbet? Börja jobba.

Tidsåtgång: ca 1,5 timme.

Åretruntparadiset - såpan forsätter

Man kan knappt tro att det är sant men det är det. Jag gnuggade mig i ögonen när jag kom hem igår och tittade igen, men jag hade inte sett fel. Grannen har börjat samla till en ny brasa.

Tilde tar bladet från munnen

Andra bloggar om mammor som gör allt rätt och där inget är jobbigt. Det finns de som tycker det är jobbigt. Tack Tilde, mer sånt.

Brandinspektören och hans polare

Update från gårdagen. Grannen eldade igen när jag kom från jobbet. Klockan 21 ungefär släcktes en 3 x 3 meters brasa vid vår tomtgräns. Av brandkåren. Maken talade i telefonen med jourhavande brandman som sade att han skulle komma ut och titta. Vilket han gjorde, men han sade inte att han skulle ta grabbarna med sig.

Nåväl, det tog dem 20 minuters idogt vattensprutande att släcka den stora glödbranden. Slutsats: det hade inte blivit ordentligt släckt om grannen gjort det själv.

Stackars grannen bara, han trodde nog att han gjorde allt rätt. Jag tror dock att brandmännen lärde honom ett och annat om hur man eldar.

Hoppas huset står kvar

Grannen eldade igår. Han försökte elda hela söndagen också, dock utan större framgång då eftersom det var vått ute.

Igår lyckades han med följande:

Elda brasa cirka 4 x 4 meter.
Brasan placerad en meter från vår tomtgräns, max tio meter från radhuslänga med papptak och tre meter från parkerade bilar.
Lågor som slog upp mot hustaket.
Elda frigolit.
Elda gamla köksskåp.
Inte släcka ordentligt.

Vid diskussion hävdar han att han ju köpt brandsläckare och att han har vattenslang. En liten brandsläckare på en liter var det och en trädgårdsslang. Suck.

UPDATE: Har nu pratat med brandmästaren och fått ett telefonnummer att ringa ifall han eldar igen när vi går hem. Jädrar i min lilla låda, då ligger han illa till.

Mer ur barnamun

Fröken Mindre på väg till dagis:
Pappa, jag måste gå till doktorn.

Maken:
Jaha, vad är det då då?

Fröken Mindre (plirande under glasögonen, med bestämd röst):
Kolla öronen! (pekar på örat) Fixa benet! (pekar på benet)

Jahapp.

När man sitter i ett hörn

Längst ned, längst bort i korridoren sitter jag. Och den större delen av företaget förlustar sig i Vegas på en mässa.

Vad innebär nu dessa bägge fakta, till synes helt utan samband?

Jo, det är ingen här på företaget som arbetar till sena kvällen denna vecka. Då för en gångs skull ska jag göra det. Det innebär att jag är rädd för att någon slår på inbrottslarmet så att jag min arme sate sticker ut näsan i korridoren och drar igång larmet.

Så jag spelar webbradio högt, har tänt alla lampor, klapprar med kaffekopparna och hamrar på tangenbordet så ingen ska missa mig. Rock on.