Sunk i förorten

Igår var älskade syster sjuk och svåger skulle ut och äta dyrt och efterlängtat. Jag fick kvällens hjälteroll. Gjorde välling och nattade barn (well, osäkert om det ens räknas som nattning när man stoppar dem i sängen och de bara somnar sådär hips vips). Jag hade hoppat ur jobbkläderna hemma och hoppat i något som passar bättre för att barnvakta en ettåring. Mysdress, mina mest urblekta plyschbrallor.

Småningom började älskade syster få tillbaka något lite färg på kinderna och jag åkte iväg för att förse henne med något att äta till middag. Ostbollar. Cola.

Och när jag steg ur bilen och klev in i affären där i förorten fick jag lust att skrika högt. Ropa ut att "jag brukar inte se ut så här". Och "jag brukar inte handla ostbollar och 1,5-liters-cola".

Helt onödigt. Jag såg nämligen ut precis som alla andra, i denna inte så köpstarka del av vår förort där kassörskan inte ens höjer ögonbrynen när mannen före mig ska betala med endast 50-öringar som han gräver fram ur fickan med smutsiga fingrar. Hans middag var en grillad kyckling och en folköl. Att äta på bänken utanför.

Varför kändes det plötsligt så viktigt för mig att på något sätt få markera att jag inte hörde dit? Att jag faktiskt normalt brukade handla helt andra saker på ett helt annat ställe och ha helt andra kläder på mig? Det kan man fundera på.