För det är ingen vanlig dag...

...nej det är Fröken Mindres födelsedag, hurra, hurra, hurra.

Så detta inlägg blir en bloggklassiker. Födelsedagsnostalgi. Kan det verkligen vara så att det är sex år sedan den dagen jag låg med värkar på förlossningen. Rädd. Förväntansfull. Ensam. I förhoppning om att slippa trauma, snitt och intensivvård - som när Fröken Lite Större föddes. Och det gick!

Vi har haft en sådan mirakulös tur. Det kunde verkligen gått åt fanders. På riktigt.

Två barn och en mamma har välbärgade Sverige att tacka för sitt liv. Vi fick tillgång till specialistmödravård, alltså överlevde vi. As simple as that. Jag är tämligen säker på att varken mor eller barn hade fixat att föda(s) i, låt oss säga, Somalia. Eklampsi eller havandeskapsförgiftning är den ledande dödsorsaken för födande mödrar världen över. I tredje världen räknar man med att den står för 80 % av mödradödligheten. Enbart i västlandet USA dör 1.200 spädbarn varje år som en följd av moderns pre-eklampsi. Och när jag tänker tillbaka på kroppen som krampar av högt blodtryck och moderkakan efter Iris förlossning, full av proppar, så är det med både skräck och ren tacksamhet.

Tack livet för mina ungar. För att jag får vara med dem. Och de med mig.