Att bo i stan

Mindre och jag njuter av att bo i stan medan Större ligger hemma och kurerar sig i migrän. Hur? Jo, efter skolbusshämtningen gick vi till vår lokala konstmaterialaffär. Där innehavaren dels lät Mindre måla en målning på hans fönster och dels bjöd (!) på ett gäng färger som Större kan använda till den pumpa hon håller på att dekorera. (Det är pumpkin contest, no carving, på city hall gubevars.) Det är "on the house" sade han och tillade att "när vi ska köpa mer penslar kan ni ju komma tillbaka". Det kan han slå sig i backen på att vi gör.

Tänk vad vi kommer att sakna att ha allt detta så nära. Inom 500 meter har vi vinbutik, minst 10 kaféer, välsorterad affär, järn- och diversehandel, flera inredningsaffärer, frukt- och nötaffär, théaffärer (2), Apple store, apotek, ett par glasscaféer, två bagerier och en hel drös små ställen av typen skomakare, kemtvätt, syateljéer. Och massor med små klädaffärer.

Inom 500 meter från hemmet i Sverige? Gula kiosken med pizzeria.

Sångfåglar

Familjen har fått Mary Poppins-feber efter vårt besök på Broadway i lördags. Maken trallar föga förvånande på "I'm practically perfect". Större kör tungvrickningsövningar med Supercalifragilisticexpialidocious. Mindre sjunger glatt på "With a spoonful of sugar."

Själv gillar jag mixen och nynnar på lite av varje.

Vänskap på internet

Man vänjer sig ju så lätt men jag måste skriva ett inlägg om det uppenbara idag. Det där Internet, hörni. Tänk vilken grej för en utlandssvensk!

Innan vi reste fick vi gå en kurs om hur vi skulle påverkas av att flytta. En fantastiskt bra kurs som vi haft stor nytta av. Men vi fick höra att vi skulle känna oss som aliens när vi kom hem för att vi missat så mycket där hemma. Ni vet den senaste teveserien på allas läppar och saker i den stilen.

Inte då! Det var före facebook. Jag är fullt uppdaterad på vad som är på gång, kommentar överflödig. Där håller jag också reda på en rätt stor del av mina vänner. Jag kan hänga med hyfsat och kan sprida lite av mitt vardagsliv tillbaka.

Dessutom har jag ju P1. För eftersom internetradio nu är så tillgängligt så spelar vår lilla Soundbridge i köket både CBC Radio One och P1. Jag alternerar beroende på tid på dygnet. (När P1 börjar spela vågskvalp mitt i natten slår jag över. Och när jag blir trött på svensk inrikespolitik.)

Och så är det telefonen. Eftersom vårt telefonnummer porterats till en internettjänst kan vi ringa lokalsamtal till Sverige från telefonen här i Montreal. Och vice versa. Barnen kan prata i timmar, och vi vuxna också förstås. Inga krångliga headset och skypekopplingar. Bara snacka, snacka, snacka.

Och då har jag inte ens nämnt mina forum. Forumen där jag träffat mina svenska utlandskompisar lite här och var i världen som finns tillhands när man behöver någon som lyssnar lite mer anonymt. Och som i mån av geografisk närhet öppnat sina hem och sina hjärtan för att släppa in mig och min familj i sin värld. Det går inte att värdera.

Och bloggandet, mailen och det allmänna slösurfandet...

Visst. Jag har vänner som vågar vägra facebook och bojkottar bloggar. De missar en del, det ska ärligt sägas - även om jag försöker ringa dem då och då. Men i stort känner jag att jag faktiskt har bättre kontakt med många av mina vänner nu än jag hade i stressen där hemma.

Morgonpigg och motiverad

Det är inte utan att man undrar vad de har för trick på skolan. Hur har de förvandlat min unge till en hypermotiverad, driven och positiv mönsterelev? Hur gick det till?

Nu gör hon extramatte på kvällarna "för att det gör det lättare att somna" och skriver extraskrivläxa (ett slags dagbok) både på morgon och kväll. Förunderligt. Boken hon lånade hem från skolan igår har hon läst så snabbt hon kunde för hon ser fram emot att skriva sin book report. (För vilken hon för övrigt behöver en flingkartong. Skumt.)

