En sak är säker, det går inte i en handvändning att skaffa sig ett socialt liv när man kommer till en ny stad. Inte för att det är nödvändigt heller, vi har varandra och vi har vänner hemma och målet med den här resan är att stärka oss som familj och ha det bra tillsammans. Men ändå, ibland behöver man näring utifrån.
Den är inte alltid helt lätt att skaffa. För det är nämligen ingen som bjuder in en sådär helt apropå. Folk är väldigt trevliga här. Och intresserade. De småpratar, frågar var vi kommer ifrån, hälsar oss välkomna och är allmänt vänliga. Men sedan håller de distansen. Inte alls konstigt, men det är svårt som främling. Det är ju stor, stor, storstad detta också, vilket säkert bidrar.
I veckan var vi därför väldigt glada att bli hembjudna till en familj som bor i St Lazare några mil utanför stan. Killen som bjöd hem oss är kollega till en vän ifrån Åretruntparadiset, och han hade varit på besök hos sin kollega någon vecka tidigare och hade med sig pyssel från kollegans barn som är vänner till våra barn. Detta skulle överlämnas, och vi blev bjudna på middag med poolbad. Hans fru är danska och barnen talar danska, engelska och lite franska. Det blev en mycket trevlig kväll vid hans helt fantastiska pool (tänk organiska former, tänk ljus i flera färger, tänk snygg stenläggning, tänk vattenfall, tänk vattenrutschbana). Det var så skönt att prata med ett par med stor portion humor, värme och stor erfarenhet av att vara expats. Det var också värmande att se hur barnen lyckades överbrygga blygsel och rädsla för att ta för sig och leka ordentligt med dessa engelskspråkiga barn.
Nästa helg är vi också bortbjudna, då till en tjej som jag fått kontakt med via ett forum för utlandsföräldrar. Jag ser fram emot detta alldeles väldigt och är mycket tacksam för att dessa för oss helt okända människor välkomnar oss. Det betyder så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar