Do you want to be my friend?

En sådan dag. Gråten i halsen, på förälder och på två flickor, som blev så små, så små. Klädda i sina marinblå klänningar och vita blusar. Bägge vaknade fort, nervösa, ivriga. Aptiten obefintlig, magen redan full av fjärilar.

Snälla vuxna tog hand om dem utanför skolan. Den äldsta fick klara sig själv och hitta sin klass med lite hjälp. Den yngre blev uppropad och sedan fick vi säga adjö. Time to say goodbye. Jag irrade runt för att se efter den stora men blev hemskickad med orden "you will want to go home and have a cup of tea". Well, I didn't men jag gick hem.

Hämtade två modiga, stora flickor. Den lilla nöjd och belåten. Ingen fara på taket. Den stora också helt ok, fast hon hade gråtit. Två gånger. Inte hunnit äta upp, rasterna var så korta. Men hon har skaffat sig en favoritlärare, Alex, snällast i världen. Och fått frågan "Do you want to be my friend?". Och klarat att svara. "Yes. But I don't want to play right now, I have to get used to this."

Hjärtat sväller, gråten i halsen. Älskade, älskade barn. Så modiga. SÅ modiga.

Håll en tumme, hörni!

Imorgon klockan kvart i åtta smäller det. Då befinner vi oss på skolgården och letar efter rätt lärare och klasser. Det är inte utan att det pirrar i magen. På mamma såväl som på flickorna.

Dagens Fröken Mindre - Oro

Fröken Mindre på lördagkvällen. I sängen, läggdags.

Fröken Mindre: Mamma, vilken dag är det imorgon?
Jag: Söndag.
Fröken Mindre: Åååååh, nej. Mamma, jag vill inte gå till skolan. Tänk om andra barn pratar med mig och jag inte vet vad de säger. Vad ska jag göra då?
Jag (dröjande): Åh, det ordnar sig.
Fröken Mindre: Ska jag säga: Aj dånnt know inglish sowell?
Jag: Det blir bra!

Fröken Mindre vänder på sig och somnar.

Det är äntligen svalare

För första gången sedan vi kom hit till Montreal kände jag att jag skulle ha behövt en kofta att hänga över axlarna ikväll när vi satt på vår terass. En liten aning av kyla kändes i luften och vinden var frisk. Luftfuktigheten har också sjunkit och närmat sig de svenska nivåerna. Det är så skönt.

Alla vi träffar här säger att de haft sin sämsta sommar i mannaminne, och ändå har vi upplevt det som så varmt. Dagarna har varit upp till 34 grader varma och på kvällarna har temperaturen sällan gått under 20 grader. Sommaren är helt klart mycket mer behaglig här än i Sverige. Vi ser fram emot att upptäcka klimatet här under resten av året.

Note to self

Om du tappar ett glas bräddfyllt med äckelgul Berocca vitamindryck på golvet blir det väldigt kladdigt. Ge därför f-n i det i fortsättningen.

Klant-målare

Smartskaftet till målare hade sopat upp allt spackeldamm efter sliperiet i källaren och hällt det i toan. Samma toa där vi hade stopp när vi precis flyttat in. Det är säkert bra för rören. Eller?

Tomorrow is another day

Tänk att dagar kan skilja sig så från varandra. Igår var en riktigt eländig dag. Jag kan ärligt talat säga att jag grät mig igenom hela förmiddagen. Och en del av eftermiddagen också. Allt kändes trögt, ensamt, ledsamt och trist. Orsakerna kan vara sömnbrist, oro, kulturchock och kanske alldeles vanlig deppighet.

Under dagen inhämtades tröst från mitt favoritforum men också från ett samtal med en älskad lillasyster och då kändes det bättre.

En natts sömn i relativ svalka följde och denna dag har varit positiv och enormt effektiv. Jag har betat av allt på min att-göra-lista och det som inte blev gjort idag blir gjort en annan dag. Jag ringde en del obehagliga samtal (i och för sig gör min milda telefonfobi alla samtal obehagliga i större eller mindre grad).

Jag blev uppringd också, och det samtalet gjorde mig så glad. Någon som ringer mig och pratar bort närmare en timme, om allt och ingenting och som har tid att lyssna och som man kan berätta för. En av de personer jag saknar mest efter min flytt, alldeles oväntat egentligen. Livet på en pinne.

Internet är en välsignelse och det faktum att man kan ringa oss på vårt åretruntparadisnummer och komma till bestmount i stället är ju helt otroligt.

Manager Home Making

Klockan är halv elva. Och hittills idag har jag förutom att jag givit barnen frukost och ätit frukost och druckit kaffe själv hunnit med följande:

• Börjat fylla i blanketten "Intyg om begränsad skattskyldighet i Sverige". Upptäckt att jag antagligen inte ska fylla i blanketten för jag ska nog betala skatt i Sverige. Undrat varför Fröken Lite Större fått en blankett från banken, liksom maken, men inte jag.
• Ringt skattemyndigheten och efter lång tids telefonkö fått beskedet att de inte vet svaret på ovanstående utan får ringa upp mig. När? Ingen vet.
  