Allt detta helt utan påpekanden från mig. Som annars fått lirka och tjata med läxan sedan hon började sexårs.

Här sitter hon med morgonens skrivövning. Och korvmackor.

Tji fick jag

Jag hade en hel hoper blogginlägg planerade. Men nu när jag äntligen satt mig ned för att skriva dem så är maken och kameran borta. (Närmare bestämt är de uppe på berget för att fotografera hösten.) Och mina bilder är där. I kameran alltså. Och det andra inlägget skulle jag ta en ny bild med. Med samma kamera. Så grattis, bloggläsare. Nu fick ni ett nonsensinlägg istället. Håll tillgodo.

Toqué - åtta rätter på 2,5 timme

Jag är fortfarande mätt, fast det är nästan ett dygn sedan vi kom till restaurangen. Man blir det när man äter åtta rätter på under tre timmar.

Igår firade vi våra 20 år. Barnen sov borta och vi gick till Toqué. Det är en rätt lyxig innerstadsrestaurang med innovativt kök. Jag försökte klottra ned vad vi åt på en lapp och nu har jag försökt tyda mina kråkfötter.

Vi åt en menu degustation med vinpaket, valde att lyxa med foie gras men att hålla oss till Discovery Wines som var billigare än Prestigious. Det blev liksom dyrt nog ändå...

Måltiden inleddes med en liten amuse i tallrik. Den bestod av ett majsskum med smält stelnat smör - on the house. Det smakade smörade popcorn rätt och slätt.

Därefter serverades en sjöborrekräm i en halv sjöborre med potatis-confit, ingefära och soja. Det var... konstigt. En bitter eftersmak. Jag kommer inte att äta sjöborre igen, faktiskt.

Andra rätten var en helt otroligt god calamare, fylld med bröd, purjolök, tomatpasta och med en grönsaks-glaze. Till den rätten serverades det enligt mig i särklass godaste vinet, som jag inte alls minns vad det var för druva men det var friskt och gott med gott om smak av tropisk frukt.

Tredje rätten var foie gras. Den var god, men mäktig. Den serverades på en bädd av pocherat päron, tillbehören var bland annat sellerigelé och dragon. Man fick doppa den mjuka, geléiga foie grasen i en dipp av citronsyra och rosépeppar. Intressant!

Fjärde rätten var en varm carpaccio på ribeye steak. Den serverades med kantareller, blomkål, brysselkål, brödsmulor, rucola och hade en distinkt smak av dillgarnityret som var både intressant och trevlig. En riktigt höstig, mustig och god rätt.

Femte rätten var duva, stekt i ankfett och med tillbehör som palsternacka, tranbär, svart trumpetsvamp, kronärtskocka och canellibönor. Den var mycket god trots att det som de skulle sagt i Top Chef var "a lot going on".

Den sjätte rätten var en osträtt, och nu kom en tunn skiva värmd ost med tabasco-kräm, tomater, purjolök och äpple. Gott, mäktigt. Vi började få ont om plats.

Den sjunde och sista rätten var som en kul variant av marängsviss fast otroligt elegant. Ett glassägg i vanilj vilade på en vaniljganache med maräng, kolabräck och en rik chokladsås. Krispigt och helt otroligt gott.

Vi rullade nästan hem och fick sitta uppe en stund innan vi kunde gå och lägga oss av rädsla för att spricka.

Omdöme? Jo, det var ett härligt ställe. Men några aber finns det. Alla rätter var inte helgjutna. Är man foodie och kräsen så är man. Och så blev man nästan lite för mätt. I Europa hade rätterna varit aningen mindre och det hade de mått väl av. Dessutom märkte man litegrann av den nordamerikanska stressen på restauranger som är förklädd till god service. Samma sekund som var rätt var färdigäten så dukades tallriken av och sedan blev pausen mellan rätterna aningen för kort. Man fick tänka på det och inte äta färdigt för snabbt, liksom dra ut på det lite och det ska man inte behöva göra.

Men varje maträtt gav nya samtalsämnen och vi gladde oss båda över att få sitta och samtala om himmel och jord och upptäcka ny mat tillsammans. Och att skåla i champagne är ju aldrig fel!

