En sådan dag. Gråten i halsen, på förälder och på två flickor, som blev så små, så små. Klädda i sina marinblå klänningar och vita blusar. Bägge vaknade fort, nervösa, ivriga. Aptiten obefintlig, magen redan full av fjärilar.
Snälla vuxna tog hand om dem utanför skolan. Den äldsta fick klara sig själv och hitta sin klass med lite hjälp. Den yngre blev uppropad och sedan fick vi säga adjö. Time to say goodbye. Jag irrade runt för att se efter den stora men blev hemskickad med orden "you will want to go home and have a cup of tea". Well, I didn't men jag gick hem.
Hämtade två modiga, stora flickor. Den lilla nöjd och belåten. Ingen fara på taket. Den stora också helt ok, fast hon hade gråtit. Två gånger. Inte hunnit äta upp, rasterna var så korta. Men hon har skaffat sig en favoritlärare, Alex, snällast i världen. Och fått frågan "Do you want to be my friend?". Och klarat att svara. "Yes. But I don't want to play right now, I have to get used to this."
Hjärtat sväller, gråten i halsen. Älskade, älskade barn. Så modiga. SÅ modiga.
1 kommentar:
Åh, gu så duktiga, så modiga! Och S som fann sig och kunde svara blivande kompisen och hitta sitt klassrum och allt. Så duktig! och I med... och ni stora med förståss;) Ni är mina idoler allihopa. Kramar till er från oss. Jag ska berätta i morgon för mina tjejer hur det blev med första skoldagen, de frågade innan de gick och la sig om jag fått veta... De är stolta över sina coola kusiner.
Skicka en kommentar