• Fyllt i blanketten "New Supplier Form - Bank instructions for international wire transfers".
• Mailat vår hyresgäst och klagat/förklarat varför vi inte fyllt i ovanstående blankett ännu.
• Loggat in på banken och upptäckt att makens arbetsgivare betalat (dubbel) lön både till hans svenska och kanadensiska bankkonto.
• Utan att komma fram sökt maken för att fråga om jag ska ringa löneadministratören (han sitter i möte hela dagen och två dagar till).
• Ringt löneadministratören ändå, och inte kommit fram.
• Ringt Europeiska försäkringsbolag i USA för att få besked om att det är ok att gå till doktorn i Kanada.
• Mailat samma bolag om vilka som ska täckas av försäkringen eftersom vi inte fanns i deras register.
• Mailat makens företag och frågat om vart vi ska vända oss för vaccinering mot H1N1 eftersom detta inte täcks av försäkringen.
• Pratat med vår hyresgäst i telefonen, han är förstås bekymrad över hyran.

Det är en enda administrativ soppa. Tack och lov att jag är van att hantera administrativt tjafs, annars hade jag blivit tokig! Manager Home Making, det är jag det.

Vad sade du? Ch... vaddå?

Den kanadensiska vardagens förtretligheter. Jag sitter här och ska skriva en check. Ja, just det. En check. När såg ni senast en check? Ja, jag tänkte väl det. Det måste varit omkring 1988. Åtminstone tror jag att läsekretsen på den här bloggen möjligen kan vara så gamla att ni haft checkhäfte med vidhängande noteringshäfte.

Men var i hela glödheta ska man skriva vad? Man kan ju tycka att för en nybörjare borde det finnas någon slags manual. Pay to the order of står det. Där tror jag man ska skriva vem som ska ha checken. Men var ska man skriva beloppet? Och var ska man signera? Ska man överhuvudtaget signera? Och var ska man skriva datumet?

Jag måste googla.

UPDATE
Internet är grejen. Man lär sig.

Att betala hyra

Vi har inte fått hyran för innevarande månad betald av vår hyresgäst. Jag tackar min lyckliga stjärna för att hyresgästen är en "nästan-kollega" till maken och därför vet vi att vi FÅR pengarna vi vet inte bara när, annars hade jag oroat ihjäl mig.

Nu tycker jag mest synd om den stackars hyresgästen. Första månadshyran är dubbel, det ska också betalas deposition. Den ska betalas av hyresgästens kanadensiske arbetsgivare som i sin tur använder sig av någon form av agent. Vi fyllde i god tid i en blankett med en hel hop bankuppgifter och dessutom skickade vi en faktura - allt på begäran av dem. När sedan datumet för hyrans betalning närmade sig (den 1:a) så väntade vi och väntade och väntade. Inget hände. Vi åkte på semester, och då plötsligt ringer en re-location-konsult från Sverige som hjälper hyresgästen där och säger att det saknas någon underskrift på ett kontrakt. Det är alltså sisådär två veckor efter den första då hyran skulle ha betalats.

Vi ber att få veta vad som saknas, och inget händer. Så i fredags ringer de igen, både från re-location-konsulten och från agenten. Nu ska vi fylla i en helt annan blankett för betalningen har inte passerat deras audit. Kommer de på NU?! Jag undrar om de fattar att jag enligt svensk lag har all rätt att slänga ut hyresgästen på gatan, vilket jag självfallet inte gör, men ändå.

Och för att kunna skriva på en blankett så måste den först skrivas ut, och sedan scannas in och skickas. I helgen inköptes således en skrivare. Men nu är målaren här och alla sladdar urdragna utom den jag surfar på. Det får bli senare.

Och imorse fick jag följande mail från hyresgästen: The money should finally have been transferred last Friday. Can you confirmed that is really done?

Tror ni att den ena handen vet vad den andra gör? Det tror inte jag. Det blir spännande att se hur det går med nästa månads hyra. Puh.

Mycket på gång

När man är en home maker så får man se till att fixa det som behöver fixas. Denna den sista veckan innan skolan ska börja så är det en hel del:

Barnen behöver skoluniformer. Vit piketröja och marinblå underdel, kjol eller byxor, inte jeans. I ett antal uppsättningar.
Barnen behöver skolmaterial. Lite har jag köpt, lite återstår.
Jag ska maila till skolan och höra efter om jag får vara med dem i början.
Vi ska ha lite växter (förhoppningsvis på rea) som blir fint till hösten på vår takterass.
Det är lite presenter som ska inhandlas.
Det ska skickas lite gåvor från barnen till deras vänner.
Barnen och jag ska registreras på höstens aktiviteter, sker vid ett tillfälle mot kontant betalning tillsammans med alla andra invånare här i Westmount.
Maken får besök från sverige-kolleger så det ska bjudas på lite mat eller en öl på terassen.