Jag tror det behöver sägas

Och här kommer det; Jag älskar verkligen den här staden. Montreal. Och provinsen. Quebec. Med allt som finns här. Oreda, korruption, språkbråk och tokerier. Men också de trevligaste människor jag någonsin träffat. Det härligaste klimatet. Och det vackra. Allt det vackra.

Societeten i Montreal

Vi bor i en stad där "the social calendar" fortfarande trycks i tidningen. Klassamhälle, anyone?

I söndags

I helgen var vi ute och strosade i Notre-dame-de-Grâce, vår grannstadsdel. Mindre hade en playdate och efteråt gick vi på upptäcksfärd i omgivningarna. Vi hittade bland annat ett symaskinsfik - ett fik med tygförsäljning och ett tiotal symaskiner där man kunde fika och sy samtidigt. Skojig idé!

Och så kollade för förstås in lite av den montrealska graffitin som finns överallt. Fast här är det faktiskt berättigat att kalla den för gatukonst.

Dreams are made if people try

Idag sprang barnen Terry Fox Run. Terry Fox var en ung man som drabbades av en ovanlig bencancer vid arton års ålder. Cancern ledde till att hans ben amputerades. För att samla in pengar till cancerforskningen och för att visa att inget är omöjligt bestämde han sig för att springa från St Johns, Newfoundland till Port Coquitlam, British Columbia. Över hela Kanada.

Terry Fox mål var att samla in en dollar för varje kanadensare. När han hade ungefär en tredjedel av sträckan kvar spred sig cancern till lungorna och Terry Fox dog, då 22 år gammal. Vid sin död hade han nått sitt mål och samlat in 24 miljoner dollar. Idag har man i Terry Fox namn samlat in 500 miljoner dollar till cancerforskning och summan stiger för varje år.

Större har arbetat med tema Terry Fox sedan skolan började i september. Hon har läst böcker, sett på filmer och googlat om Terry Fox. Övat på svåra ord med Terry Fox-tema (marathon, amputate...), lärt sig att deklamera en dikt med Terry Fox-tema och nu sist tagit fram en presentation om Terry Fox. Den framförde hon igår med några klasskamrater för andra klasser på skolan.

Större är oerhört inspirerad av Terry Fox. Alldeles speciellt tycker hon om hans budskap om att han inte alls var speciell, utan att alla människor kan göra extraordinära saker om de bestämmer sig. Här är dikten som Större lärt sig. Jag gråter en skvätt varje gång jag hör den.

Somebody said it couldn't be done,
But he with a chuckle replied,
That "maybe it couldn't", but he would be one,
Who wouldn't say so till he'd tried.
So he buckled right in, with the trace of a grin, on his face.
If he worried he hid it.
He started to sing and he tackled the thing,
That couldn't be done, and he did it.

Somebody scoffed: Oh you'll never do that;
At least no one has ever done it.
But he took off his coat and he took off his hat,
And the first thing we knew he's begun it.
With a lift of his chin, and a bit of a grin,
Without any doubting or quiddit,
He started to sing and he tackled the thing,
That couldn't be done, and he did it.

There are thousands to tell you it cannot be done,
There are thousands to prophesy failure;
There are thousands to point out to you, one by one,
The dangers that wait to assail you.
But just buckle right in with a bit of a grin,
Just take off your coat and go to it;
Just start to sing as you tackle the thing
That "cannot be done", and you'll do it.

(By Edgar A. Guest)

20 år sedan!

Det är den 6:e oktober idag. För precis 20 år sedan hade jag nyss flyttat in i studentkorridoren på Tybblegatan. Jag satt med en besökande kompis i den fula noppsoffan när han plötsligt stod där och sträckte fram handen för att hälsa. En varm, len hand och ett brett leende. Han bar stickad tröja med löv på, var kortklippt och hade glasögon som han inte behövde. Han tog massor av plats och bad inte om ursäkt för sig. Inte det minsta.

Du golvade mig där och då, kära make. The rest is, som man säger häröver, history.

Nu är det tjugo år sedan. Det är ju alldeles obegripligt.

Kärlek.

...och apropå strömavbrott...