...och så säkert en tio grejer till och en massa små administrativa småsaker som inte ens räknas.

Tur man inte jobbar.

Ett gryende socialt liv

En sak är säker, det går inte i en handvändning att skaffa sig ett socialt liv när man kommer till en ny stad. Inte för att det är nödvändigt heller, vi har varandra och vi har vänner hemma och målet med den här resan är att stärka oss som familj och ha det bra tillsammans. Men ändå, ibland behöver man näring utifrån.

Den är inte alltid helt lätt att skaffa. För det är nämligen ingen som bjuder in en sådär helt apropå. Folk är väldigt trevliga här. Och intresserade. De småpratar, frågar var vi kommer ifrån, hälsar oss välkomna och är allmänt vänliga. Men sedan håller de distansen. Inte alls konstigt, men det är svårt som främling. Det är ju stor, stor, storstad detta också, vilket säkert bidrar.

I veckan var vi därför väldigt glada att bli hembjudna till en familj som bor i St Lazare några mil utanför stan. Killen som bjöd hem oss är kollega till en vän ifrån Åretruntparadiset, och han hade varit på besök hos sin kollega någon vecka tidigare och hade med sig pyssel från kollegans barn som är vänner till våra barn. Detta skulle överlämnas, och vi blev bjudna på middag med poolbad. Hans fru är danska och barnen talar danska, engelska och lite franska. Det blev en mycket trevlig kväll vid hans helt fantastiska pool (tänk organiska former, tänk ljus i flera färger, tänk snygg stenläggning, tänk vattenfall, tänk vattenrutschbana). Det var så skönt att prata med ett par med stor portion humor, värme och stor erfarenhet av att vara expats. Det var också värmande att se hur barnen lyckades överbrygga blygsel och rädsla för att ta för sig och leka ordentligt med dessa engelskspråkiga barn.

Nästa helg är vi också bortbjudna, då till en tjej som jag fått kontakt med via ett forum för utlandsföräldrar. Jag ser fram emot detta alldeles väldigt och är mycket tacksam för att dessa för oss helt okända människor välkomnar oss. Det betyder så mycket.

Läget over here

Det flyter på här i Montreal i östra Kanada. Familjen har installerat sig, bott in sig och funnit sig tillrätta.

Jag har kommit av mig med bloggandet av någon anledning. Konstigt, för jag har väl aldrig haft så mycket att dela med mig av som jag haft nu de senaste veckorna. Det är antagligen så att tiden på något sätt gått ändå och det har varit mycket med det jordiska.

Som att man flyttar in i en lägenhet där det saknas till och med en korkskruv fast det skulle vara fullt möblerat och utrustat.

Som att man haft en vattenskada i källaren där ett av ens barn bor och upptäckt mögel som bredde ut sig på väggen mer dag för dag.

Som natt det bor en tanta under oss som röker så det kommer in i vår lägenhet.

Som att trädgårdsmöblerna på vår gigantiska terass föll sönder när man satte sig på dem.

Men också....

Som att huset bytte ägare. Plötsligt kom nya köksutensilier, nya terassmöbler och nya väggar och nytt golv i källaren.

Som att vi bor i de mest underbara kvarter mitt i stan, allt finns inom gångavstånd och det är otroligt mysigt.

Som att vi sakta men säkert lär känna lite folk.

Som att barnen älskar sitt hus och sina rum och sina sängar.

Som att det är varmt jämt och det är riktig sommar och man behöver inget långärmat.

Som att vi haft semester och sett fyra amerikanska delstater.

Dagens Fröken Mindre

Så länge kan jag väl bjuda på dagens kreativa tillmälen från minstingen i familjen.

Dumkorv och snigelstjärt.

Vem som blev åthutad? Yours truly, off kårs.

Men herregud, två månaders bloggtystnad

Det går ju sannerligen inte an. Och govänner i läsekretsen - nu börjar det röra på sig. Åretruntparadiset har flyttat till Kanada. Och det innebär att infrastrukturen totalt rivits ned på it-fronten och nu så saktliga börjar byggas upp igen. Och igår blev datorn med bildbehandlingsprogram, internet fick vi ett tag dessförinnan. Så nu ska jag blogga. Åretruntparadiset finns kvar, men jag kommer också att skapa en blogg med lösenord där jag kan lägga bilder på mina kära ungar och mig själv och maken med, den som vill ha lösenordet får la' höra av sig. Hoppas på att fixa något tills imorgon!