...så är det jättekul att stå med en stark ficklampa och lysa på konerna mitt i gatan som har fantastiska reflexer. Speciellt när det kommer någon som går förbi. Huu, spöklikt!

(Ja, jag är barnslig. Det står jag för.)

Strömavbrott

Igår skulle jag precis posta ett blogginlägg med rubriken "Ska de jobba hela natten?". Westmount Hydro hade stått med saftblandaren på många timmar utanför vårt fönster. Men till slut åkte de. En kvart senare gick strömmen. Tack och lov hade vi ätit och tack och lov är jag svensk så jag har skåpen fulla med värmeljus och andra ljus.

Halv tre vaknade jag av att lampan i sovrummet lyste mig i ögonen och jag fick gå runt och släcka i hela huset.

Det är det andra långa strömavbrottet på en vecka. Det varslar illa inför vintern och kylan.

Sushi extraordinaire

Vi åt en alldeles otrolig sushi häromdagen. Vi testade det nya sushistället nere på gatan. Lite dyrare. Lite bättre. Åh, herregud vilken sushi. Jag skulle kunna äta den varje dag. Fast det har jag inte råd med. Men ibland, så.

Att fråga chans

Kommer ni ihåg hur det kändes att fråga chans? Man gick väl i femman eller så och det var jätteläskigt. Jag minns att jag frågade chans på Peter Svensson och han sade ja. Jag var i sjunde himlen i två dagar och sedan gjorde han slut. Inte för att vi hade pratat mer än vanligt med varandra eller så de där två dagarna, men ändå. Det var jobbigt.

Att vara utlandsboende tillfälligt är att vara tvungen att friska upp minnet av känslan av att fråga chans. Att blotta strupen och framföra frågan: Jo, min dotter Mindre går i din dotter Sophie/Rafal/Molly's class/art group/skating group och skulle vi möjligen kunna leka/fika/göra något ihop?

Man ler sitt trevligaste leende och gräver djupt efter sin mest positiva attityd och så måste man. Man bara måste. För sina barns skull. Och ibland för sin egen.

Det lilla barnet inuti, femteklassaren som finns under den vuxna fasaden, bävar. För att den andra föräldern ska skruva besvärat på sig och fundera ut en halvhjärtad ursäkt. Det händer nästan aldrig. Men tanken på att det kan hända är nog för att skrämma även den mest djärve.

För mig - som ändå är en mycket social typ som har lätt att prata med de flesta - är detta så svårt. Och jag säger bara en sak; Har du svårt för det här så ska du inte flytta utomlands. I så fall är det lätt att bli ensam.

Men de flesta klarar av det, för att de måste. Men kul är det inte. Verkligen inte.

Ny trend?

Idag såg jag en kille som cyklade på cykelbanan i närheten. Han såg ut som alla cykelpendlare förutom en liten detalj. Han bar gasmask.

Alla sätt är bra utom de dåliga, eller hur säger man?

Inför sprutan är vi alla lika

Idag har jag volontärat på skolan vid vaccineringen av fjärdeklassarna. Det betyder att jag idag har träffat barn från Bangladesh, Sydkorea, Egypten, Saudiarabien, Sri Lanka, Indien och Brasilien. Bland annat.

De är olika allihop. Men en sak har de gemensamt. Det känns fint med en hand att trycka hårt, hårt när man ska få en spruta i armen.

Singing in the rain

Det regnar. Inte så där bara lite fesregnar lite. Det ösregnar. Och har så gjort hela dagen. Nu på kvällen enorma mängder. Det är varmt också, så nyss var maken och jag ute på en kvällspromenad. Och blev som två barn i våra regnställ och stövlar.

Vi bor vid foten av ett berg. Ett ganska högt och brant och ståtligt berg - själva Mont Real, ni förstår - Montréal. Det verkliga berget. Och när vattnet tar fart ända uppifrån och rutschar ned för sluttningarna så är vägkanterna som att stå i en strid fjällbäck. Med höstlöv i.

Nere på Sherbrooke Street är vattenpölarna på sina ställen knädjupa och brandbilarna kör med tjutande sirener runt för att pumpa vatten ur källare. Men det bryr vi oss inte om. För vi leker.